Den långa vägen utan slut

Bild: Lehtikuva/Aku Häyrynen

Det finns mycket att fira i det hundraåriga Finland – men också mycket kvar att göra. Det är ett arbete som aldrig tar slut.

Hundra år är en kort tid. Det inser alla som har några decennier på nacken och tar sig tid att betänka hur Finland såg ut 1917 och hur vårt land ser ut i dag.

På hundra år har Finland utvecklats otroligt mycket och trots att det givetvis gäller också andra länder, till exempel våra grannar, så har vi väldigt mycket att vara stolta över.

Vi började givetvis inte från noll år 1917. Tvärtom. Finlands skeden – först som en del av Sverige i 600 år och sedan drygt 100 år som ett autonomt storfurstendöme i Ryssland – förberedde oss på ett mycket lyckosamt sätt för tiden som en självständig republik.

Under den svenska tiden befästes kristendomens ställning i vårt land och under den tidiga medeltiden införlivades det som skulle bli Finland i den västerländska kulturen. I den östra rikshalvan byggdes samma statliga och kyrkliga institutioner upp som i den västra rikshalvan, Sverige. Det var avgörande för att Finland blev en rättsstat med ett nordiskt och västligt statsskick. Det var också grunden för det utbredda förtroendet för myndigheterna i vårt land.

Som det autonoma storfurstendömet Finland kunde vi börja stå på egna ben, bygga upp våra egna institutioner och därmed grunden för det självständiga Finland. Under krigsåren stod självständigheten på spel och samtidigt svetsade de ihop det som sargats under inbördeskriget.

Under de senaste decennierna har självständigheten varit så stark att Finland har kunnat gå med i EU, som å ena sidan inskränker den nationella beslutanderätten, men å andra sidan skapar förutsättningarna för att vi ska klara oss globalt.

Vägval är sällan självklara, särskilt som det inte alltid på förhand står klart vilka konsekvenser olika vägval faktiskt ska få. Vi kan på väldigt många sätt vara nöjda med var vi nu befinner oss, men vi måste också vara ödmjuka och inse att vi inte är framme, utan fortfarande är på väg.

Vi kan och ska vara stolta över att Finland införde allmän och lika rösträtt redan 1906 och att rösträtten då blev oberoende av kön, samhällsställning och egendom.

Vår form av representativ demokrati är inte fulländad men tar hänsyn till olika slags skillnader inom vårt vidsträckta land. Det är ändå både oroväckande och sorgligt att så många nu för tiden låter bli att utnyttja sin rösträtt. Finland skiljer sig på den punkten klart från våra nordiska grannländer.

Det är viktigt att fundera över vad det sjunkande valdeltagandet signalerar. En alltför stor grupp människor uppfattar att deras röst inte hörs, och låter bakvänt nog därför bli att rösta. Det är ett budskap som måste tas på allvar.

Sannfinländarnas valframgångar 2011 och 2015 är ett tecken på samma sak men visar att systemet har fungerat – protesten kanaliserades inom det demokratiska ramverket.

Under våra hundra år är det inte bara den allmänna och lika rösträtten som har burit oss och vår demokrati. Lika viktiga stöttepelare för jämlikhet och jämställdhet är vardagliga institutioner som barnrådgivningarna, folkhälsolagen, pensionssystemet och sist men inte minst grundskolan och den avgiftsfria högre utbildningen.

Den stora majoriteten har fått ett otroligt mycket bättre och tryggare liv på hundra år. Ändå ser vi en oroväckande trend där en rätt liten grupp marginaliseras på många olika sätt – av sämre hälsa, sämre utbildning, högre arbetslöshet och stor misstro visavi sina egna påverkningsmöjligheter i både det lilla och stora perspektivet.

Vid sidan av annat som bär oss framåt på vägen under de följande hundra åren – utbildning, nya former av deltagande, innovationer – är det här en av de ödesfrågor det hundraåriga Finland måste lösa.

Susanna Ginman Chef för opinionsavdelningen

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33