Den nordliga dimensionen

Karl Ove Knausgård.Bild: EPA/BERND VON JUTRCZENKA

Karl Ove Knausgård kunde väl vara finne men absolut inte svensk, skriver Juha Itkonen.

Jag deltog i en Knausgård-debatt i bokhandeln Nide i Helsingfors för en tid sedan. Katariina Huttunen, som översatt serien Min kamp till finska, Philip Teir och jag filosoferade kring alla de fascinerande dimensioner som mastodontverket hade orsakat genom att sätta litteraturfältet i gungning. Alla intresserade åhörare fick inte plats vilket säger mycket om Karl Oves popularitet.

Fenomenet är givetvis globalt. En ångestfylld norrman läses världen över, i olika kulturer och på skilda språk. Kärnan är universell och den förmedlas men i till exempel USA förefaller Karl Oves livsmiljö sannolikt egendomlig och exotisk.

Vi funderade på om det eventuellt är just vi finländare som befinner sig i den bästa positionen i egenskap av Knausgårdläsare. I Norge har Min kamp från och med den första delen orsakat rubriker på löpsedlarna och resulterat i arga släktingar och sårade ex-flickvänner. Också i Sverige är Knausgård en skandalförfattare.

Man lovordar sin adopterade svärson, numera bosatt i Skåne, men han verkar inte vilja anpassa sig till de stränga normer som hör till den politiska korrektheten där. En del svenskar är sura över hur denne fräcke invandrare beskriver sitt nya hemland.

Hos oss har Knausgård däremot lästs som litteratur. Han är känd endast bland läsande människor. Vi behöver inte vara nyfikna eller oroliga – han skriver inte om Finland eller en endaste finländare – men den kulturella inramningen är bekant. När den tonårige Karl Ove gömmer sina plastpåsar fyllda med ölburkar i södra Norges mörka skogar vet jag precis hur det känns. Jag har befunnit mig i samma situation i en liknande miljö.

En lika stark känsla av identifikation har jag upplevt också när jag läst andra norska författare, som Per Petterson eller Linn Ullman. Nyligen läste jag Tore Renbergs fina roman Vi ses i morgon. Den utspelar sig i Stavanger vars landskap föreföll ovanligt levande. Renberg skriver intelligent och det är ovanligt lätt att föreställa sig en finländsk småstad i stället för en norsk dito.

Själv har Renberg sagt att en av inspiratörerna för hans bok är Lukas Moodyssons film Fucking Åmål. Den filmen gjorde en gång ett starkt intryck också på mig. Bäst minns jag scenen där den ena av filmens flickor uttråkad sitter i ishallen och följer med sin pojkväns ishockeyträningar. Det var precis som i Tavastehus. Det kändes underligt att Moodysson kunde veta hur det var där.

Sverige funkar alltså. Man kan identifiera sig med Sverige. Det finns något slags samnordisk dimension, en faktor som förenar hela Skandinavien. Men fastän norrmännen är mera avlägsna och bryr sig mindre om oss än vad svenskarna gör känns beskrivningarna från Norge själsligt mera hemvana. Det är omöjligt att tänka sig att Knausgård vore svensk men han kunde nästan vara finne. Ingenting är ju lätt för honom.

Juha Itkonen är författare. Texten är översatt från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00