Den gäckande ortolansparven

Bild: Mikael Bobacka

Vad får en 65-årig man att stiga upp i svinottan och trampa ett drygt maraton på cykel? Ett svårartat missbruk, kanske?Precis som alla andra missbrukare behöver jag mina kickar, bekänner författaren och fågelskådaren Lars Sund.

Kvart i fem kittlas jag vaken av en ljusstrimma som faller in genom spalten mellan gardinen och fönsterkarmen. Kvickt, för att inte ångesten ska hinna sätta sig på bröstet och slå klorna i mig, rullar jag ur sängen och kommer på fötter.

Ångesten och dess bolagsman, depressionen, har varit färdkamrater genom stora delar av mitt vuxenliv. Men de kommer förhoppningsvis inte att vara med mig i dag. Ångest och depression trivs bäst inomhus, helst bak fördragna gardiner; men i sol och frisk luft spricker de lätt, likt alla andra troll. Forskningen har kunnat bekräfta att naturen har förmågan att läka bristningar och skåror i själen; och av egen erfarenhet kan jag intyga att fåglarna har en särskild förmåga att skänka tillfredsställelse, och i bästa fall rent av lycka, åtminstone för en stund.

Nog sagt om det.

Morgonsolen brinner bortom Uppsalaåsen i öster och det ser ut som om hela Akademiska sjukhuset står i lågor. Ett nästan outhärdligt starkt ljus fyller köket. Tyst, för att inte väcka G., lagar jag morgoncappucinon, gör i ordning smörgåsar, klär på mig och glömmer inte min antihistamintablett: den ovanliga värmeböljan som ger oss högsommartemperatur i maj har fått växtligheten att explodera och allt utomhus är inpudrat med ett lager av gult pollen. Strax före halv sex kränger jag på mig ryggsäcken med kikare och kamera, baxar in cykeln i hissen och åker ner.

En del av nattens svalka har glömt sig kvar i luften. Himlen är ren och blå som en nydiskad porslinsskål. Jag gränslar cykeln och trampar genom Stadsskogen för att kontrollera om en mindre flugsnappare fortfarande sjunger på samma ställe som de senaste dagarna. Det gör han. Den kännspaka ramsan ljuder mellan tallarna tillsammans med grönsångarens svirrande och rödhakens silvriga toner.

Men jag ger mig inte tid att lyssna, att stanna inne i skogen vore dessutom liktydigt med att villkorslöst utlämna sig åt myggen som verkar ovanligt talrika och blodtörstiga denna vår. Ute på Norbyvägen har jag en liten stunds sällskap av en morgontrött grön stadsbuss, som tungt vaggande försvinner i kurvan bakom Svamptorget, annars ligger gatorna öde. När jag nästan nått krönet av den långa sugande backen efter Lurbo bro hör jag väsande av gummi mot asfalt och blir strax omkörd av en knallröd racercykel. Föraren är en ung kvinna i lycra som drar bort längs vägen i god fart. Att bli omkörd tar jag numera med ro – i sommar fyller jag 65 och har inte heller i år några planer på att köra Vätternrundan. I stället passar jag på att spana efter trastar och starar i hästhagarna – vem vet, ett tu tre går kanske en härfågel där, eller en rosenstare.

Några rariteter upptäcker jag dock inte. Däremot har jag ständig underhållning av den stora fågelkören, som sjunger in våren av alla krafter: bofink, lövsångare, taltrast, trädpiplärka, törnsångare, ärtsångare; jag hinner uppfatta en järnsparvs skyttlande och hängande högt ovanför åkrarna luften som vibrerande små knyten sprutar sånglärkorna ur sig sina drillar och härmningar i ett ofattbart tempo, utan andhämtningspaus, tills de förbrukat både ork och luft och singlar ner mot marken som trötta höstlöv.

Och jag hör näktergalar slå, minst tre stycken. Egentligen hör ju näktergalarna till nattsångarna, men i maj gäller det för de nyanlända hanarna att etablera revir och locka honor, och då får de allt lov att sjunga i dubbla skift. Näktergalarnas rytmiska visslingar och smackande och kluckande hörs vida omkring – sången är mer energisk än vacker.

Jag tycker faktiskt lite synd om alla människor som den här årstiden rör sig ute med hörlurar i öronen – så mycket de går miste om!

* * *

Nu måste jag väl avslöja varför jag är ute och cyklar en varm lördagsmorgon i maj.

Jag har ett bestämt mål: i dag hoppas jag få ortolansparv på årslistan.

Ortolansparven är vacker fågel med sitt gråa huvud, gula haka och rödbruna buk; en annan bra artkaraktär är den gula ögonringen. Som såväl dess svenska som latinska namn Emberiza hortulana antyder är gulsparven knuten till kultur- och odlingslandskapet, även om den här i Norden inte är en utpräglad trädgårdsfågel. I Sverige har den en gång i tiden varit en utbredd häckfågel, men har under de senaste decennierna minskat kraftigt – i Uppland har mellan 90 och 95 procent av ortolansparvarna försvunnit de senaste 30 åren. Orsakerna till minskningen är dels förändringar i jordbrukslandskapet med väldiga fält och färre åkerholmar och dikeskanter där fåglar kan hitta föda och skydd, dels en intensiv kramsfågeljakt i Medelhavsländerna. Ännu i mitten av 1990-talet kunde upp till en halv miljon flyttande ortolansparvar fångas enbart i södra Frankrike för att serveras som delikatess på krogen. Numera är fågelfångst förbjuden inom EU, men fortsätter tyvärr illegalt i flera medlemsländer.

Ortolansparven har försvunnit från de få lokaler i närheten av Uppsala där den tidigare häckade. Så när sjungande ortolan rapporteras på hyggligt cykelavstånd från Uppsala, då gäller det att passa på.

Mitt färdsätt tarvar också en förklaring. I år har jag bestämt mig för att satsa på klimat- och miljövänlig så kallad eko-skådning. Inspirerad av en Facebook-sida som drivs av en lika entusiastisk som miljömedveten fågelskådare har jag bestämt mig för att i år försöka få ihop åtminstone 150 årskryss enbart med hjälp av muskelkraft – till fots eller per cykel (nej, elcykel gillas inte!).

Min passion för fåglar har länge skavt mot klimatsamvetet. Vill man se många olika arter blir det tyvärr en massa bilkörande. Även om jag har en miljöklassad bil med förhållandevis låga utsläpp av koldioxid innebär mitt fågelskådande en avsevärd miljöbelastning. Under de senaste åren har jag försökt minska mina klimatutsläpp så gott jag förmår – vilket ingalunda är det enklaste. Men denna vår har jag faktiskt lyckats minska mitt bilkörande i samband med fågelskådandet rätt avsevärt.

* * *

Det tar mig en knapp timme att cykla ut till Balingsta, där ortolansparven ska hålla till.

Landskapet är typiskt för Mälardalen: öppen slätt, genomskuren av slingrande bäckraviner, lövträdsdungar, utspridd bebyggelse. Åkrarna ligger harvade och väntar på sådd, där man odlar höstsäd eller vall lyser den späda brodden ljusgrön – den särskilda nyans som brukar kallas "majgrön". För ovanlighetens skull ser jag inte en enda medeltida stenkyrka, men på avstånd, ner mot Mälaren, skymtar Wiks slott, inbäddad i frodig grönska. Där jag stannat bredvid en transformator uppe på ett lågt backkrön har jag till höger några hus, halvt dolda bakom ekar, askar och andra lövträd. Tre-fyra ridhästar går i en hage, undrande betraktar de den främmande cyklisten i blågul hjälm, reflexväst och svarta lycrabyxor som spanar ut över slätten genom en kikare.

Jag koncentrerar mig framför allt på den risiga energiskogen på andra sidan vägen. Lyssnar. Det är oftast med hjälp av öronen man först upptäcker fåglarna.

En göktyta låter höra sin klagande ramsa. Göktytan är en märklig fågel, en nära anförvant till hackspettarna, som till skillnad från sina släktingar dock aldrig ses hacka på trädstammar utan föredrar att livnära sig på myror den plockar nere på marken. Förr påstods tytan förebåda gökens ankomst med sin gnälliga visa, och den ansågs rent av vara gökens betjänt. Rödstjärten sjunger, vemodigt, mjukt, en bit bort. Också den fågeln hade folktron mycket att säga om, och av någon anledning var det sällan positivt. Inte minst i Finland ansågs rödstjärten bringa otur, att ha den häckande på gården troddes varsla om eldsvåda och annat elände. Själv tycker jag att rödstjärthannen hör till de vackraste fåglarna vi har, med sin orangeröda undersida och sin svarta haka och sitt vita pannband. Jag skulle gärna försöka ta ett foto på den, men nu har jag annat för mig.

Jag hör ladusvalornas muntra flyktrop: vitt-vitt! Jag hör törnsångare och bofink. Men inte ortolansparvens ringande lilla visa, vilken enligt den legendariska svenska fågelskådaren Erik Rosenberg "är liksom upptakt till något extra fint som dock aldrig blir av".

Under en dryg timmes tid letar jag genom hela området med särskild uppmärksamhet på energiskogsodlingen på andra sidan vägen. Solen stiger. De första bilisterna har vaknat. En rovfågel seglar lågt över fälten och även om avståndet är långt går den att bestämma till brun kärrhök – en vanlig art, som dessutom tycks öka i Uppland. Men ortolanen lyser fortsättningsvis med sin frånvaro.

