Den rena tonen efter åskvädret

I tredje delen av Tove Folkessons trilogi börjar huvudpersonen rota i gamla släkthemligheter och hittar omskakande berättelser om utanförskap, förtryck och oönskade barn som dödats eller övergivits.

Roman

Tove Folkesson

Ölandssången

Weyler 2017

Efter att jägarinnan Eva Zackrisson – i andra delen av Tove Folkessons trilogi om en ung kvinnas bildningsgång – slagit huvudet i väggen i sin jakt på konstnärliga och existentiella plattformer, återvänder hon i Ölandssången till sina uppväxtlandskap.

Med svansen mellan benen, tycker mormor Stickan, fast Eva har också för avsikt att i den för ändamålet lämpliga miljön fullborda sin akademiska uppsats om runstensskrift. Nu blir det ändå inte så mycket av det projektet, eftersom hon istället börjar rota i gamla släkthemligheter och då hittar mer omskakande berättelser om utanförskap, förtryck och oönskade barn som dödats eller överlämnats till fosterföräldrar.

Folkessons spelöppning Kalmars jägarinnor, om de upproriska 90-talstjejerna som stolt proklamerade att man "inte kan ha för mycket ögonskugga" (en fras som fått litterär kultstatus), var en debut som för några år sedan sparkade mitt i prick. Uppföljaren Sund seglade ännu stiligt på svallvågen efter den, men när Eva nu ska dra sig tillbaka till Öland och bli vuxen – och utvecklingshistorien ledas i mål – får Folkesson en aning svårare att blåsa liv i sitt material.

En fråga som under läsningen envist mal i mitt huvud är om det kanske hade varit skäl att pressa samman trilogin till en tvåboksserie? Om del två och tre hade mått bra av att slås ihop? Fast kanske hade klyftan mellan den vilda sökaren Eva i Sund och den stillsamt reflekterande släktforskaren Eva i Ölandssången då blivit svår att överbrygga.

Lyrisk fragmentering

Formmässigt har Folkesson nu fjärmat sig från de tidigare romanernas hårt attackerande prosa, och gått in för en fragmentering som ibland är lyrisk, ibland en aning kryptisk.

Det är förutom mamman och mormodern storbonden Ramström och morbrodern Arne som blir Evas primära motspelare, och om många av gestalterna förblir en aning undanglidande levererar de i alla händelser en del tänkvärda sanningar. Till exempel: "Obildning och stark ekonomi. Det är en otrevlig sammansättning hos en människa."

Sådana uttalanden kunde upplevas som pekpinnar från författarens sida, ifall hon inte så smidigt mejslade in synpunkterna i kluriga dialoger – och lät dem droppa fram nästan som av misstag. Och då Eva till slut lyckas se in bakom slöjorna av lögner och tystnad, och också iscensätter en del konfrontationer, stiger berättartemperaturen till en mer förväntad Folkesson-nivå.

Så visst är det här en roman som har sina stunder, och antagligen också kommer att uppskattas av de många som slukat de två första delarna i trilogin. Men jag kan inte förneka att jag länge saknar attacken och raseriet från de volymerna – trots att själva utgångspunkten den här gången förstås varit att berätta i ett helt annat tonläge.

"Och den rena tonen efter åskvädret ringer än. Det är Ölandssången, klar och rymlig. Jag hör nu, hur den bär allt som ska komma. Slår armarna om mig som en mamma. Och i mig rämnar världen, ändå har ingenting hänt."

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00