Den triviala vardagen och vad den kan lära oss om gott och ont

Bild: Mikael Bobacka

Vi lär gärna våra barn vikten av global rättvisa, men vi skulle aldrig prioritera den globala rättvisan framför deras utbildning. Att jag ska komma i tid till ett möte blir i praktiken viktigare än hur landet jag lever i behandlar flyktingar. Filosofen Nora Hämäläinen undersöker hur våra högsta moraliska värden förhåller sig till våra vardagliga liv.

Moralfilosofin har alltid ägnat sig åt att formulera teorier om rätt och fel, och analyserat våra moraliska begrepp. Men kanske är dess viktigaste uppdrag ändå att beskriva våra liv: hur våra dagliga plikter ser ut, vad vi drömmer om, skillnaderna, men också sambanden mellan det vi säger oss värdesätta och det vi i praktiken värnar om. Det här är ett uppdrag som filosoferna delar med samhällsvetare, författare, historiker och journalister – kanske med var och en som försöker sätta ord på det som är viktigt för oss.

Konventioner

Man kan välja alternativa sätt att bo, klä sig, skaffa sin försörjning och föra sig i sociala sammanhang, utan att vara en sämre person för det. Men tar man till exempel människors egendom, slår dem, dödar dem, begränsar deras frihet godtyckligt eller handlar medvetet på sätt som indirekt vållar skada, träder man ut ur ett mer fundamentalt förbund. Man är klandervärd på ett mer grundläggande sätt än något annat: man är omoralisk.

Beskriver man kontrasten mellan det moraliska och det konventionella på det här sättet, verkar den helt oproblematisk. Konventioner är kollektiva vanor och förväntningar, medan moraliska regler och värden finns där för att hålla reda på det som är verkligt viktigt: hur vi behandlar varandra. För vardagligt bruk fungerar det bra. Den hjälper oss att se skillnaden mellan okonventionella familjer och familjer där barnen inte får nödvändig omsorg; mellan udda livsval och ansvarslöst beteende.

Men vad den ganska enkla distinktionen mellan konvention och moral döljer är hur hela vår förmåga att urskilja det verkligt viktiga, det egentlig mening moraliska, vilar på en gemensam livsform som helt består av konventionella sätt att vara och göra, på delade praktiker, vanor, underförstådda meningar och samförstånd. På samma sätt som seder och vanor förändras och det vi lever av och för förändras, förändras också moralen.

Själva sättet att avgränsa det moraliska i termer av skada och nytta för andra personer är resultatet av en specifik historisk utveckling. Vi ser aspekter av den i Immanuel Kants kategoriska imperativ (du ska alltid behandla en person som mål och inte som medel), och i John Stuart Mills argumentation mot förbud som inte har någon grund i egentlig skada och nytta för andra personer. Båda ger på sina olika sätt uttryck för en ny situation, där Guds ord inte längre var det givna och enda tänkbara sättet att artikulera en moralisk ordning.

Eller kanske ska man säga att det ur den kristna världsordningen växte det fram ett nytt sekulärt sätt att artikulera det goda, som successivt gjorde sig fritt från gud och kyrka? Och i stort kan man väl säga att den moraliska ordning som vi i dag lever med är den som artikulerades på 1600 – 1800-talen. Det är inte en slump att Kant och utilitaristerna fortfarande utgör grundkursen i filosofisk etik. Vi tolkar fortfarande innebörden i kategorisk respekt för personer och söker forma lagar och institutioner som så lite som möjligt inkräktar på personers frihet att välja för sig själva, som skyddar dem från godtyckliga intrång från andra och som syftar till ökad lycka eller nytta, eller vad man vill kalla det. Det här är något som vänstern och den borgerliga högern delar, även om de tolkar de grundläggande principerna på olika sätt.

Plikter

Men det här är förstås en väldigt förenklad version av det moraliska landskap som vi lever i. För trots att vi har ett givet register av högsta principer som de flesta av oss i princip erkänner – frihet, jämlikhet, omsorg om det gemensamma och en rätt för var och en att söka sin egen lycka – lever vi samtidigt i flera världar där olika värdemässiga register gäller. Största delen av våra liv definieras av ideal och imperativ som inte står i något omedelbart förhållande till abstrakta principer. När vi tar hand om våra barn är vi måna om att ge dem en god uppväxt. En sådan kan innehålla bilskjutsar till hockeyträningar i ishallar, semestrar i Thailand, eller i varje fall en stor mängd prylar som dels belastar miljön, dels bara är unnade dem som lever i den rika världen. Vi lär gärna våra barn vikten av global rättvisa, men vi skulle aldrig prioritera den globala rättvisan framför deras utbildning. Vi är alltså varken jämlika eller ansvarfulla när vi ger våra barn den goda barndomen.

