Den svenska filmdemokratin

Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter gör en film om hemstaden Lafors. Bild: Tobias Henriksson

I Amatörer har alla en lika stor roll, alla identiteter samma vikt och mångfald är normen. Det är en film som inte kunde ha gjorts i Finland.

KOMEDI

Amatörer

Regi: Gabriela Pichler. Manus: Jonas Hassen Khemiri & Pichler. I rollerna: Zahaa Aldoujaili, Yara Aliadotter, Fredrik Dahl, Susanne Hedman m.fl.

Gabriela Pichler, som gjorde tidernas succédebut med Äta sova dö 2012, har i sin andra film fått skrivhjälp av Jonas Hassen Khemiri, även erfaren författare av dramatik. Deras samarbete beskrevs i Dagens Nyheter som "en romantisk komedi om kreativitet" och den två år långa skrivprocessen verkar ha varit vild, varm och öppen för alla infall.

Slutresultatet är den bångstyriga samtidskomedin Amatörer – ett småstadsporträtt av Lafors, en fiktiv före detta industristad i södra Sverige. Orten har sett sina bästa dagar men får en ny chans om ett tyskt lågprisvaruhus väljer att etablera sig just där. Med den tjänstvillige ämbetsmannen Musse (Fredrik Dahl) i spetsen beslutar sig Lafors för att locka dem med en reklamfilm. Först vill kommunen inte betala och läraren Kerstin (Susanne Hedman) uppmanar sina elever att göra film: högstadieflickorna Aida (Zahraa Aldoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) tänder på idén och börjar åka runt på en moped och filma ett slags cinéma vérité där de klämmer upp kameran på intet ont anande expediter, ungdomar, avslocknade byråkrater och egentligen vem som helst. Auktoriteterna blir oroliga, försöker stoppa flickorna och filmar sin egen konventionella turistfilm.

Vems blick?

Vems blick är det som gäller, vem får berätta historien är frågor som alla Khemiris och även Pichlers projekt kretsar kring. Lusten att överskrida gränsen mellan publik och konstnär/konstverk är ett annat tema. Slutresultatet blir två filmer: en fem minuters turistsnutt och flickornas över fem timmars råa inblick i Lafors. När filmerna visas på stadens enda biograf hyllas vanliga människors glädje i att se sina liv bli film, med vibbar av filmklassiker som Cinema Paradiso eller Agnès Vardas Visages, villages.

Med humor och självklarhet gestaltar filmen ras, kön och klass organiskt. I detta anti-hierarkiska, konstigt vänliga projekt är de flesta skådespelarna amatörer. De är alla karismatiska och lufsiga och vidgar vem som får vara i huvudrollen, men i sitt uttryck har de lite färre nyanser än proffs. Filmen handlar om så många rollfigurer att vi inte kommer någon riktigt nära, men deras detaljskarpt återgivna reaktioner berättar om integration i dagens Sverige: Kerstins skrämda förfäran när en romsk hemlös blir arg, Musses sorgsna skam när han anses för mörkhyad för att få representera sitt älskade Lafors, Aidas provocerande gåpåighet bakom kameran (åskådaren vill ropa: tagga ner!) och sättet att bunta ihop invandrare och helt förbigå deras olika bakgrund och klasstillhörighet.

Pinsamma situationer

Det är ett filmberättande som verkar springa ur samma skola som Ruben Östlunds: viljan att dröja kvar i pinsamma situationer, konfrontera tittaren med hens stereotypier och se på världen med nyfikenhet.

I jämförelse med Äta sova dö och dess starka skildring av arbete kändes Amatörer först lite svagare, sagoaktig och med den intellektuella, lite trixande distans som är typisk för Khemiri och härrör ur viljan och förmågan att se saken från alla håll samtidigt. Men mildheten och lekfullheten charmar till slut. Det blir en utopi om hur vi människor ska kunna leva tillsammans som medborgare, i de små sammanhang där vi tvingas konfrontera varandra, hälsa på varandra och jobba för samma mål. Småstadskomedin är en amerikansk klassiker – Smalltown USA – vilket Amatörer också hyllar i den utmärkta långa inledningsscenen. En film där alla har ungefär en lika stor roll, alla identiteter samma vikt och mångfald är normen. Den kunde inte ha gjorts i Finland, om man säger så.

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker

Aktia Aktiecertifikat Renare Europa ger tidsenlig diversitet åt placeringsportföljen

Mer läsning