Den gamle mannen galen i att rita

Shishi. Hokusai tecknade lejonhundens svans i en enda penselsnärt. Bild: Hokusai

I det av patinerade böcker överflödande antikvariatet Laterna Magica i Kronohagen pågår som bäst en unik utställning av den japanska träsnittsmästaren Hokusais bokillustrationer och mangabilder.

Laterna Magica, Fredsgatan 7. Till 12.11.

Katsushika Hokusai (1760–1849) är mest känd för sin serie 36 vyer av berget Fuji. När han skapade den hade han redan en lång bana som konstnär bakom sig. Själv menade han att ingen teckning han gjort före fyllda sjuttio var värd att nämna. Vid nittio hoppades han ha uppnått en bättre förståelse av tingens sanna natur och vid hundra ett gudomligt tillstånd i sitt skapande. "Och vid hundratio", lovade han, "ska varje streck och punkt jag ritar vara som direkt ur livet."

Fast bilderna på Laterna Magica är tidiga och således dömdes ut av Hokusai själv är de väl värda att se. Kraftfulla linjer sveper över de tunna pappersarken, ofta är svart den enda färgen, ibland finns en svag färgsättning i turkos eller rosa.

I bokillustrationerna kastar sig våldsamt krängande demoner över män som, när de med svärd eller käppar försöker hålla dem stången, böjs efter deras rörelser. Om det rinner vatten ur en ränna får mannen som står bredvid spegla strålen med sin hållning. På en av bilderna fladdrar ett draperi i en drakes rytm, på en annan övergår en gammal mans krumma kropp i en vriden trädstam.

Det finns djup i träsnitten – Hokusai kände till det västerländska centralperspektivet – men kompositionens linjer tar ofta över och framhäver bildernas tvådimensionella karaktär. Ibland drar den teknik som använts uppmärksamheten till ytan, som i bilden av ett gulligt kloförsett odjur vars svans tecknats med en penselsnärt. (Träsnittskonstnärerna tecknade med tusch och pensel en förlaga på papper, en träsnidare skar sedan ut motivet ur ett träblock och en särskild tryckare skötte tryckningen.)

Linjer lever sitt eget liv

Trots Hokusais förhoppning om att en dag måla som direkt ur livet kommer jag att tänka på Helene Schjerfbecks ord: "Naturen är inte som den borde vara." Snarare än att återge vad han ser fångar han djurens, människornas, landskapets och händelsernas inre kraft. Vågorna som drar över papprets yta är igenkännbara som vågor men stiliserade till ett pulserande mönster ur vilket öar och kullar växer fram.

På en annan bild samsas flera män om att tvätta en väldig elefant. Strecken som ger form åt elefantens kropp böljar och bullar ut, de små männen med sina borstar trängs nästan ut ur bilden. Det är som om en inre naturkraft tagit över, linjerna börjat leva sitt eget liv och nu växer fram lika organiskt som företeelserna i naturen, som spindeln väver sitt nät eller myrorna bygger sina stackar.

Att Hokusai också hade blick för detaljer visar mangatrycken. Dessa bands ihop till modellböcker för blivande konstnärer. Den som ser noga på dem hittar intagande, enkla bilder av djur, växter och landskap och alldeles särskilt av människor i sina vardagssysslor: ett barn som rider på sin pappas rygg, ett annat som rullar en snöboll, en kvinna som sätter upp sitt hår, män som sitter i ring och umgås, skriver och dricker.

Ritade från morgon till kväll

Enligt buddhismen består världen av fantasmer utan substans, händelse följer på händelse, illusion på illusion. Hokusais liv är som en bekräftelse av denna världssyn. Han växte upp i en fattig familj och försörjde sig som träsnidare och tryckare tills hans begåvning upptäcktes och han fick bli konstnär. Fort utvecklades han till en enstöring som ritade och målade från morgon till kväll. Bostad lär han ha bytt uppemot nittio gånger, flytten gick oftast från ruckel till ruckel.

Namn bytte han mer än trettio gånger – det var visserligen vanligt att konstnärer i den tidens Japan tog ett nytt namn när deras stil eller ställning förändrades, men inte i den här takten. Fast det därför är svårt att veta exakt vad allt som är av hans hand står det klart att han var vansinnigt produktiv – en av hans sena namn var Manji gakyo rojin som betyder "den gamle mannen galen i att teckna".

Åttionio år gammal lär han ha sagt: "Om jag får leva ännu i fem år skulle jag kunna bli en stor konstnär." Kort därpå dog han.

I den japanska kulturen finns ett ovanligt starkt dödsmedvetande och under flera hundra år fanns bland poeter och munkar en tradition att under sina sista ögonblick i livet skriva en dödsdikt, en så kallad jisei. Också Hokusai lämnade efter sig en sådan. Den lyder:

Nu som en ande

ska jag ströva

på sommarens ängar

Efter döden, utan kropp, kan man inte längre rita, inte som i den här världen i varje fall. Kanske var det därför Hokusai tänkte att han sedan rastlös skulle komma att flacka omkring i sommarvärmen.

Skribenten har i höst gett ut den poetiska essän Elden leende – berättelse från en resa till Japan.

Henrika Ringbom

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skall man beakta FN:s hållbarhetsmål när man väljer utbildning?

Mer läsning