Den liberala demokratins människosyn

Francis Fukuyama erkänner att det är viktigt att marginaliserade grupper får sin röst hörd, men pekar också på de faror identitetspolitiken för med sig. Bild: LEHTIKUVA/AFP/John Macdougall

Den amerikanska filosofen Francis Fukuyamas nya bok är enligt Sture Enberg ett vist inlägg i debatten om den liberala demokratins grundväsen.

Fukuyama, Francis: Identity – Contemporary Identity Politics and the Struggle for Recognition

Profile Books, 2018

Det hela började den 20 december 2010 i provinsstaden Sidi Bouzid i Tunisien. Mohamed Bouazizi fick sina elektronikvaror konfiskerade av en kvinnlig polis, Faida Hamdi. Det uppstod ett gräl som ledde till att polisen spottade honom i ansiktet. Bouazizi vände sig till en högre myndighet, men togs inte emot. "Hur skall jag kunna försörja mig", ropade Bouazizi förtvivlat, hällde bensin över sig och tände på. Han blev den så kallade arabiska vårens första offer.

Det intressanta i berättelsen om Bouazizi är att han inte var en politisk fånge, som behandlades illa av regimen, utan en vanlig medborgare. Han försökte bara klara sig för dagen. Det sätt på vilket han behandlades av den tunisiska staten, gjorde hans upplevelse bekant för miljontals människor i den arabiska världen.

Hans varor som han levde av blev godtyckligt konfiskerade, han blev offentligt förödmjukad och då han försökte klaga för att få rättvisa lyssnade ingen på honom. Staten behandlade honom kort sagt inte som en mänsklig varelse. För miljoner människor i den arabiska världen kristalliserade hans självoffer den känsla av orättvisa de själva kände mot den regim de levde under.

Den amerikanske filosofen Francis Fukuyama använder sig av berättelsen om Bouazizi för att förtydliga den moraliska kärnan i begreppet identitet: Vad innebär det på djupet att vara en mänsklig varelse? En liberal demokrati, som är baserad på individuella rättigheter, värnar om lika värde i lag genom att erkänna att medborgarna är moraliska agenter kapabla att styra sig själva och dela med sig till andra. Men vilken är den innersta moraliska instans som garanterar detta självstyre, frågar sig Fukuyama.

Vilken människosyn ligger till grund för den liberala demokratin?

Värde och värdighet

Han är kritisk till den moderna ekonomiska teorins antagande att människor endast är "rationella individer som enbart vill maximera sin nytta" – det vill säga deras materiella välstånd – och att politik helt enkelt är en utvidgning av detta maximerande beteende.

"Vad vi verkligen skulle behöva är en teori om varför vissa människor strävar efter pengar och säkerhet, medan andra väljer att dö för en orsak eller ger tid och pengar för att hjälpa andra människor. Att säga att Moder Theresa och en Wall Street valutafondsplacerare båda maximerar sin nytta missar något viktigt i fråga om motivation."

Människan vill inte enbart saker i det yttre, hon har också ett behov av positiva omdömen om sitt värde eller värdighet. För Sokrates bestod människans själ av tre delar: Förstånd, begär och som tredje del thymos. Thymos är en universell aspekt av den mänskliga naturen, som alltid har existerat, tron att var och en av oss har ett inre själv, som är värt respekt. Thymos kräver erkänsla, den erkänsla som Bouazizi upplevde fråntogs honom.

Identitet

Fukuyama följer sedan upp diskussionen om människans personliga moraliska kärna från Luther till Rousseau, Kant och Hegel fram till dagens syn. Begreppet identitet skapades av psykologen Erik H. Erikson på 1950–talet och har bred betydelse. I vissa fall hänvisar det helt enkelt till sociala kategorier eller roller i andra till grundläggande identitet om en själv ("min identitet är stulen").

Identiteter bedöms på basen av hudfärg, kön, nationell bakgrund, utseende, etnicitet eller sexuell orientering. Begreppet har använts flitigt i samband med olika rörelser som medborgarrätts-, kvinnorörelsen men också på senare tid om funktionshindrade, flyktingar och sexuella minoriteter. I botten finns grundfrågan "Vem är jag?".

Ordet identitetspolitik, som uppkom på 1980–1990-talet, drivs av politiker som upplever att just deras grupp har varit marginaliserad och nu kräver upprättelse och erkänsla.

Identitetspolitiken har spritt sig till den grad att det i dag "utgör den lins genom vilken de flesta frågor behandlas". Höger–vänster–spektret börjar bli alltmer förlegat och man behöver bara se på populisternas ideologi för att inse att identitetsfrågan också för dem är primär. Politiska ledare vill synliggöra att just deras grupp blir diskriminerad och osynliggjord i samhället. Bristen på erkänsla är själva bränslet till den förbittring de känner.

Gemensamma mål

Fukuyama erkänner att det naturligtvis är viktigt att marginaliserade grupper får sin röst hörd, men pekar också på de faror identitetspolitiken för med sig. Den alstrar sin egen dynamik, enligt vilken samhällen delar in sig själva i mindre och mindre grupper i kraft av sin egen upplevelse av marginalisering. Identitetspolitiken har för vissa "blivit ett billigt substitut för seriöst tänkande om hur man skulle kunna vända den trettioåriga trenden av socioekonomisk ojämlikhet de flesta liberala demokratier lider av ".

Det är lättare att argumentera kring kulturella frågor än att bevilja pengar eller övertyga skeptiska politiker att ändra sin politik. Detta pekar också på ett annat problem, som väcks med fokuserandet på nyare och socialt definierade grupper: det tar uppmärksamheten från äldre och större grupper, vilkas viktiga problem kanske försummats.

Fukuyama summerar: Samhällen behöver beskydda de marginaliserade och utestängda, men de behöver också nå gemensamma mål genom överväganden och konsensus.

De flesta författare, som från 90-talet och framåt har skrivit om den liberala demokratins väsen, har nämnt Fukuyamas artikel från år 1989 kring det liberala samhällets framtid. 1992 kom sedan boken "The End of History and the Last Man". Den nya boken är ett vist inlägg i debatten om den liberala demokratins grundväsen.

Sture Enberg