Den globala reformviljan saknas

Bild: Wilfred Hildonen

Världen fortsätter att stappla framåt från kris till kris och småstaterna, bland dem Finland, for lov att spänna fast säkerhetsbältet och hoppas att allt går bra, skriver Pär Stenbäck i sin andra del om globaliseringen.

Det finns många hinder på vägen till en reform av den rådande världsordningen. Motföreställningar och invanda tankegångar är så starka att många helt enkelt inte ids befatta sig med problematiken. Globen är för splittrad, nationalstaterna är starka och framför allt stormakterna ger aldrig ifrån sig sina privilegier.

Nationalstaterna försvinner inte, men de borde, i eget intresse, gå med på nya spelregler. De globala målen som FN:s 193 medlemsstater godkände 2015 borde inkorporeras i nationell politik. De 17 målen kunde vara det praktiska programmet för en bättre världsordning, även om staterna antagligen såg dem mera som en manifestation med goda intentioner.

Vilka är de största hindren för en bättre världsordning?

Av stormakterna innehar USA som vanligt en nyckelroll. President Joe Biden gör det klart att landet är tillbaka som global aktör. Dessvärre är det många faktorer som talar för att USA ändå fortsätter att agera ensamt. Dess resurser gör landet allt mera oberoende av omvärlden och trots allt tal om abdikation som ledande stormakt är det sannolikt att USA:s konkurrensfördelar bara ökar. Dess befolkning är yngre än i det snabbt åldrande Europa och Kina. Den stora hemmamarknaden, de egna naturresurserna och den väldiga militärbudgeten gör USA ointresserat av att kompromissa om sin makt och sitt inflytande. Presidentskiften bryter knappast den trenden.

I nuläget, med de autoritära hoten mot demokratin, får man hoppas att den amerikanska konstitutionen står pall och USA bistår andra demokratier i nöd. Tillsammans måste demokratierna granska varje globalt åtagande och dess inverkan på våra gemensamma värderingar. I en fungerande världsordning måste vi ändå acceptera att en stor del av världens länder inte är demokratier. Om alla skall fås med är det orealistiskt att hoppas på snabba regimförändringar.

Kina förblir under överskådlig framtid en partidiktatur och en stormakt, ovillig att avstå inflytande men intresserat av en stabil världsordning. I en instabil värld är dess handelsvägar och råvaruförsörjning i fara.

Vi tolkar lätt globalisering som en "västernisering" av världen när våra värderingar, teknologi och frihandelsfilosofi sprider sig. Andra kan likaså uppfatta den som ett västligt, kapitalistiskt påfund. Positiv globalisering måste även ha ett asiatiskt och afrikanskt ansikte.

Migrationen är ett känsligt och svårlöst kapitel i globaliseringsprocessen. Progressiva västerlänningar önskar gärna öppna gränser och är för fri rörlighet – detta som en moralisk ståndpunkt. Det skulle innebära en verklig världsrevolution. Undersökningar visar att 13-14 procent av världens befolkning vill emigrera, något som betyder minst 700 miljoner emigranter. Om detta är målet skulle det sätta punkt för en positiv globaliseringstrend. Man kan lugnt slå fast att opinionen i inget land är beredd på den revolutionen.

Dessutom har bland andra sociologen Robert Putnams forskning visat att stora emigrantmängder minskar den sociala kohesionen i det mottagande samhället. Nationalstaten måste behålla rätten att reglera immigrationen så att den inte blir den sten som stjälper globaliseringslasset.

Däremot förutsätter en fungerande världsordning att flyktingfrågan organiseras på ett förnuftigt sätt. Att identifiera de genuint nödställda i den stora emigrantmassan är ett nödvändigt steg framåt. Utan att tumma på asylrätten måste man erkänna att det inte är möjligt för alla att välja sitt hemland. Nya avtal behövs för att fördela bördan och göra det möjligt för förföljda att ansöka om asyl utan att företa livsfarliga resor.

Ett annat massivt hinder för det globala samfundets framtid är den ekonomiska snedvridningen av spelreglerna. Avslöjanden om skatteparadisen, storbolagens målmedvetna skatteflykt till de lägsta skatteregimerna och ländernas kamp om investeringar genom deras "race to the bottom", allt lägre företagsbeskattning, har lett till växande moralisk och politisk indignation. Gabriel Zucman beskrev redan 2015 att skattesmitningen kostar oss 200 miljarder dollar årligen (inom EU 78 miljarder). 600 miljarder i bolagsskatt undanhålls skattemyndigheten.

På den här fronten pågår intressanta processer och om reformerna inom OECD blir verklighet förlorar skatteparadisen sina kunder. Om den nationella bolagsskatten inte får vara lägre än 15 procent dämpar det den osunda kapplöpningen mellan länderna.

Forskningen och litteraturen erbjuder ett rikt urval av förslag om hur globalsamhället kunde och borde utformas. Här finns idealistiska, romantiska, praktiska och realistiska modeller. Även om det behövs en god portion optimism för att verka för en värld i balans, med fungerande samarbetsmönster och instrument för att avvärja kriser och baxa motvilliga stater mot nya överstatliga avtal, måste man utgå från dagens realiteter.

Vissa möjliga framsteg ger dock anledning till en försiktig optimism. Bindande klimatavtal är ett sådant, rättvisare reglering av de vildvuxna finans- och skattedomänerna ett annat. Nästa fråga gäller flykting- och emigrationspolitiken som väntar på nya initiativ. Kärnvapenstaterna avstår inte frivilligt från sitt militära trumfkort och kan tacka nej till varje försök att binda dem. Men de vill inte förstora klubben, vilket är bättre än ingenting. Iran-avtalets framtid avgör riktningen.

Optimismen förbyts lätt i pessimism om nya avtal inte blir bindande och inte innehåller sanktioner mot dem som bryter dem. Återstår så den svåraste biten: användningen av våld mellan stater. Stormakterna och FN hamnar då i blickfånget. FN-systemet ser dessvärre inte ut att erbjuda vägen framåt; stormakterna blockerar i tur och ordning robusta fredsinitiativ. Försöken att reformera FN förefaller att befinna sig i en återvändsgränd.

Den som läser tidskriften Foreign Affairs kan ta del av varierande analyser. FN-modellen för en fredlig värld blir allt mera otidsenlig och orealistisk, anser Walter Russell Mead. Vägen framåt stakas ut av de icke-statliga aktörerna, inte av nationerna, skriver Anne-Marie Slaughter, som tror att storföretag, stiftelser och frivilligorganisationer kan skapa de nödvändiga globala nätverken. Dessutom kan borgmästare, delstatsguvernörer och experter bilda fungerande kontaktnät.

Sanningen är alltså nedslående: Någon bättre och mera ambitiös världsordning ligger inte bakom hörnet. När vår president Sauli Niinistö nu vill återuppväcka Helsingforsandan från 1975 är den här retromodellen kanske den bästa i väntan på ljusare tider. Om tanken får gehör skulle ett antal begränsade spelregler som stormakterna kan acceptera införas i ett dokument som undertecknas och som därefter skulle tolkas på olika sätt. Världen fortsätter att stappla framåt från kris till kris och småstaterna, bland dem Finland, for lov att spänna fast säkerhetsbältet och hoppas att allt går bra.

Pär Stenbäck är tidigare utrikesminister, Röda Kors-ledare och i dag ordförande för Nya utrikespolitiska samfundet.

Fotnot Den första artikeln om globaliseringen ingick i HBL den 21 juli.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning