Den omöjliga protesten och bildens makt

En flicka kastar sig över ett stup med ett rep om halsen. En halvdöd avelstjur spärrar av den enda landsvägen. I Jafar Panahis Cannes-prisade film Tre ansikten finns många absurda metaforer för det patriarkala Iran, skriver Gunn Gestrin.

Filmmediet kan än i dag användas för annat än tekniska experiment eller meningslös underhållning till svindlande kostnader. De finaste exemplen på filmer man minns kommer ofta från länder med bristfällig eller ingen demokrati, från diktaturer utan frihet eller från utvecklingsländer där några bilder kan berätta det som annars förblir osagt.

I på filmfestivalen i Cannes i år gick priset för bästa manus till Trois visages (Tre ansikten) av Jafar Panahi, iransk regissör med utreseförbud och filmningsförbud sedan åtta år tillbaka. Trots det har Panahi igen lyckats trotsa Ali Khameneis regim och gjort en avslöjande och förbluffande road movie om liv och omständigheter i dagens Iran.

De tre ansiktena utgörs av tre generationer modiga skådespelerskor och kvinnor: Behnaz Jafari (en välkänd iransk tv- och filmstjärna), Marziyeh Rezaei (en ung flicka, förtvivlad över att inte få satsa på filmbranschen) och slutligen Kobra Saeei (vars ansikte vi inte får se, bara höra talas om – hon är en stjärna från tiden innan den islamiska revolutionen). De är tre kvinnor som trots allt vill kämpa för ett meningsfullt liv i patriarkatets Iran. Regissören Jafar Panahi har själv en viktig roll i filmen – både han, Behnaz Jafari och Marziyeh Rezaei spelar i eget namn.

I filmen åker Panahi tillsammans med Behnaz Jafari med bil till nordvästra Iran, till en by vid den turkiska gränsen. Jafari har blivit kontaktad av en förtvivlad flicka i byn som vädjar om hjälp. Hon har också skickat en video gjord med smarttelefon. Där visar hon sig själv i en kuslig och ödslig grotta på gränsen till en avgrund. I den sista sekvensen ser man flickan kasta sig över stupet med ett rep runt halsen. Regissören och tv-stjärnan beslutar sig för att åka till byn för att ta reda på vad som händer och om historien verkligen stämmer.

På vägen genom det karga landskapet, också känt från Abbas Kiarostamis filmer, bekantar sig resenärerna med utfattiga byar, små samhällen som från tidernas begynnelse. De väcker mycket uppmärksamhet och byborna kastar sig förväntansfullt över dem med böner om hjälp. Men varje gång får Panahi svara att han inte har någon hjälp att komma med.

De komiska detaljerna är ändå många mitt i tragiken. Sekelgamla traditioner blir absurda metaforer för det patriarkala tänkesättet i ayatollornas Iran. En urgammal halvt döende tjur ligger och spärrar den enda landsvägen, men kan omöjligt flyttas på, det är ju en avelstjur som alla traktens kor i månader har väntat på, säger ägaren.

En farfar vill skicka ett litet paket med sonsonens omskurna förhud till den starkaste mannen i trakten för att bringa lycka åt sitt barnbarn.

Filmen är en krampaktig bön om hjälp, satt i skådespelarflickans mun. Hennes situation illustreras också med en absolut rabiat broder, som lovar krossa hela föräldrahemmet om flickan får genomföra sin filmdröm.

Eftersom Panahi har utreseförbud presenterades filmen i Cannes av modiga Behnaz Jafari.

Jafar Panahi är välkänd sedan länge. För sin film Taxi Teheran fick han guldbjörnen i Berlin år 2015. Också i den spelade han en själv en roll som en taxichaufför som råkar ut för möjliga och omöjliga människor och händelser i Teheran. Utan att kunna ingripa och hjälpa, precis som i verkliga livet i Iran.

Gunn Gestrin frilansjournalist i Paris

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00