Den här trion zappar blixtsnabbt mellan årtionden

Energisk trio. Zander med rhodespianisten Joonas Haavisto, basisten Juho Kivivuori och trummisen Tuomas Timonen uppträdde på Esplanadscenen på torsdagen.Bild: Ida Enegren

Joonas Haavistos elektrifierade trio imponerade på Esplanadscenen.

JAZZ

Zander

JazzEspa 4.8.

På söndag avrundas årets upplaga av JazzEspa med Jazzjatkot på Skatudden. Före det jazzar UMO upp Espen på lördag. Torsdagens utbud på huvudstadens långa jazzfestival bestod av den elektrifierade trion Zander och Laura Annika Quartet.

Zander har, möjligen överraskande, inte fått sitt namn efter någon ondskefull gestalt från Star Trek utan det är fråga om gös (Sander lucioperca) på engelska. Joonas Haavisto som oftare setts bakom en flygel trakterar här rhodespiano och synt, medan Juho Kivivuori spelar fyra- och femsträngade basgitarrer samt bassynt. Vid trummorna finns Tuomas Timonen, som också manipulerar ljudsampel. Zander grundades som en vanlig pianotrio för sex år sedan.

Nu är det fråga om något allt annat än vanligt. Att trion nyligen gett ut sin första inspelning enbart på c-kassett (plus laddningskod) säger något om attityden. Utgångspunkten kanske finns i 70-talets popjazz men både metoder och klanger transporterar trion blixtsnabbt mellan årtiondena fram till våra dagar eller möjligtvis ännu lite längre.

Partying Quarks inleddes med ett samplat trumkomp som modifierades genom granulering. Subbasen bullrade på ett samtida sätt, men snart gick färden mot det färggranna 70-talet med mjukt ylande synt och mordlystna baslinjer. Man nöjde sig inte med enbart hippiefasoner, utan odlade även brutna beatrytmer.

Nästa programnummer var en full typ som trädde upp på scenen men lika kvickt förpassades ned av en ordningskvinna. Dylika störande moment lär ha blivit vanligare på senare tider. Trion lät sig inte störas utan fortsatte med Moksiskaan. Över en åtta toner lång syntbasslinga spelade Timonen snabba komp som förde tankarna till 90-talets maskinmusik, men med ett brett toninnehåll som inte saknade fritonala element blev det tiotalsjazz.

I den långsamma Offshore Ghost blandades höga frekvenser från larmljud med kristallklart svala rhodestoner medan man i Polyester Bobby åter blickade till sjuttiotalet. Gurtac var en mångfacetterad sak med både regelrätt bopsväng inklusive walking bass och ringmodulerad rhodes.

Den här trion har definitivt hittat sin egen grej. Som avlägsna jämförelsepunkter kunde Jimi Tenor eller tidig Weather Report nämnas.

Laura Annika Quartet är en tämligen ung kvartett bildad år 2013 och består av Annika Mustonen (sång), Aleksis Liukko (piano), Joonas Tuuri (bas) och Jesse Ojajärvi (trummor). Musiken är ambitiös med komplicerade melodier som knappast ger upphov till några öronmaskar. Varje stycke innehöll scatsång, vilket garanterat är tillräckligt om inte mer än så.

Sambleu är en bossanova i ett finurligt taktslag och kanske den mest lyckade delen av denna repertoar. Idén med How would you call it är att publiken själv får fundera över en lämplig titel för låten. Stycket är lika ombytligt som vädret var på torsdagen. Hur skulle titeln You're Trying Too Hard passa?

Mustonen har lovande röstmaterial och musikerna är disciplinerade (trumslagaren även intressant), men lite gallring och fokusering beträffande materialet kunde göra gott.

Rättad 10.8 19.10: I anslutning till Laura Annika Quartet angavs fel trummis. Vid trummorna satt Jesse Ojajärvi.

Jan-Erik Holmberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00