När vi arbetar är vi tvungna att acceptera de villkor som jobbet skapar. Någon av oss kan kanske välja att jobba i ett företag som prioriterar rättvis handel, miljöfrågor eller jämställdhet. Men arbete innebär nästan alltid att man går in i en struktur där vissa regler gäller, och de reglerna är inte nödvändigtvis ideala ur någon abstrakt principiell synvinkel. Som sjuksköterska måste man i någon mån acceptera att man under nuvarande knapphetspolitik inte kan ägna den tid man skulle vilja de åt individuella patienter. Eller kanske står man och säljer elektronikprylar, väl medveten om barnarbete i koboltgruvor.

Ändå går inte de flesta och rivs av djupa moraliska konflikter på jobbet. Vi anpassar oss och lever efter de villkor som ges, rör oss smidigt mellan olika roller och register, och tycks ofta veta vad som förväntas av oss. Vi lär oss konventionerna, men också de moraliska kraven: vi axlar ansvar för barn, uppgifter, kolleger, underlydande, åldrande föräldrar, i enlighet med våra roller men också i enlighet med sitt temperament och sin kapacitet.

Och det är alltså inte alltid lätt att urskilja det "i egentlig mening moraliska" från en bakgrund av konventionella krav, roller och vardagliga förväntningar. När vi åtar oss uppdrag blir vi skyldiga att utföra dem: det är en form av moralisk skyldighet. Om man brukar hälsa regelbundet på äldre släktingar, eller ge pengar åt vuxna barn och barnbarn, kan jag vara omoralisk genom att vara okonventionellt snål med min tid och mina pengar. Men vad som är lagom bestäms av sammanhanget, av vad andra gör.

Det praktiska livet

Största delen av vårt liv lever vi med konkreta förpliktelser som framstår som kategoriska trots att de inte har så mycket att göra med de abstraktare moraliska principer och värden som vi ställer högst. Att jag ska komma i tid till ett möte är i praktiken viktigare än hur landet jag lever i behandlar flyktingar. Det här är för att mötet är mitt arbete, medan flyktingfrågan primärt är någon annans. Jag kan kanske påverka den indirekt genom att bli politiskt aktiv, skriva insändare. Jag kan kanske också påverka den direkt, om än anspråkslöst, genom volontärarbete.

Men för att de här verksamheterna ska bli mitt ansvar måste jag först införa dem i mitt dagliga eller månatliga liv av uppdrag. Jag kan förstås värna om många människor och många goda ting, men jag kan inte införa dem alla i mitt liv i form av konkreta åtaganden och relationer.

Att jag prioriterar mina egna förpliktelser framför global rättvisa betyder inte att jag tänker att mina personliga förpliktelser är viktigare än global rättvisa. De förra är bara där för mig att utföra på ett vardagligt sätt, medan det senare först måste omsättas i någon konkret verksamhet.

Det praktiska livet kommer alltid att se vansinnigt ut om man ser det tydligt och bedömer det ur en idealmoralisk synvinkel. I det praktiska livet är vårt imperativ en räcka obetydligheter: vinterdäck och besiktning, skolans julfest, en lämplig present åt x, två skrivna sidor per dag fram till slutet av mars, en vit månad i januari, avlagda kläder ska tvättas och föras till insamling, äta mera grönsaker och så måste vi få bättre stämning på personalmötet nästa gång. I en annan tid eller miljö ser listan förstås annorlunda ut.

Men det är genom alla de här triviala och ofta konventionella verksamheterna och omsorgerna som vi verkar i världen: det är genom dem som vi är goda och giltiga eller onda och ogiltiga. Det här är inget vi har full kontroll över. En ambitiös och plikttrogen person kan vara en effektiv del av ett samhälle som strävar till respekt för personer, men också av ett samhälle som spårar ut i fascism. Det kan räcka att man håller på som vanligt, att man inte stiger ur sina vanliga roller och plikter, när samhället omkring en förändras i en riktning som går emot ens grundläggande värderingar.

Men hur ska man över huvud taget veta när det har förändrats i en avgörande mening? När ska man upp på någon barrikad?

Beskrivning

Moralfilosoferna (vi) ägnar väldigt mycket tid åt att fundera på kriterier för varför en handling är rätt eller fel, och söker formulera en generell teori om rätt och fel, som är universellt giltig. Alternativt undersöker de (vi) våra moraliska begrepp: vad betyder "god", vad är generositet, vad är tillit? De (vi) kan också jobba med tillämpad etik, där man funderar på de etiska implikationerna av knepiga situationer som uppstår till exempel inom sjukvård eller forskning. I dag finns det många filosofer som intresserar sig för det moraliska handlandets situationsbundenhet. Det finns också många som intresserar sig för rollspecifika plikter och dygder, inte minst de som skriver om yrkesetik.

Något som ändå oftast saknas i moralfilosofin är en rik, eller ens tillfredställande beskrivning av våra liv. Hur ska den kunna tala om för oss vad tillit betyder eller vad som gör en handling rätt, om den inte vet något om våra faktiska levda erfarenheter av godhet, ondska, orättvisor, förtryck, nåd, tillit, egoism, feghet. Filosofin börjar liksom för tidigt, sätter i gång med ett systematiserande av liv som den inte förstår. Hur vi lever, vad som är viktigast för oss och var vi brister, är nämligen inte uppenbart: det kan krävas hårt arbete för att beskriva det. Det här är något som är uppenbart för de bäste författarna.

Varje tid och plats har sin egen dynamik av värden, plikter, tabun. Skildrar man 1800-tal måste man återskapa en värdemässig dynamik som är helt annan än vår egen. Det här är kanske inte så svårt, för vi är så bekanta med 1800-talet genom tidens egen litteratur. Men beskriver man en tid som är mer främmande krävs fler och mer komplicerade förskjutningar. Hilary Mantels 1500-tal i Wolf Hall är en form av komplicerad dialog mellan 1500-tal och ett nu där många av Thomas Cromwells handlingar måste framstå som obegripliga.

Den historiska romanen är förstås inte ett dokument över hur det var varit, utan snarare, om den är bra, en typ av intensivt tänkande över livsform och tidslighet: inte bara den gångna tidens livsform, utan också vår egen. På samma sätt är samtidsromanen ett sätt att beskriva en helhet av liv och tid. Den kan vara ohyggligt banal men också överraskande och förlösande. När den är det senare kan den hjälpa oss att se oss själva: våra situationer, plikter, värderingar, måsten klarare och samtidigt som mindre självklara. Den hjälper oss att abstrahera i en annan bemärkelse än den filosofiska: att se på håll, betrakta, skapa ett avstånd, tänka.

Expansiva rörelser

Kvalitativ samhällsvetenskaplig forskning kan göra ett liknande arbete som litteraturen, när den får människor att göra språk av sina erfarenheter och lyckas tolka det språket på ett lyhört sätt. Journalistiken kan också göra det, när den lyckas berätta utan floskler (tänk på kvällspressens, damtidningarnas och featurereportagens olika men besläktade, schablonmässiga sätt att skriva om motgångar, ambitioner, förälskelser, parförhållanden, otrohet, och skilsmässor). Historiker arbetar ofta på ett självklart sätt med att synliggöra sambanden mellan livsvillkor, tänkande och moraliska föreställningar.

Jag menar inte att författare, sociologer, antropologer, journalister och historiker gör moralfilosofi när de gör sitt jobb väl. Men jag menar att de gör något som är fullständigt livsnödvändigt för en meningsfull moralfilosofi för vår tid: de försöker förstå och beskriva hur människor lever och har levt, hur deras liv hänger ihop, hur deras ideal är förankrade i den levda verkligheten: sambanden och sprickorna. Och moralfilosofi i den här bemärkelsen är inte bara en angelägenhet för filosofer.

Det sena 1900-talets och vår tids moralfilosofi kännetecknas av flera expansiva rörelser: öppningar mot litteratur och film, mot historia, mot tillämpad etik och mångdisciplinära samarbeten kring aktuella etiska frågor. Samtidigt blir de akademiska samtalen ofta allt snävare och mer specialiserade, mer professionaliserade och mindre intellektuella. Litteraturen blir då inte en outsinlig källa av intressant tänkande, utan snarare ämnet för en ytterligare teoretisk, akademisk specialisering: litteraturfilosofin.

Den riktiga utmaningen är att vinna världen åter. Moralfilosofins ämne är inte moralfilosofin utan moralen i världen: handlingar, karaktärer, fördomar, värderingar, drömmar och raserier, och inte minst, allt det som människor måste i sina dagliga liv.

Moralfilosofins främsta uppdrag är därför inte att berätta hur vi ska leva, eller hur vi teoretiskt ska grundlägga våra moraliska principer. Ibland kan den förstås göra det också: Mill gjorde det, och Kant gjorde det och många gör det i dag, på sätt som kommer att ha återverkningar på hur vi tänker på moral framöver. Men det är bara genom en mångförgrenad underökning av hur vi lever och värderar, som filosofin kan infria sitt inneboende krav på och löfte om att vara delaktig i det mest angelägna tänkandet om oss och våra värden.

Texten utgår från teman som Hämäläinen har skrivit om i boken Descriptive Ethics: What does Moral Philosophy Know about Morality. New York: Palgrave Macmillan 2016.

Nora Hämäläinen forskare i filosofi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00