Den okreativa galenskapen

Vi har lärt oss, av en kultur som skapat en fetisch av kreativiteten, att den och galenskap är relaterade, till och med nära släkt. Sanningen är dock mera komplex.

Om man, som jag, både forskar i och deltar i samhällsdebatten kring kreativitet och innovation kan man råka ut för både det ena och det andra. Detta särskilt om man talat för det som ibland kallas "kreativ galenskap", det vill säga kreativitet som utmanar vårt rationella tänkandes gränser.

Gör man så kommer man nämligen att få träffa folk som inte bara talar om galenskap, utan som även lever ut densamma. Här avser jag inte aningen udda eller något särpräglade människor – sådana träffar jag dagligen såväl i spegeln som i min närmaste bekantskapskrets – utan människor som har en utpräglat alternativ verklighetsbild.

För en del kan nämligen någon som jag, som talar om betydelsen av normbrott och hur tänkare i framkant ofta blivit missförstådda och försmådda, te sig som en själsfrände. Jag kan således inte ens räkna gångerna jag fått höra individer berätta om hur just de, som särdeles kreativa tänkare, blivit illa behandlade av en oförstående omvärld, en som kallat dem galna.

Vi har lärt oss, av en kultur som skapat en fetisch av kreativiteten, att den och galenskap är relaterade, till och med nära släkt. Sanningen är dock mera komplex. Visst, att se konspirationer i allt kräver ett modikum av kreativitet, och visst kan människor som kämpar med mentala problem samtidigt vara nyskapande. Många stora konstnärer har tampats med olika typer av psykisk instabilitet, och vi är attraherade till berättelser såsom den om John Nash, som var både ett matematiskt geni och led av schizofreni. Vad som glöms bort är att detta representerar undantag, inte en regel.

Mytologiseringen av detta samband är i allra högsta grad problematisk, och man kan fråga sig om dylika sjukdomar, lindrigare eller svårare, skall romantiseras på detta sätt. För även om det finns fall där en förstående kontext möjliggjort tillvaratagandet av det som Tyler Cowen kallat "neurologisk diversitet" finns det långt fler fall där det motsatta gäller.

För människor som lider av psykiska störningar är nämligen ofta allt annat än kreativa. Ibland därför att deras inre konflikter och rädslor gör det omöjligt för dem att tänka särdeles fritt, ibland för att tvångstankar gör att de upprepar samma tankemönster om och om igen i en spiral som är omöjlig att bryta. Ibland helt enkelt för att de inte längre opererar med förståelseformer som går att översätta tillbaka till andra.

För precis som så många andra saker är även kreativiteten social, något vi skapar tillsammans snarare än något fullkomligt internt. Visst skall vi som medmänniskor försöka lyssna på och förstå även mera aparta idéer från våra medmänniskor. Men detta innebär inte att alla idéer som inte får åhörare är före sin tid och för intelligenta för pöbeln.

Även om jag ibland haft svårt att förklara detta för individer som velat att jag ser dem som kreativa genier snarare än människor med problem så är ibland en galen idé faktiskt bara galen.

Alf Rehn professor

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54