Den klart svagaste länken i Skogbyolyckan åtalas, men de ansvariga går fria

Som det ser ut nu kommer både de ansvariga och riksåklagaren att kunna sova lugnare om nätterna, och medborgarna får besvärat följa denna upprörande orättvisa process i medierna.

Man får läsa om att biträdande riksåklagare Jukka Rappe överklagar tingsrättens beslut om att fria beväringen som körde militärfordonet i den tragiska Skogbyolyckan. Pinan verkar alltså förlängas för den åtalade. Att det enbart ska vara beväringen som ska axla allt ansvar för den olyckan övergår både ens förstånd och all känsla för rätt och fel. Hur är det här möjligt? Är det inte högre uppsatta tjänstemän som gjort en grov miss eller visat nonchalans så att denna förödande olycka som inte hade fått hända ändå tilläts hända?

Ska man förvänta sig att en chaufför under en pågående transport självmant i stunden ska börja utveckla nya rutiner för att försäkra sig om fri körbana, och därmed avvika från givna instruktioner. Hur har brigadens övriga chaufförer agerat i samma korsning, körande transportfordon som inte alls är konstruerade för en sådan fälla? Ett annat agerande hade kunnat rädda de tragiskt förolyckade, men observera att om det hade hänt så skulle knappast något ha gjorts åt den fatala plankorsningen eller med Försvarsmaktens rutiner på en längre tid (och det hade varit en tidsfråga innan vi fått uppleva en annan svår olycka).

De som varit i det militära vet att beväringar allmänt inte fostras i att tänka själva för olika oväntade situationer utan tränas i att utföra order enligt bästa förmåga, åtminstone i grundutbildningen. Om det här har förändrats väsentligt under de senaste åren är det fritt fram att skriva till. Man är på det stora hela helt i händerna på de anställda som planerar läger, manövrar och förflyttningar. Den ungdom som rycker in till militärtjänstgöring visar, tillsammans med sin familj, samtidigt sitt förtroende för Försvarsmakten. Alternativen är civiltjänstgöring eller vapenvägran.

Alla är överens om att plankorsningen i Skogby inte borde ha existerat i den form den hade. Trafikverket bedömde säkerhetsnivån efter olyckan och stängde av korsningen i samarbete med Raseborg. Vem funderade på att det här var en viktig rutt i förflyttningen av kolonner med levande militärer? Här borde ha förts en allvarlig diskussion mellan Försvarsmakten, det vill säga Nylands brigad, Raseborgs stad och Trafikverket tills en lösning hade uppnåtts.

Inom Försvarsmakten hade man enligt tingsrätten inte uppfattat korsningen som farlig, och inte gett instruktioner åt chaufförerna om någon extra aktsamhet i korsningen. Jag tolkar detta som att riksåklagaren förväntar sig en helt självständig riskbedömning på några sekunder av en enskild beväring mitt i en armékolonn, där flertalet ansvariga tjänstemän inte gjort en duglig riskbedömning trots att man har haft långa tider på sig. Hur går logiken där?

Hangötåget åker inte slumpmässigt fram och tillbaka och de tåg som avgår från Ekenäshållet följer ändå tidtabeller. Om man insett att korsningen är farligare än normalt kunde manöverplanerarna (innan korsningen är åtgärdad) ha tagit en titt på tidtabellerna. Det hade varit en bra början på en riskhantering för transporten. Riskbedömningar börjar bli vanligare (även i statliga organisationer), också för mindre viktiga saker än sådant som gäller unga människors liv. Men här kan man då åter skylla på de ansvariga trafikmyndigheterna som inte uppfattat plankorsningen som farlig.

Beväringen har redan fått ett mycket strängt straff för något som han var långt ifrån ensam om att förorsaka, och bara tanken på att sätta sig in hans situation är svår. Man har gett sig på den klart svagaste länken i kedjan och den här texten är ämnad som något slags stöd. Som det ser ut nu kommer både de ansvariga och riksåklagaren att kunna sova lugnare om nätterna, och medborgarna får besvärat följa denna upprörande orättvisa process i medierna.

Kristian Smedlund, Helsingfors

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning