Den mytiske Kekkonen

Nya myter. I den nya boken om Kekkonen raseras inga myter. Det skapas tvärtom nya, skriver Bjarne Nitovuori. Bild: HBL-arkiv/Pressfoto/Lauri Kautia

Då sex kvinnliga forskare, alla födda på 1970-talet, skriver en bok om Urho Kekkonen skulle man tro att de skulle rasera de myter som råder om presidenten. I stället skapar de snarare nya myter eller förstärker gamla.

Lotta Lounasmeri & tutkijaryhmä: Vallan ihmeellinen Kekkonen. Katseita erääseen presidenttiin.

Into Kustannus 2016. 224 sidor.

Folkloristen Niina Hämäläinen gör honom till Väinämöinen, som framför allt var psykiskt stark, innehade kunskap och var en skicklig sångare. Och historikern Kati Katajisto, som håller på med en Johannes Virolainen-biografi, gör Virolainen till Joukahainen, som utmanar Väinämöinen men förlorar. Väinämöinen sjunger ner honom i ett kärr. Men enligt Katajisto lyckas inte Kekkonen sjunga ner Virolainen.

Det är i och för sig ett fräscht drag att utnyttja Kalevala för att karakterisera Kekkonen. Men jag har svårt att se Virolainen som Joukahainen, eftersom han aldrig de facto utmanade Kekkonen. Det mest spektakulära fallet där Kekkonen faktiskt utmanades var då statsminister Mauno Koivisto våren 1981 vägrade avgå, men Kekkonen var redan då sjuk. Det var slutet på Kekkonen-eran, både symboliskt och reellt, inte begravningen av Kekkonen 1986, som medieforskarna Johanna Sumiala och Lotta Lounasmeri låter förstå.

Tystnad omgav makten

Troligen anser författarna att de bara beskriver mytologiseringen av Kekkonen, inte att de skapar nya myter om honom. Mitt kanske subjektiva intryck är att Kekkonen egentligen mytologiserats först efter sin tid som president (1956-1982). Då han var president fanns det knappast någon mystik i hans maktutövning. Den baserade sig på en stark ställning enligt regeringsformen, på att han var i det närmaste den enda som hade sovjetledningens förtroende och givetvis också på hans personliga egenskaper, hans förmåga att skapa nätverk, hans karisma, men ingen övermänsklig sådan.

Till Kekkonens maktställning bidrog den outvecklade politiska kulturen i landet, som bland annat yttrade sig i längtan efter starka män. Kekkonen-forskningen kunde mera inrikta sig på hur den politiska kulturen ger upphov till detta fenomen. Bokens författare har åtminstone delvis rätt, då de konstaterar att en högaktningsfull tystnad omgav makten under Kekkonens tid och att de få som bröt tystnaden inte fick något varmt mottagande. Varken den politiska oppositionen eller medierna fyllde sin uppgift.

Urkki-kritik

Medieforskaren Laura Saarenmaa visar dock i sin förtjänstfulla artikel att hyllandet av Kekkonen inte var enstämmigt ens på 1970-talet. Hon lyfter upp två bortglömda (?) herrtidningar, som grundades på 1970-talet med Playboy som förebild, Urkki och VIP, där Kekkonen och den politiska kulturen faktiskt kritiserades på ett sätt som enligt Saarenmaa inte förekom i mainstream-medierna. Till detta bör dock påpekas att åtminstone en del av de större tidningarna på ledarplats tog avstånd från det famösa tilltaget att förlänga Kekkonens mandat utan val.

Det originellaste inslaget i boken är historikern och serietecknaren Ainur Elmgrens berättelse om Kekkonen i form av en tecknad serie. Tyvärr handlar serien bara om Kekkonen före kriget.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning