Den röda lyktan i Berghäll var signalen

Den 27 januari klockan 23 tänds den röda lyktan uppe i tornet på Folkets hus. Det är signalen till röda garden i Helsingfors att revolutionen har inletts. Samtidigt har skyddskårerna i Österbotten börjat avväpna de ryska trupperna. Kriget har börjat.

Bolsjevikernas kupp i Ryssland uppmuntrade de röda att följa exemplet och störta den borgerliga makteliten i Finland. Varubrist, hunger, arbetslöshet och allmän misär var argument nog för att revolutionärerna skulle få majoritet i det socialdemokratiska partiet. De som ville följa demokratiska spelregler röstades ner.

Följande dag, den 28 januari, strömmade rödgardister in till stan från arbetarkvarteren bakom Långa bron. De mötte inte mycket motstånd då de intog centrala byggnader, ämbetsverk, tidningsredaktioner, järnvägsstationen och lantdagen.

Borgerliga politiker som inte gick under jorden eller lyckades fly fängslades. Även om man lovade att det socialistiska Finland som växte fram skulle fungera enligt demokratiska principer rådde nu diktatur.

Rödgardister på marsch i Helsingfors, vintern 1918. Bild: Kansan Arkisto

Arbetarnas verkställande råd förklarades som högsta beslutande organ. Folkkommissariatet blev ny regering med Kullervo Manner som ordförande. I ett upprop förklarade folkkommissariatet att "den väpnade revolutionen är ett svar på borgarnas krigsförklaring, vilken omöjliggjorde en fredlig samhällsutveckling".

Samtidigt som trupper skickades ut till den nyländska landsbygden för att avväpna skyddskårer organiserades förvaltningen i det röda Finland. Problemet var att banker, fabriker, butiker och ämbetsverk höll stängt.

Så gott de kunde ersatte folkkommissariatet vita tjänstemän med röda. Affärer och industrianläggningar beslagtogs och öppnades med revolutionär ledning. I all hast skrevs lagar och förordningar som bestämde vilka företag som kunde beslagtas och hur de skulle styras.

Röd terror

Eftersom krigstillstånd rådde slog rödgardisterna till mot fiender som misstänktes för brott mot de nya bestämmelserna. Man räknar med att 79 vita dödades i Helsingfors under månaderna då de röda hade makten. Av dem var 57 civila. De beskylldes för sabotage, spionage och smuggling.

Fakta

Kriget 1918

Från 27 januari till 15 maj.

Röda sidan 100 000 man, av vilka 70 000 deltar i striderna plus några tusen ryska soldater.

Vita sidan 70 000 man plus tysk förstärkning med 14 000 man och cirka ettusen svenska frivilliga.

Bakom morden låg ofta personlig hämnd eller fylleri. Folkkommissariatet fördömde våldsdåden och befallde att de skyldiga skulle gripas och straffas, men det förblev tomma ord. Rödgardister såg mellan fingrarna på kolleger som gjorde sig skyldiga till övergrepp.

Någon systematisk röd terror förekom inte. Största delen av Helsingfors borgare kunde leva nästan normalt även om livsmedelsbristen var akut för alla.

För att sprida nyheter och information grundades nya, revolutionära tidningar. På svenska började det fyrasidiga bladet Arbetarnas notisblad utkomma redan den 30 januari. Till en början gavs tidningen ut alla dagar, men mot våren blev utgivningsdagarna färre. Det sista numret utgavs 20 april i Viborg dit redaktionen hade flytt från lokalerna på Mariegatan i Helsingfors.

Inför de avgörande striderna löpte gränslinjen mellan det röda och vita Finland norr om Björneborg till Filpula och i en båge åt söder till Mäntyharju och vidare längs Saimens södra strand till Imatra.

Nästan hela februari var det lugnt vid fronten. De röda oskadliggjorde fiendetrupper i södra Finland medan de vita skyddskårerna rensade upp i norr.

Alla får bråttom

För de vita var dröjsmålet på en månad av avgörande betydelse. Marskalk Gustaf Mannerheim skriver i sina minnen att den snabba avväpningen av ryska och röda trupper i Österbotten fick den röda revolutionsledningen i Helsingfors att storligen överskatta de vitas styrka och därför länge tveka att gå till attack.

Den 3 april landsteg Östersjödivisionen i Hangö. Den närmare 10 000 man starka tyska divisionen fördes under befäl av generalmajor Rüdiger von der Goltz. Bild: Kansan Arkisto

En rödgardist ger upp och håller upp en vit flagga vid Broholmsgatan 5 nära Hagnäs torg. Ett stort antal civila följde med striderna i centrala Helsingfors. De tyska trupperna använde sig av mänskliga sköldar bestående av tillfångatagna röda och kunde tack vare det avancera snabbt under striderna i staden. Bild: Kansan Arkisto

– Om motståndarna under de första februariveckorna resolut hade koncentrerat sina styrkor mot våra förpostställningar, skulle läget utan tvivel artat sig kritiskt. I slutet av januari räknade de röda gardena 30 000 man, och då vi dessutom måste räkna med att de ryska trupperna skulle göra gemensam sak med dem, var fiendestyrkan ansenlig, skriver Mannerheim.

För de vita innebar uppskovet att man hann mobilisera en österbottnisk bondearmé och att 1 500 tyskutbildade jägare kunde transporteras hem från världskriget för att inta ledande positioner i den vita armén.

Den 21 februari gick de röda till ett första anfall vid Filpula som de vita enkelt slog tillbaka. När Tyskland och Ryssland slöt fred den tredje mars i Brest-Litovsk fick de röda bråttom. Den 10 mars gick man till angrepp mot de vita vid Haapamäki.

Fakta

Förluster

3 400 röda stupar plus 600 ryssar.

3 100 vita stupar plus 300 tyskar.

1 700 vita dör i röd terror före och under kriget.

10 000 röda avrättas under och efter kriget.

80 000 röda hamnar på fångläger, 15 000 av dem dör av svält och sjudomar.

Också denna gång slogs de röda tillbaka och nu gav Mannerheim order om motanfall. Också han hade bråttom att vinna en avgörande seger innan tyska förstärkningar landsteg i Finland.

Mannerheim hade förutsatt att Finland skulle befrias av egen kraft, av egna trupper. Därför blev han rasande och hotade avgå när han hörde att senaten bakom hans rygg avtalat om tysk hjälp.

Kriget avgörs i Tammerfors

De röda koncentrerade nu sina trupper till Tammerfors. Dit strömmade också civila från alla väderstreck. Det avgörande slaget inleddes på skärtorsdagen den 28 mars. De röda hade haft en vecka på sig att bygga försvarsställningar, porten in till Tammerfors gick nu via Kalevankangas begravningsplats där krigets häftigaste strider fördes.

De röda hade hört om massavrättningar och vägrade envist kapitulera. Mannerheims armé måste därför avancera meter för meter, gravsten för gravsten. När dagen var över hade de vita tagit en avgörande seger, men priset var högt.

De vita räknade till tusen stupade, de röda till tvåtusen.

350 frivilliga från Sverige deltog i striden om Tammerfors, av dem stupade nitton på en enda dag, skärtorsdagen.

Med Tammerfors fall var krigets utgång klar. De röda fortsatte göra motstånd i ytterligare en månad medan de retirerade österut, men kriget var förlorat.

När vapnen tystnade efter tre månader inleddes det blodiga efterspelet och de vitas hämnd.

De vitas segerparad den 16 maj har här nått hörnet av Henriksgatan, nuvarande Mannerheimvägen, och vänder in på Norra Esplanaden i Helsingfors. Bild: Kansan Arkisto

Här kan du se flera bilder från inbördeskriget.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00