Den svåra (europeiska) demokratin

Bild: Wilfred Hildonen

Det har varit en allmänt accepterad sanning att EU lider av ett demokratiunderskott, men vad det underskottet egentligen beror på är sedan en lite mera invecklad fråga.

I det senaste numret av Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung (FAS) finns en lång artikel som beskriver bakgrunden till Ursula van den Leyens plötsliga entré på listan över ledande personligheter inom de europeiska institutionerna. Och det är ingen tillfällighet att illustrationen på tidningssidan innehåller samma idé jag använde mig av vid en presskonferens i Strasbourg: hur kom det sig att det var Ursula som dök upp ur trollkarlens hatt och inte den vita kaninen? Svaren på frågan – för de är många – finns i artikeln och är inte helt problemfria. Eller snarare tvärtom – det finns minst lika många problem som svar.

Det har varit en allmänt accepterad sanning att EU lider av ett demokratiunderskott, men vad det underskottet egentligen beror på är sedan en lite mera invecklad fråga. Politiska beslut skall legitimeras, men den formuleringen – i passiv – antyder att det kunde ske i efterhand. Men redan en lite annorlunda formulering – politiska beslut ska vara legitima – kommer närmare kärnpunkten i ett nödvändigt demokratiskt resonemang.

Till de legitima beslutens kännetecknande egenskaper hör att de ska vara förutsägbara, det vill säga att det på något sätt bygger på redogörelser och politiska program så att den vakna medborgaren på något sätt kan känna sig bekväm med förslag och beslut. Men ett legitimt beslut skall också vara transparent, det vill säga de ska ske inför öppen ridå och inte i undanskymda förhandlingsrum. Det är helt enkelt viktigt för att medborgaren ska kunna känna förtroende för den politiska processen.

Artikeln i FAS antyder att "kaninen-ur-hatten"-förslagen egentligen redan länge varit kända i en snäv inre krets. Hur snäv den kretsen egentligen har varit är inte heller ointressant. I värsta fall har kretsen bestått av två personer – president Emmanuel Macron och förbundskansler Angela Merkel. Allt annat har varit spel för gallerierna eller tillfälliga taktiska eftergifter för att lösa kontrahenternas inrikespolitiska utmaningar.

Den här ytterst snäva kretsen antyder i kombination med paketets dellösningar också någonting annat: Storbritannien har genom Brexit redan på förhand avskaffat sitt inflytande över europeiska skeenden och därmed förstärkt axeln mellan Berlin och Paris. Det skapar i sin tur en annan europeisk dynamik: Frankrike sköter sin medelhavska bakgård och förstärker därmed "Club Mediterrainees" inflytande. Tyskland sköter i gengäld sin visegradska bakgård, vilket gav Ungern och Polen ett ökat inflytande. Vardera bakgård är alltså problematiska och ökar egentligen den europeiska splittringen eftersom eftergifter i den riktningen förvisar normala länder som Sverige, Danmark och Finland till förhandlingssystemets utkanter.

Finns det alltså någonting gott i sammanhanget? Kanske ändå! Ungefär på den sista raden i Europeiska rådets beslut finns en paragraf om en konferens för att utveckla beslutsprocesserna inom EU. Den konferensen ska ledas av Guy Verhofstadt. Förslaget fanns redan för fem år sedan på önskelistan, men fick inte då de europeiska mandarinernas understöd. Nu tvingades det fram eftersom hela processen på ett så dramatiskt sätt underströk hela den fatala innebörden i den europeiska demokratins nödläge.

Men både konferensens dagordning och slutresultat är oskrivna kapitel i Europas historia. Det finns alltså mycket att göra för en öppen och fungerande europeisk demokrati.

Nils Torvalds ledamot i Europaparlamentet (SFP/RENEW EUROPÉ)

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46