Den sista Stora Divan

Zarah Leander älskade att stå på scen, hon hade en enastående närvaro och utstrålning, hon var varm, mänsklig, spontan, slagfärdig. Och en betydande ekonomisk tillgång för nazisterna.

Beata Arnborg

Se på mig! En biografi över Zarah Leander

Natur och kultur 2017

Något år före första världskriget debuterade den sexåriga Värmlandsjäntan Sara Stina Hedberg som pianist med en Chopinvals på ett hotell i Karlstad. Mindre än ett kvartsekel senare var hon filmens och populärmusikens megastjärna Zarah Leander – en megastjärna som både hann falla i djupaste onåd och sedan resa sig igen som en annan fågel Fenix med samma djupa röst, samma praktfullt röda hår och en ännu mer imposant figur.

Päls, fjäder och paljetter

Hon dyrkades, hon kunde bli inropad över hundra gånger, hennes avskedsturné omfattade åttio orter på tre kontinenter men hon slutade inte ens efter den, hon stod på scen tills hon stöp. Hon vars sång hade dånat ur högtalare i tyska koncentrationsläger – möjligen till glädje inte bara för fångvaktarna – var nu den Sista Stora Divan i päls, fjäder och paljetter, hon iscensatte sig själv, hon parodierade sig själv. Också unga människor strömmade till för att höra henne, och för bögar blev hon en ikon. Äldre finländare minns henne från hennes besök på Borgbacken dit hon kom tillsammans med sin tredje man, kapellmästaren Arne Hülphers som vuxit upp i Åbo.

Visst är det en fantastisk historia journalisten Beata Arnborg berättar – och berättar med både kärlek, omsorg och ett imponerande detaljsinne. Namnet Zarah uppfann den blivande stjärnan själv redan under skoltiden – fast senare skulle hon, med sitt utmärkta sinne för skrönor, påstå att hon döpts till det. Efternamnet, liksom två barn, fick hon genom sin första man, en slarver som hon försörjde en tid innan hon hastigt raderade honom ur sin självbiografi.

Trött på att vara fattig småbarnsmamma stängde hon in sig på svärföräldrarnas utedass och sjöng "Vill ni se en stjärna? Se på mig!" för full volym. Revykungen Ernst Rolf skulle komma på turné till Norrköping och hon var fast besluten att åka dit och bli upptäckt. Hon lyckades, hon blev turnéns stjärna, hon togs över av Ernst Rolfs rival Karl Gerhard, hon spelade Glada änkan mot Gösta Ekman, hon blev "primadonna assoluta", hon jämfördes med både Marlene Dietrich och Garbo. Hennes rykte som vamp blev inte sämre av att hennes andra man dök upp i frack och friade samma dag som han gift sig med en annan.

Stjärna hos Hitler

1936 kunde hon se tillbaka på tolv revyer, 81 grammofoninspelningar, tre filmer, två operetter, en komedi och en tragedi. Det var det året hon efter ett internationellt genombrott i Wien flyttade till Hitlers Tyskland.

Leanders liv väcker många frågor av vilka en av de viktigaste är hur hon förhöll sig till Tyskland. Filmindustrin var viktig för nazisterna, Hitler själv intresserade sig för den, filmen var ett vapen, filmen var politik. Efter att Marlene Dietrich åkt till USA behövde Tyskland en ny kvinnlig idol, en som representerade något annat än det beskedliga nazistiska kvinnoidealet, närmare bestämt en femme fatale av utländsk (men absolut inte judisk) typ, vacker, passionerad och självständig, som kunde få tyskarna att drömma sig bort. Propagandaminister Goebbels själv – som hon senare skulle ha ett tätt umgänge med – hajpade henne ren innan hon satt foten på tysk jord genom att se till att hon fanns på omslagen till otaliga veckotidningar.

Och Zarah? Ja, hon lockades av de ekonomiska villkoren – snart nog kunde hon köpa sig ett gods hemma i Sverige – och sade sig att det var "bättre att vara den första i Berlin än en av de tio, nej, en av hundra, i Hollywood". Och den första blev hon: var hon än rörde sig hyllades hon, hennes dyra bilar hade alltid motorcykeleskort, varuhus stängdes för att hon skulle få handla i lugn och ro. Samma år som tyskarna donerade varma ytterkläder som skickades till östfronten skänkte filmbolaget Zarah en lyxpäls.

Att judarna förföljdes visste hon redan 1934 när hon sjöng Karl Gerhards nazikritiska kuplett "I skuggan av en stövel", i Berlin såg hon på nära håll hur judiska artister drabbades. Men hon hävdade att hon förblev opolitisk: hon bortsåg ifrån att hon från regimens synpunkt var ett trumfkort – och en betydande ekonomisk tillgång. Hon betonade att hon trots påtryckningar vägrat gå med i partiet eller bli tysk medborgare.

Var hon spion? Helt klart inte för Tyskland, trots att det gick bisarra rykten i den riktningen och om att hon på sina svenska ägor upplåtit en ubåtsbas. Möjligen för de allierade, men det förblir oklart. Mot slutet av Berlintiden tycks makthavarna ha misstrott henne.

Syndabock efter kriget

Arnborgs hållning till henne är resonerande snarare än fördömande, till skillnad från de flesta i Sverige när hon kom hem 1943. Arnborg relativiserar också hennes skuld genom att påminna om hur många svenskar som länge sympatiserat med nazismen och därför behövde en syndabock. Det tog fem år innan hon stod på scen igen eller fick sina skivor spelade i radion. Och det var inte bara i Sverige hon blev utfryst: i Köpenhamn ville hotellen inte upplåta rum åt henne.

En annan fråga är hur hennes gränslösa popularitet ska förstås. Hon älskade att stå på scen, hon hade en enastående närvaro och utstrålning, hon var varm, mänsklig, spontan, slagfärdig. (När Goebbels bekymrade sig över att namnet Zarah lät judiskt svarade hon: "Och ni – Joseph?").

Men framför allt: hennes budskap till publiken var: "Tyck om mig, för jag tycker om er och om ni tycker om mig känner jag det och då blir jag bra – och det vill ni ju att jag ska vara?". Det budskapet blev hennes lycka men höll också på att bli hennes undergång.

Merete Mazzarella Författare