Den slitstarka Södergran

Duo. Gustav Djupsjöbacka vid pianot övade med mezzosopranen Ruut Mattila inför Sibelius-Akademins konsert med Södergran-tonsättningar.Bild: Sibelius-Akademin/Karoliina Pirkkanen

Edith Södergran har inspirerat tonsättare i alla tider och genrer. På Musikhuset presenterades ett brett urval såväl äldre som nyare tonsättningar.

VOKALMUSIK

Triumf att finnas till

Marika Hölttä, Johanna Isokoski, sopran, Ruut Mattila, mezzo, Jussi Vänttinen, baryton, Juho Lepistö, Tuomas Juutilainen, Gustav Djupsjöbacka, piano, Livia Schweizer, flöjt, Petteri Kippo, slagverk.

Holmström, Agopov, Vidjeskog, Aho, Koivisto, Kettunen, Kasurinen, Nordgren, Rautavaara, Bergman.

Edith Södergran-tonsättningar i Camerata 6.10.

Få svenskspråkiga poeter har tonsatts så flitigt som Edith Södergran. Tonsnickrare inom snart sagt samtliga tänkbara genrer har varit i farten och med högst varierande konstnärligt slutresultat. Södergrans texter är dock förbluffande slitstarka och tål behandlingar av de mest skilda slag, vilket delvis skulle bevisas även vid Sibelius-Akademins elevmönstring i torsdags.

Idén var fyndig. Mer eller mindre etablerade tonsättares förtoningar ställdes mot fyra splitternya tonsättningar signerade husets kompositionsstuderande och ungdomarna behövde sannerligen inte skämmas för sig, även om ingen höll sig med en stämma som kunde kallas direkt personlig.

Tonspråket var i mångt och mycket stöpt i samma fritonalt nyexpressiva form och gemensamt för Heta Ahos (Det underliga havet), Pekka Koivistos (Om hösten) och Sampo Kasurinens (Orfeus) alster var en uttrycklig strävan efter en emotionellt djuplodande texttolkning. Bäst lyckades Tuomas Kettunen (Ankomst till Hades), där ett fyndigt nyttjande av gongar i kombination med en nästintill pointillistisk pianosats resulterade i en smått magiskt vibrerande klangvärld.

Expressivt stämningsmåleri

Carita Holmströms sångcykel Dagen svalnar (1977) och Patrik Vidjeskogs Sångcykel till dikter av Edith Södergan (2004) kännetecknades av ett övervägande lyriskt melodiöst förhållningssätt, medan Vladimir Agopov i cykeln Offrets timme (1987) anslog relativt asketiska tongångar inom ramen för ett kärvt helhetstilltal.

En stundtals snudd på tröstlöst dyster karghet präglade Pehr Henrik Nordgrens Fyra sånger op. 58 (1982), medan Einojuhani Rautavaaras 80-talscykel I min älsklings trädgård utgjorde en nog så välkommen ljusglimt mitt i de existentiella grubblerierna.

Erik Bergmans superexpressiva Triumf att finnas till från 1978 var vad stämningsmåleriet beträffar föga överraskande i en klass för sig och även om Johanna Isokoskis uttrycksfulla sopran – i fint samspel med Livia Schweizers flöjt och Petteri Kippos slagverk – kanske inte nådde den optimala extasens höjder var insatsen på många sätt imponerande.

Bland de övriga sångarna charmade Ruut Mattila med sin känsliga mezzoklang, koloratursopranen Marika Hölttä gav prov på avsevärda estradörtalanger, medan barytonen Jussi Vänttinen gav intrycket av en rejält oslipad diamant. Juho Lepistö och Tuomas Juutilainen realiserade sina pianostämmor lyhört och med finess, medan Gustav Djupsjöbacka givetvis var säkerheten själv vid flygeln.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00