Den lätta andedräkten

Bild: Pressbild

Min farfarsmor charmade vita officerare och röda kommissarier, vetenskapsmän och rörmokare.

I prima ballerina Matilda Ksjesinskajas fina jugendvilla antogs jag och mina kamrater år 1974 till De unga pionjärerna. Vi var sura: vanligtvis tog Leningrads skolbarn emot sina röda halsdukar ombord på kryssaren Aurora. Matildas forna hem – senare museum för Oktoberrevolutionen, vars 100-årsminne infaller i dag – var inte lika spännande.

Efter februarirevolutionen 1917 blev villan bolsjevikernas högkvarter. "Varje dag dök en figur upp på balkongen", skrev författaren Nadezjda Teffi. "Efter att ha skrikit hest i två timmar avlöstes den av en annan figur. Alla figurerna gick under namnet Lenin."

Matilda processade mot bolsjevikerna och försökte få sitt hem tillbaka. Till sist tvingades hon att lämna Petrograd. Som ung ballerina hade hon varit involverad med tronföljaren. Efter att Nikolaj äktat Alix av Hessen hade Matilda affärer med två storfurstar Romanov. Senare, i Paris, gifte hon sig med en av dem.

Vem skulle ha brytt sig så mycket om henne i dag utan Aleksej Utjitels film Matilda, som nyss, efter protester från nykonservativa och religiösa, fick premiär i Ryssland? Vem skulle ha brytt sig om ytterligare en rysk auteur som blivit en mainstreamregissör? Likt Nikita Michalkov i Barberaren i Sibirien satsar Utjitel på en amerikaniserad filmpublik. Hans Matilda är erotisk men saknar den charm som kännetecknade det förra sekelskiftets damer.

I början av 1990-talet slukade jag Matilda Ksjesinskajas nypublicerade memoarer på ryska. Hon påminde nämligen om min kära farfarsmor Zinaida.

Zinaida stod aldrig på scen, men hon var av samma virke som Matilda. Precis som Matilda var hon ingen klassisk skönhet. På fotona har hon samma trotsiga, lite utmanande min. Hon var dotter till en rik petersburgsk handelsman och fastighetsägare. År 1915 gifte hon sig med en adlig officer – mindre bemedlad, men med syskon som hade hög ställning. Precis som Matilda fick Zinaida bara ett barn. "Efter år 1917 ville jag inte ha barn", förklarade hon för mig med sitt klingande pärlskratt. I exil lade Matilda ner mycket energi på att hennes utomäktenskaplige son skulle bli en Romanov. I 1930-talets Leningrad använde Zinaida sin tjuskraft för att få sin 16-årige son, min blivande farfar, ut ur NKVD:s häkte. En tigermamma – men också en charmant dam.

I slutet av 1980-talet, när allmänheten började leva ut sin vurm för Tsarryssland, föddes myten om de högre samhällsskiktens höga moral och principfasthet. Var min farfarsmor principfast? Hon som överlevde alla de ryska revolutionerna, förvisningen i Tobolsk, Leningrads belägring. Om jag skulle beskriva henne med ett ord, skulle det vara överlevare. Hon charmade vita officerare och röda kommissarier, vetenskapsmän och rörmokare. Om sådana kvinnor skrev Ivan Bunin i sin novell Den lätta andedräkten. Så kallade Bunin den svårdefinierade egenskap som på franska kallas för je ne sais quoi.

När jag var elva år gick vi på den kejserliga operan, Matildas forna arbetsplats. Barn under 12 år släpptes inte in på kvällsföreställningar. "Hur gammal är flickan?" frågade biljettkontrollanten. "Femton!" svarade Zinaida med ett oemotståndligt leende. Himlen störtade inte ner. Vi njöt av Michail Glinkas opera Ivan Susanin (som i dag återfått sitt ursprungliga namn, Livet för tsaren). "Anteckna på programbladet: I dag var jag första gången på Mariinskij!" sade min farfarsmor till mig. Detta programblad har jag kvar.

Zinaida Lindén Författare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning