Den ojämställda verkligheten blev slag i ansiktet för Marianne Laxén

STUDENTREVOLTEN 1968. Marianne Laxén började arbeta för jämställdhet på 1960-talet. Hon gör det fortfarande. "Jag hade gått i Laurellska flickskolan, där fanns gott om starka kvinnor. Min mamma var ensamförsörjare, min farmor företagare, chefen på mitt första sommarjobb var kvinna. Jag var van vid att kvinnor kunde och tog ansvar. Det var en chock att inleda studielivet och se hur männen dominerade."

Marianne Laxén, 72, har ägnat en stor del av sitt liv åt kampen för jämställdhet, både i förvärvslivet och på fritiden. Hon var redan 1968 en av studentledarna bakom ockupationen av Gamla studenthuset. 50 år senare vill hon tona ner betydelsen av "det galna året".

– Om jag är riktigt ärlig så var 1968 ingen viktig milstolpe för mig. Jag blev student 1963 och började arbeta på Finlands svenska skolungdomsförbund FSS. Jag var med i många ensaksrörelser för att demokratisera landet. På grund av mitt jobb kom mycket att handla om elevdemokrati.

Profil

Marianne Laxén

Född 9 juni 1945.

Pol.mag. från Hfrs universitet 1972.

Generalsekreterare för Finlands svenska skolungdomsförbund 1966-68, för Teiniliitto 1968-70.

Generalsekreterare för Socialdemokraternas ungdomsförbund 1970-71, för kvinnoförbundet 1978-88.

Planerare vid jämställdhetsdelegationen 1972-78.

Specialforskare vid jämställdhetsbyrån 1988-92.

Rådgivare i jämställdhetsfrågor vid Nordiska ministerrådet i Köpenhamn 1995-2000.

Departementsråd vid svenska regeringskansliet 2000 – 2010. Chef för jämställdhetsenheten.

Aktiv i Women´s International League for Peace and Freedom.

Viceordförande I Finlands Fredsförbund

Medlem i Arbis Filmklubb, spelar schack på internet; Chess.com.

Laxén tog tidigt steget in i det socialdemokratiska partiet.

– Där såg man lite snett på oss som kom från akademiska kretsar. Men inte var jag mera akademisk än att jag var inskriven vid universitetet. Min familj var inte alls akademisk, vi var lägre medelklass.

– Jag gick i Laurellska flickskolan, vilket var viktigt. Vi flickor måste där ta ansvar, för det fanns ju inga pojkar. Så jag var bland annat konventsordförande. Jag tror att vi som hade gått i flickskola hade en fördel när vi kom ut, för vi hade blivit vana vid att ta hand om saker själva. Eftersom jag var omgiven av starka kvinnor både i hemmet och i skolan trodde jag att vi var jämställda.

Blev det ett chockartat uppvaknande när du insåg att allt inte var fixat?

– Jo, det var lite som en chock. Och det fick mig att engagera mig i jämställdhetsfrågor. Det arbetet pågår än i dag.

Ögonen öppnades

För Marianne Laxén var ockupationen av Tjeckoslovakien det mest avgörande som hände 1968.

– En del brukar säga att när Pragvåren krossades så tog vår ungdom slut, våra ögon öppnades. Åtminstone för mig var ockupationen en viktig sak. Jag hade aldrig tvivlat på demokrati. Och invasionen bara befäste min övertygelse om att allt prat om en demokratisk kommunism är bara skräpprat.

Över tusen studenter ockuperade på kvällen den 25 november 1968 Gamla studenthusets festsal i protest mot studentkårens planerade jubileumsfest som skulle hållas dagen efter. Det värsta som hände var att en person slog sönder ett fönster i glasdörren och att en rökbomb exploderade i festsalen. Bild: HBL-arkiv/Pressfoto

– Det mest dramatiska som hände i Finland 1968 var ockupationen av Gamla studenthuset. Det var en logisk följd av det vi hållit på med redan i många år.

Var det Pariskravallerna som inspirerade er?

– I så fall bara undermedvetet. Studentkravaller var en våg som gick över hela världen. I Finland protesterade vi visserligen också mot det borgerliga styret, men viktigare var vårt missnöje med de konservativa krafterna i studentkåren och på Ylioppilaslehti. Det var de som hade gått med på att studentkårens 100-årsjubileum skulle firas bara av dignitärer. Därför ockuperade vi Gamla studenthuset där jubileet skulle hållas. Vi ville markera att det var vi som skulle fira, det var vår fest.

Du hade en synlig roll?

– Jag var med i planeringskommittén. Det var viktigt att allt skulle gå fredligt till så vi hade kommit överens med Timo Kallinen som arbetade på Studentteatern att han skulle komma inifrån huset och öppna dörren. Men det var någon nervös yngling som tappade tålamodet och slog sönder ett fönster. Han kanske inte kände till vår plan. Någon annan skada än det krossade fönstret gjorde vi inte.

På bilderna från Vanha finns du med i presidiet?

