Den gemensamma nämnaren är kall likgiltighet

Det internationella samfundet står handfallet medan bomberna regnar ner över Aleppo.Bild: Ameer Alhalbi

Fyra bokstäver på ett solkigt brunt emballage. Ett kors. En halvmåne. En dödlig attack tvingade Internationella Röda korset och Syriens Arabiska Röda halvmåne-förening att avbryta leveransen av hjälp till Aleppo den 19 september. En Röda halvmåne-anställd och ett tjugotal civila dödades i attacken.

Syrien är en av de farligaste platserna för Röda korset och Röda halvmånen att jobba på, Under de senaste sex åren har 54 anställda och frivilliga inom rörelsen dödats när de har varit i färd med att leverera hjälp.

För att komma upp till det totala antalet civila offer i Syrien gäller det förstås att lägga till flera nollor.

Farväl till det senaste bräckliga försöket för att åstadkomma åtminstone så mycket paus i striderna att hjälpen kan leveras till hundratusentals invånare i Aleppo. Och bombregnet över redan förstörda hem bara ökar.

Röda halvmånen och Röda korset fördömer attacken och uppmanar alla parter att söka en lösning genom förhandlingar. FN sammankallar säkerhetsrådet men utgången av det mötet var given. Två av de permanenta medlemmarna, USA och Ryssland, är så djupt involverade i striderna, men på olika sidor, att det bara blir ömsesidiga beskyllningar.

Assadregimen sitter stadigt kvar med Rysslands stöd och är den enda som har verklig nytta av alltsammans. Den nuvarande härskaren, Bashar al-Assad, har för länge sedan nått samma tvivelaktiga rykte som sin företrädare och far när det gäller att strunta i det lidande han utsätter en del av sitt eget folk för.

En ny vapenvila förbereds, uppges det. Men det måste bli mera verkstad och mindre prat.

De internationella strukturerna, hjälpmedlen för att nå en förhandlingslösning, har urholkats på ett kusligt sätt. Det har dessutom gått rätt snabbt.

Nato bombade Serbien utan FN:s säkerhetsråds mandat 1999. USA och Storbritannien ledde en koalition som inledde ockupationen av Irak 2003. Ryssland annekterade en del – Sydossetien – av Georgien. Ryssland struntade i FN och annekterade Krim, en del av Ukrainas territorium, 2014.

De nämnda exemplen är ingalunda de enda. Så gott som varje EU-land har orsak att skämmas över det sätt på vilket man behandlar flyktingar från Syrien, Irak, Afghanistan och flera afrikanska länder.

Jag läser i tidningen om flera självmordsförsök på flyktingförläggningar i Finland. Några har man inte kunnat förhindra.

Jag vet inte varifrån de flyktingar som tagit livet av sig kommer. Men efter en lång vandring och en skräckblandad men antagligen hoppfull färd över ett oroligt hav måste de i sin förtvivlan ha uppfattat landet i norr – Finland – som världens ände. Utanför finns bara mörker, ingenting. Ungefär som kanten av den pannkaka man trodde jorden var innan man förstod att den faktiskt är rund.

Förmågan att känna med andra och kunna sätta sig in i andras situation har mattats av. Det gäller inte bara stater och stormaktspolitik när man roffar åt sig antingen områden eller inflytande.

Det gäller framför allt oss själva. Våra val och de värderingar, som vi så gärna talar om.

Protester och fördömanden mot brott mot Genèvekonventionerna som handlar om krigets spelregler, mot FN:s människorättskonvention och andra statliga överenskommelser väger lätt när de degraderas till närmast pliktskyldiga och formella uttalanden.

Om och om igen säger man att FN inte kan göra mer än dess medlemmar – och i synnerhet dess fem permanenta medlemmar med vetorätt: USA, Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland – går med på.

Det stämmer förstås, och av de övriga, icke permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet – där Sverige är nyvald medlem – har begränsade möjligheter att påverka.

Stater är ändå inte bara regeringar och territorier, utan också folket i respektive land.

Att attacken mot Röda halvmånens biståndskonvoj till Aleppo så snabbt försvann från rubrikerna är bara ett av många uttryck för den kalla likgiltighet som har tagit alltför stor plats.

Sociala medier och smarttelefoner förmedlar nyheter och ögonvittnesmål i snabb takt. Länder uppfattas lätt som delar av större enheter beroende på till vilken organisation de råkar höra eller var de råkar ligga geografiskt. Många upplever att de förlorat sin nationella identitet.

Det blir mycket att ta in och förvränger perspektivet så att varje konflikt och varje krig lätt upplevs som en återvändsgränd man inte kan komma ur. Varför då bry sig?

Vem kan bryta denna nedåtgående spiral och hur ska det gå till?

Svaret på den frågan förblir öppet. Men en del av svaret är vi själva.

Yrsa Grüne

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00