* * *

Alla fågelskådare har varit med om det här: förr eller senare är man tvungen att inse att fortsatt letande efter den gäckande fågeln är meningslöst, och man får lov att fatta beslutet att ge upp.

Jag cyklar de tre kilometrarna till Wik och äter min matsäck i slottsparken, där svarthätta, härmsångare och trädgårdssångare står för taffelmusiken, med stöd av talgoxar och tjattrande pilfinkar. Jag gränslar så småningom cykeln och trampar hemåt, lite besviken, förstås.

Att misslyckas med att se en fågel kallas på svensk fågelskådarslang "att dippa". Dippar hör till skådandet. Fågelskådare för listor på de arter man sett och man vet precis hur många kryss man har. Alla skådare har också en lista på de fåglar de missat. Den listan är hemlig och privat, men lika viktig som de "officiella" listorna. Misslyckandena fordras för att man ska njuta av framgångarna. Dipparna påminner oss om varför vi fascineras av fåglar: de är oberäkneliga varelser, man vet aldrig var man har dem. Fåglarna bjuder oss glädje och en stunds vila från vardagens alla plikter och krav, men genom att inte alltid vara samarbetsvilliga påminner de oss om att fågelskådandet sker på deras villkor: det är alltid fåglarna som bestämmer om och när ett möte blir av, inte vi. Människan är en tillfällig besökare i fåglarnas värld. Fåglarna är nog medvetna om oss, men de är faktiskt inte särskilt intresserade av oss. De håller alltid avståndet.

Hemfärden går ganska lätt, det har börjat blåsa lite och jag har vinden i ryggen. Jag tar en sväng genom Vårdsätraskogen och cyklar längs Fyrisån i hopp om att maderna norr om Liljekonvaljeholmen och Övre Föret ska ge något utöver det vanliga. Det gör de inte. Men det spelar inte så stor roll: en majmorgon som denna har man lätt att hantera besvikelsen över ett uteblivet årskryss. Man kan alltid trösta sig med att det kommer nya tillfällen, tänker jag när jag stiger av cykeln därhemma och noterar att jag trampat drygt 45 kilometer under några morgontimmar.

* * *

Men historien om ortolansparven är inte riktigt slut än. Som alla goda berättelser har den ytterligare en vändning.

Jag vill gärna inte upp min dröm om ett eko-kryss på ortolan. Ja, jag medger utan omsvep: jag är nog lite dum. Jag saknar visst förstånd att ge upp – man blir lätt sådan när man är en smula besatt av att kryssa fåglar ... Några dagar efter mitt misslyckade försök hittar skådarvännen Nisse ortolansparven på nytt, och jag skolkar från alla plikter och gör en ny cykeltur, utrustad med bättre vägvisning än första gången.

Jag har tydligen letat på fel plats – ortolansparven håller till i en energiskogsodling någon kilometer bort.

Det är med stigande spänning jag cyklar längs den anvisade vägen som är täckt med grovt krossgrus, jag ber en stilla bön om att slippa punktering. Jag kommer till ett T-korsning och tar höger. Ett par hundra meter längre fram når jag energiodlingen, där Nisse hade ortolanen.

En taltrast lägger ut texten i granskogen, en trädgårdssångare pladdrar utan uppehåll. Det är ännu en morgon som mer känns som juli än maj. Jag stiger av cykeln och leder den längs vägen. Lyssnar.

Efter bara ett tiotal meter hör jag den kännspaka sången jag hoppats på, den som låter som början på något alldeles extra. Ortolansparven sitter inne i den odlade salixen och sjunger intensivt.

Lyckan sköljer över mig, en ren och lätt eufori, egentligen en ganska barnslig känsla. Och just därför så efterlängtad.

Jag är ju missbrukare. Precis som alla andra missbrukare behöver jag mina kickar, det är ju dem vi ständigt är ute efter. Jag hinner bara få ett par snabba skymtar av ortolansparven – den här fågeln är ovanligt skygg, när jag försöker komma lite närmare tystnar sången och ortolanen börjar varna i stället. Jag retirerar snabbt ur energiskogen och stoppar tillbaka kameran i ryggsäcken. Bilden jag smått hoppas på får jag klarar mig utan.

Men vad gör det? Jag har fått eko-kryss på ortolansparven och det är allt som räknas.

Många tycker nog att det är fullkomligt meningslöst. De har alldeles rätt. Det är nämligen just det som är själva kärnan i fågelskådandet: det är absolut onyttigt. Att jag ser en ortolansparv är inte till något som helst gagn för världen.

Och det är precis därför det är så viktigt.

Lars Sund

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33