Den osynliga naturens hela färgprakt mellan två pärmar

Gaffeltången eller kräkeln är en rödalg som kan leva i betydligt djupare vatten än andra större alger. Arten presenteras utförligt i boken Havets skattkammare. Den finska utgåvan av samma bok belönades med priset Årets naturbok av miljöorganisationen WWF 2017. Bild: ÅlandSeaMap/Linn Engström

Havets skattkammare heter boken som skildrar hela den finska naturen under havsytan med vetenskaplig exakthet men på lättfattlig svenska. – Vi vill visa att man inte behöver åka till Röda havet för att dyka i vackra miljöer, säger en av författarna, Sonja Salovius-Laurén.

Med otaliga bilder och utförliga texter utgör Havets skattkammare (Gaudeamus, 2021) en första heltäckande skildring av Finlands marina undervattensnatur. Den svenska utgåvan på över 500 sidor mellan hårda pärmar är en uppdaterad version av den finska från 2017, och inkluderar därtill Ålands havsmiljöer.

Boken är resultatet av tidernas utförligaste dokumentation av Finlands marina undervattensnatur. Den bygger på Velmu, det nationella inventeringsprogrammet för undervattensnatur och på inventeringar på Åland. De senaste observationerna i Havets skattkammare är så färska som från 2020.

– Boken är aktuell och kommer att vara det ett bra tag framöver. Jag tror inte heller att undervattensnaturen kommer att inventeras i samma omfattning i fortsättningen, men i den mån naturen förändras kommer karttjänster på webben att uppdateras, säger Sonja Salovius-Laurén, universitetsforskare i marinbiologi vid Åbo Akademi och en av bokens redaktörer.

Det är betydligt svårare och mer tidskrävande att kartera naturen under havsytan än på land. Inom Velmu har myndigheter samarbetat med universitet, forskningsinstitut och enstaka privata konsultfirmor. Inventerare har dykt och filmat på tusentals lokaler i olika undervattensmiljöer, på olika djup med varierande bottensubstrat, för att ta fram en så heltäckande bild som möjligt av naturens mångfald under ytan.

Så här ser unga plantor av blåstång ut innan de bildar tjocka tångruskor. Blåstången skapar livsmiljöer åt många andra arter i Östersjön. Bild: ÅlandSeaMap/Niklas Niemi

Redaktörerna har populariserat de vetenskapligt dokumenterade fynden och skrivit för en publik som besitter mer nyfikenhet än ekologisk kunskap. Annika Luther har översatt boken till svenska.

– Vi har skrivit boken för alla människor som är intresserade av havet och för dem som bor vid eller rör sig på havet och är nyfikna på livet kring sin egen brygga. Vem som helst ska kunna läsa den. Vi har försökt hålla en lätt jargong för att göra den trevlig att läsa. Vi hoppas också att den ska komma till nytta i skolorna, säger Salovius-Laurén.

Mer än en fältguide

Den som bläddrar i boken får till exempel veta att braxengräsen är Finlands enda vattenormbunkar. Bilderna visar hur de ser ut, faktarutan berättar vad de olika arterna heter på finska, svenska och engelska utöver det vetenskapliga namnet, och utbredningskartan var de finns och hur allmänna de är. Själva texten klargör kortfattat allt man behöver veta för att ha koll på hur braxengräsen lever och hur man som lekman kan skilja vårtsporigt braxengräs från taggsporigt braxengräs.

– Hittar man en konstig växt eller ett djur i vattnet kommer man med stor sannolikhet att kunna identifiera arten i boken, säger Sonja Salovius-Laurén.

Sinelobus vanhaareni är ett litet kräftdjur på bara 1,5–3 millimeter som har funnits i Östersjön en tid men som för första gången påträffades i Finland så sent som 2016. Arten heter saksisiira på finska, men saknar tills vidare svenskt namn. Bild: Niilo Salmela

Boken är ändå mycket mer än en fältguide för artbestämning. Råkar man hitta braxengräs vid bryggan får man också veta varför de här arterna har svårt att klara sig i grumliga vatten och den sannolika förklaringen till att de har gått tillbaka.

Den som själv begrundat växtligheten på havsbottnen har säkert märkt att den minskar eller försvinner där det blir för grumligt eller för djupt för ljuset att tränga ner.

– Men det betyder inte att det vore dött för det. Livet tar inte slut där vegetationen tar slut, men det blir annorlunda. Där det finns rev, alltså grund, stenar eller klippor på bottnen, kan blåmusslor skapa livsmiljöer för många andra djur. Nere på de större djupen finns fiskar, exempelvis simpor som äter bottendjur, säger Salovius-Laurén.

Folkbildande funktion

Boken synliggör otaliga bottendjur och småkryp som utgör mycket av artrikedomen i våra kustvatten, men som förblir osynliga för de flesta av oss. Boken hjälper läsaren att förstå vad vi riskerar att förlora om vi inte tar hand om Östersjön.

– Vi vill visa det som är fint och att Östersjön är fantastiskt, att man inte behöver åka till Röda havet för att dyka i vackra undervattensmiljöer, säger Sonja Salovius-Laurén men tillstår att de färgsprakande bilderna inte är representativa för alla kustmiljöer.

– Av boken framgår att våra havsbottnar tyvärr ställvis mår riktigt dåligt.

Rödalger trivs på klippiga bottnar och stenstränder där de växer från en halv meter ända ner till 15 meters djup. De kan ibland också växa ovanpå andra vattenväxter. Bild: ÅlandSeaMap/Linn Engström

Likväl är de artrikaste miljöerna skyddsvärda, och många av dem finns i grundare vikar där rekreationsbruket och störningar som muddring och båttrafik också är störst. Då finns en risk för att skyddsaspekter kolliderar med andra intressen.

En folkbildande tanke bakom boken är att den som känner till och har ett intresse för den biologiska mångfalden i sin närmiljö kanske är mer benägen att respektera den. Det budskapet kommer fram redan i bokens förord:

"Östersjön må vara trängd och plågad, men hon är definitivt inte död. Vårt eget hav är vackert och unikt och det lönar sig att kämpa för dess framtid."

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning