Den kritiska texten är en bastion som inte får stanna i växten

Bild: Vitaliy Kytayko

Vi måste tillsammans klara av att upprätthålla rum för tankar och uttryck som vågar vara sårbara och föränderliga trots yttre motstånd och oförståelse, skriver kritikern Tatjana Brandt.

Behöver vi komplicerade texter om konst i dag? Är det vettigt att skriva om poesi när en text om popcorn blir så ofantligt mycket mer klickad? Läsarundersökningar visar dessutom att recensionen som genre är en av de texttyper som väcker mest aggressioner. Varför ska en utvald person hålla på och påstå saker om en bok – kan man inte bara göra lite mer reklam för boken och låta folk avgöra själva om de gillar den eller inte?

Mikael Kosk efterlyser i sin debattartikel (HBL 31.5.2017) strategier för att nå unga läsare och menar att kritikgenren som institution borde förnyas. Det är oerhört svårt att förnya något i ett andligt klimat som ser ut som det vi har i dag. Risken är då att man bara förlorar ställningarna, att det sista lilla av värde som finns kvar går till spillo och kultursidorna invaderas av okvalificerat nonsens. Ändå ger jag honom rätt. Att stanna i växten är aldrig ett alternativ hur hotad man än är.

Men tänk om KSF Medias högsta ledning har rätt och en tidning verkligen är en affärsverksamhet bland andra? Tänk om målet med att verka i offentligheten är att "paketera" olika former av "innehåll" i varierande "kanaler" och kolla vad som går att "sälja"? Kanske är alla typer av innehåll lika bra, helt oberoende av politiska, ideologiska eller altruistiska hänsyn? Vi vet att HBL går på minus varje år vilket bara kan betyda att någon högt uppe i maktpyramiden trots allt kommit på tanken att en tidning kan ha ett egenvärde. Men det är också möjligt att man inte tänker så mycket utan helt enkelt gör vad man kan för att "bevara" den finlandssvenska kulturen.

* * *

Kultur kan inte bevaras på det sättet. Så fort ett sammanhang, som en kultursida, slutar växa och förändras, förvandlas den till ett realtidsmuseum. Vad kan födas ur inställningen att kulturskribenter ska hålla huvudet lågt och inte göra väsen av sig om de vill ha en chans att få fortsätta med sin onödiga verksamhet? Det är lite som att ha ett drakägg och tillreda en omelett med det. För att skapa ett intellektuellt och konstnärligt relevant sammanhang krävs en miljö som uppmuntrar det livfulla och experimentella. Som letar efter oväntade synergier och känner lust till andras tankar. Det finns ingenting som hindrar en kultursida från att inkludera ekonomi, filosofi, sociologi och litterära experiment för att därigenom bli ett forum som öppnar vidare perspektiv på resten av tidningen.

Den kritiska textens mål är inte att sälja böcker eller utannonsera händelser. Den som på allvar skriver i en kritiskt-essäistisk tradition aktualiserar den kunskap som rör sig i samtiden, i konsten och inom humaniora, ställer den i relation till det egna livet och tidigare epoker. Varje gång en kritiker bemödar sig om att uttrycka och analysera en konstupplevelse blir konstverket i hela sin komplexitet en del av offentligheten. På det här sättet får vi ett offentligt samtal som inom sig rymmer hela spektret av mänskliga erfarenheter.

* * *

Har ni lagt märke till hur hat-retorik på nätet nästan alltid slår över i ett skrivet talspråk? Jag är säker på att det inte beror på att den som näthatar inte kan skriva – det handlar om att själva skriftspråket är en del av det som attackeras. Den kritiska texten är en bastion för skriftspråket. Jag tror det är därför den väcker så stora aggressioner i läsarundersökningarna. Men just den här spänningen är viktig, det är en utmaning som kritiken kan anta. Det finns ingen anledning att gräva ner sig i en defensiv grop.

För att en kultursida ska bli vital och mångsidig krävs, vid sidan av en kompetent redaktion, också frilansande skribenter. För att locka till sig en tillräckligt bred och diversifierad skribentkår behövs honorar som inte upplevs som direkt förolämpande låga, samt ett intressant och stimulerande sammanhang.

Fredrik Sonck föreslår (HBL 25.5.2017) en möjlig väg för hur konstkritiken ska kunna finansieras. Den nygrundade kritikerföreningen IFFF har planer som går lite i samma riktning. Om viljan finns kommer vi att finna en lösning.

Det skrivs kontinuerligt verkligt fina texter om konst och litteratur i Svenskfinland i dag. Det råder inte brist på goda skribenter, men trenden är trots allt fullt skönjbar: allt fler begåvade röster tystnar eller väljer att verka enbart i Sverige. Det sista jag vill är att på något sätt diskreditera dem som tappert fortsätter, däremot vill jag uttrycka en djup oro över utvecklingen och en indignation över en inställning som går ut på att alla är ersättliga, att det inte spelar någon roll om hälften slutar. Den inställningen är ett gift som garanterat inte heller skapar den där inspirerande intellektuella miljön.

Vi måste tillsammans klara av att upprätthålla rum för tankar och uttryck som vågar vara sårbara och föränderliga trots yttre motstånd och oförståelse. Goda texter refererar inte skeenden utan skapar samtiden genom att förändra den.

Tatjana Brandt

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33