– Jo, jag satt som ordförande i salen. Men sedan delade vi upp oss i arbetsgrupper och då hade jag ingen roll längre. Grupperna arbetade med olika resolutioner. Vi krävde bland annat att Ylioppilaslehtis chefredaktör skulle bytas ut, sedan hade vi många utbildningspolitiska grupper som krävde en demokratisering av utbildningen.

– Pragvåren och hur den krossades öppnade våra unga naiva ögon, säger Marianne Laxén som hela sitt liv har jobbat för demokrati och jämställdhet. Bild: Cata Portin

– Vi stannade en och en halv dag, sedan gick vi hem för att vi blev hungriga även om någon handlingskraftig hade ordnat fram knäckebröd. Mot slutet var huset fullt av Skyddspolisens män som gick omkring och trodde att revolutionen skulle börja på riktigt.

Lipponen smet

Alla var inte lika entusiastiska över tanken på att ockupera studenthuset, minns Marianne Laxén.

– Min dåvarande man Kaj Laxén smet tillsammans med Paavo Lipponen till Stockholm samma dag som vi slog till. Kaj arbetade då på Finlands svenska arbetarförbund och Paavo Lipponen på partibyrån. De kände till ockupationsplanerna och visste att de inte med ansiktet i behåll skulle ha kunnat stå utanför så de valde att i stället ordna tjänsteresa till Sverige. De var försiktiga bägge två. Jag minns att de inte heller gillade att delta i demonstrationer.

Studentaktivisterna visade i vissa avseenden prov på stor politisk naivitet, berättar Laxén.

– 1968 hölls kommunalval och jag minns att vi förde diskussioner om att unga från SDP, liberalerna, Centern och folkdemokraterna skulle ställa upp på en gemensam ungdomslista. Det där med ungdom var det viktigaste, tyckte vi då. Erkki Tuomioja och jag kallades då in till partiordförande Rafael Paasio som sade att det är uteslutet att någon medlem i socialdemokratiska partiet ställer upp på någon annan lista än SDP:s. Vi gick lite snopna ut från hans rum, men när vi träffade kollegerna från andra partier visade det sig att de hade fått samma besked av sina partikanslier, så det blev ingen ungdomslista.

Gamla studenthuset har också senare följt Marianne Laxén på ett ödesmättat sätt.

– Ett märkligt sammanträffande är att samma kväll som vi ockuperade Vanha utsåg Teiniliittos styrelse mig till generalsekreterare. Jag jobbade då fortfarande på FSS. Och tio år senare utnämndes jag till generalsekreterare för socialdemokratiska kvinnoförbundet, samma kväll brann Vanha och huset skadades allvarligt. Men senare har jag utnämnts till poster utan att Vanha varit inblandat. Och huset står lyckligtvis kvar.

Utanför studenthuset, på Tre smeders torg, skallade ropen "Vanha kansalle – Studenthuset åt folket". Efter ockupationen förnyades Helsingfors universitets organisation och ekonomi. Bild: HBL-arkiv/Pressfoto

Hur kändes det när så många av dina kompisar från borgerliga partier gick vänsterut och blev kommunister?

– Jag kan med en viss stolthet säga att jag varit konsekvent. Jag har hållit mig till demokratiska spelregler. Majoriteten bestämmer och minoriteten fogar sig, sådan är regeln. Ibland har jag kritiserat partiet, ibland har jag blivit utskälld och stämplad som en lus i fanan. Det var när jag stödde Elisabeth Rehn i presidentvalet 1994. Andra från min ungdom som blev kommunister har slutat långt högerut eller blivit religiösa.

Hur fortsatte livet efter 1968?

– Jag arbetade hela tiden vid sidan av studierna och skrev därför min gradu först 1972. Samma år fick jag mitt första barn

Sedan tog det roliga slut?

– Nja, det roliga har aldrig tagit slut i mitt liv.

Blev världen bättre eller sämre efter 1968?

– På många sätt har vi gått framåt. Kvinnornas ställning har blivit bättre även om metoo visar att allt inte är bra. Det har visserligen vi feminister varit medvetna om, men för andra blev metoo en bra väckarklocka. När jag i början av 1990-talet blev sexuellt trakasserad av män från både arbetsgivar- och arbetstagarsidan, många minns säkert det sexistiska postkortet som ett sällskap som kallade sig Tupolevbröderna skickade mig, då togs männen i försvar av nästan hela det politiska etablissemanget. Nu är medvetenheten på en helt annan nivå.

– Ekonomiskt har många fått det bättre. Fattigdomen har minskat och unga flickor i många uländer får i dag utbildning. Men trots detta ökar inkomstklyftorna globalt och även inom länderna. Allt är inte bra, men positiva saker händer hela tiden.

– En annan sak är att de som verkligen fått det mycket bättre, så att man blir riktigt arg, är de förbannade kapitalisterna. Det handlar om kapital som vuxit till ofantliga dimensioner och rör sig i sfärer ingen kommer åt och därför förblir obeskattade. Om man kunde fördela dom pengarna skulle världen bli så mycket bättre. Men det låter väl lite naivt och sött att säga så, eller hur? Trots det tror jag på rättvisa. Det jobbar jag för.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33