Den goda döden

När jag som präst eller som anhörig har följt med människor under deras sista tid har jag märkt att det många gånger är den sjuke som först är beredd att se sanningen i vitögat.

Under de arton år som jag och min familj bodde i prästgården i Kimito kunde vi under allhelgonahelgen från våra fönster följa med hur ljushavet spred sig på kyrkogården i novembermörkret. Ljuslågorna vittnade om minnen, saknad och vördnad för släkt och vänner. Som inflyttade Kimitobor utnyttjade vi möjligheten att tillsammans med barnen tända ljus vid minnesmärket för dem som är begravda på annat håll.

Tiden och traditionerna förändras. I dag har den som så önskar också möjlighet att tända ljus, ladda upp bilder och skriva minnesord på nätet, till exempel med hashtaggen #jagtänderljus. Men känslan inför döden tror jag långt är densamma i alla tider: den oroar, eftersom den utgör någonting som är utanför vår fattningsförmåga. Vi kan försöka krampaktigt hålla fast vid tron på att vi har kontroll över vårt liv, vår hälsa och vår kropp. Men inför döden tvingas vi inse att vi i sista hand inte har någon kontroll över huvud taget.

Förr bad man ofta i kyrkan om att bevaras från "ond bråd död". Om man i dag frågar människor hur de helst skulle dö tror jag många skulle föredra att få dö helt plötsligt, utan utdragen sjukdom och smärtsamt lidande. Men för de anhöriga kan det oväntade dödsfallet vara svårt. Det ger ingen tid för förberedelser, ingen tid för avsked eller möjlighet att prata ut om det som blivit osagt.

Att nalkas döden handlar om att steg för steg släppa taget. När jag som präst eller som anhörig har följt med människor under deras sista tid har jag märkt att det många gånger är den sjuke som först är beredd att se sanningen i vitögat. De anhöriga vill i det längsta, både för sin egen skull och för den döendes, hålla hoppet uppe, tala om alternativa vårdåtgärder, och betyga att allt nog ännu skall vända sig till det bättre.

Frågan om aktiv dödshjälp behöver ställas utifrån den döendes situation, inte de anhörigas. Är det etiskt försvarbart att ställa den som är sjuk inför valet: skall jag leva vidare? Många döende tycker synd om sina anhöriga som vecka efter vecka skall samlas vid sjukbädden. Vi behöver också kritiskt reflektera över hur vårt samhälle förändras om vi ger läkarkåren uppdraget att avsluta liv. Även om inställningen till eutanasi har förändrats är det fortfarande väldigt få inom vården som själva är beredda att ta på sig den rollen.

Varje sjukdomsförlopp är unikt. Men ofta kan det infinna sig en dimension av frid när alla inser att nu finns det inte längre någon återvändo. I stället för medicinering med plågsamma biverkningar eller livsförlängande vårdåtgärder sätts fokus på att göra den sista tiden så trygg som möjligt. Alla borde i livets slutskede ges möjlighet till en god terminalvård som bygger på ett samspel mellan smärtlindring, respektfull basvård och medmänsklig närhet. Beröring, omsorg i små detaljer, vardagliga samtal och möjligheten att lämna allt och alla i större händer ger en anstrykning av normalitet och trotsigt hopp åt den process som vi aldrig helt kan förstå.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46