Den unga generationens hardbop

Marquis Hill är en behaglig trumpetare med en fyllig klang som recensenten associerar med något nordiskt. Bild: Tommi Tapola

Solid sväng enligt konstens alla regler hördes när trumpetaren Marquis Hill gästade G Livelab.

Jazz

Marquis Hill Blacktet

G Livelab 20.11.

Marquis Hill spelade med sitt band The Blacktet huvudsakligen musik från sin skiva Modern Flows Vol. II, som utgavs för knappt ett par veckor sedan. Bandet var inte samma Blacktet som figurerar på skivan, men inte heller samma som hörs på några videor på Youtube.

På tisdagen spelade saxofonisten Braxton Cook, vibrafonisten Joel Ross, basisten Jeremiah Hunt och trumslagaren Jonathan Pinson på G Livelabs låga men välljudande scen. Liksom bandledaren är de tämligen unga och saknar omfattande arbetshistorier, eftersom de rimligtvis först är i fart att skapa sådana. Fast Pinson har gjort varsin turné med Wayne Shorter och Herbie Hancock och även Ross har spelat med Hancock.

Kvintettens recept bygger på beprövade metoder, men helheten blir ändå tidvis personlig. I fronten finns ett koncept välbekant från hardbop: två stämmor från två blåsare, emellanåt harmoniskt kompletterade av vibrafonen. Rytmiskt var det däremot fråga även om andra slag i takten än de från början av 60-talet. Förutom swingbaserade rytmer hördes även samba och funk i blandningen.

Jämfört med skivan saknades elektroniken och Sprechgesang nästan helt, vilket enbart var en lisa. På skivan låter de inplanterade, som ofta på 90-talet då hiphopinfluenserna kom in i jazzen.

Nordiskt sound

Marquis Hill är en behaglig trumpetare som med fyllig klang trivs i det lägre registret. Han använde sig även av det som tydligen i USA kallas för subtones, att man börjar tonen med väsande luft innan tonhöjden infinner sig. Det påminner om norska eller nordiska trumpetare (åtminstone i nordiska öron), även om till exempel Miles Davis sysslade med sådant redan på sin tid.

Även Cooks altsaxofon pekade tydligt mot traditionen som en mildare version av de stora mästarna. Bäst var blåsarna kanske i de behärskade men levande ensembledelarna, även om kvällens solistiska innehåll var rikt från alla håll. Ofta gick man hela ringen runt, med längre solon av alla inblandade. Hunt spelade stora toner från kontrabasen både med och utan komp.

Vibrafonisten Ross var kvällens intressantaste och intensivaste solist. Förutom bop och blues kunde man även skönja Bach, då han skapade kadenser med två eller fler klubbor. Det hördes särskilt i hans långa intro till Stellar.

Hills kompositioner var okonstlade, ibland enkla med ett tema bestående av två repeterade tonhöjder, ibland med kvasiexotiska inslag som förbyttes till agentjazz.

Solid sväng enligt konstens alla regler hördes i trumpetaren Carmell Jones mindre kända låt Beep Durple. Pinson inledde med ett längre trumsolo och fortsatte via sambainslag till ett rejält bopkomp. Jämfört med Makaya McCraven, som tidigare har spelat med Hill och även har hörts med eget band på G Livelab, är det fråga om ett något enklare men energiskt trumspel. Pinsons strukturering och kompvariationer inom ett stycke verkade sporrande på solisterna.

Jan-Erik Holmberg

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46