Den sista dinosaurien som bevakar sina gränser

Samtidigt som den litterära flerspråkigheten blir allt synligare i offentligheten raderas Finlands tvåspråkiga historia från dagens finländska film.

Under de senaste åren har jag blivit invaggad i föreställningen om att sloganen "Mångfald är rikedom" anammats av Finlands kulturetablissemang. Den syn på språk och identitet som varit rådande sedan nationalismens framväxt hade förändrats, trodde jag.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan år 1996 då jag publicerade min första bok på svenska i Finland. En journalist skrev att min debut framkallade "frågetecken och utropstecken". I dag är Finland de facto ett annorlunda, betydligt mera multikulturellt samhälle. Här finns en hel grupp författare med icke-finländsk bakgrund: Alexandra Salmela, Hassan Blasim med flera.

Nyss diskuterade litteraturvetarna Heidi Grönstrand och Julia Tidigs flerspråkighet i litteraturen på Helsingfors bokmässa. Tillsammans med några andra nordiska forskare och författare hade de publicerat boken The Aesthetics and Politics of Linguistic Borders: Multilingualism in Northern European Literature där även mina texter är med på ett hörn.

Genom åren har jag haft glädjen att medverka i många innovativa diskussioner, antologier och andra projekt understödda av Koneen Säätiö, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Svenska Kulturfonden, Culture for All, Satakielikuukausi, Sivuvalo – blotta namnen klingar gränsöverskridande. Allt talar för en riktig renässans när det gäller flerspråkigheten inom kulturen, eller hur?

Tydligen hade jag levt i en bubbla. För några år sedan kallade Heidi Grönstrand litteraturen för "den sista dinosaurien som bevakar sina gränser" i en intervju. Nyligen insåg jag att denna dinosaurie hade dykt upp i dagens finländska film – som ju går på export.

I rättvisans namn vill jag notera att dialogen i samtida finska filmer kan mycket väl innefatta kinesiska, arabiska, ryska. Ja, även rikssvenska då och då. Dessutom har vi tvåspråkiga filmmakare som Ulrika Bengts, Klaus Härö, Claes Olsson. I våras kom Samppa Batals drama Äiti/ Mor där dialogen går på de bägge inhemska språken och där de stereotypa föreställningarna om finlandssvenskar som ofta präglar finska filmer saknas helt. Men en stor del av Finlands historia osynliggörs genom att finlandssvenskan lyser med sin frånvaro i filmerna om de svenskspråkiga Helene Schjerfbeck och Maria Åkerblom.

Marias paradis hör till de filmer som nyligen visats på Finlands filmvecka i S:t Petersburg, på två biografer. Detta årliga evenemang är mycket populärt bland ryska filmvänner och andra kulturintresserade.

Jag som ofta får presentera finlandssvensk kultur och berätta om det tvåspråkiga Finland på olika publikträffar i Ryssland och Baltikum känner hur marken försvinner under mina fötter. Samtidigt som den litterära flerspråkigheten blir allt synligare i offentligheten raderas Finlands tvåspråkiga historia från dagens finländska film – som är landets ansikte utåt. Försök sedan berätta om Svenskfinlands raison d'être i internationella sammanhang.

Zinaida Lindén Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning