Den fromma Susanna inspirerade Hebo

Dirigent vid cembalon. Anna-Maaria Oramo som dirigerade föreställningen svarade även för planeringen av programhelheten.Bild: Ville Paul Paasimaa

Tidstypiska instrument från renässansen fascinerade HBL:s recensent i Cameratasalen på söndagen.

Helsingfors barockorkesters renässansensemble

Dirigent: Anna-Maaria Oramo. Sång: Tuuli Lindberg och Taavi Oramo.

Renässansmusik över temat Susanna un jour. Musik på italienska av di Lasso, de Selma, Cara, Caprioli, Merulo och Bovicelli. På franska av Gervaise, Lupi, Crequillon, Bassano, Cabezón och de Sermisy.

Musikhuset, Camerata 25.9.

"Joakim uti Babylon, hade en hustru Susanna", sjöng Bellman en gång i tiden. Den fromma Susanna antastades av två vördade äldre män. Hon avvisade dem, varpå de anklagade henne för äktenskapsbrott. Den unge profeten Daniel räddade henne från en dödsdom genom att avslöja de två männens falska vittnesbörd med en genialitet som är värdig Hercule Poirot. Den spännande berättelsen ingår inte i den protestantiska Bibeln utan är hänvisad till apokryferna.

Under namnet Susanna un jour var berättelsen omåttligt populär på franska under renässansen. Fransmannen Didier Lupi och nederländaren Orlando di Lasso tonsatte sina versioner av texten som i sin tur inspirerade en massa andra tonsättningar. Ett läckert urval av dem framfördes av Helsingfors barockorkesters femmanna renässansensemble och två sångare: italienskt före pausen och franskt efter.

Sångerna är ofta starkt känsloladdade och skrivna av kompositörer som i dag är okända för de flesta. Ämnena glider också i någon mån bort från originalberättelsen eftersom man gärna ville se Gamla Testamentets fromma kvinnor som tidiga hänvisningar till Jungfru Maria. Ibland var det också helt enkelt bara någon detalj i musiken som inspirerade till vidare behandling.

Utifrån Lassos madrigal komponerades i Italien även instrumentala nummer och danser (ballo) med mer sprittande stämning. Efter pausen kom franska variationer på temat och intressant nog skiljde de sig inte musikaliskt så mycket från de italienska, fastän språket nog gav dem annan färg. De franska sångerna alternerade med glada danser som ofta beskrivs med termen branle (vilket på modern franska har en smått oanständig betydelse). Hebos ensemble leddes inspirerat av Anna-Maaria Oramo vid cembalon.

Silka och ducian

Speciellt fascinerande var de tidstypiska instrument från renässansen. Andrea Inghisciano spelade sinka, ett mellanting mellan trumpet och flöjt med melodibärande genomträngande klang. Han är en specialist på sitt svårspelade instrument som behövs speciellt i Monteverdis musik. Här fick han tillfälle att spela annan repertoar. Lika fängslande var även Jani Sunnarborgs dulcian eller renässansfagott som var gjord av ett enda trästycke och hade mustigt mjuk klangfärg.

Över hälften av repertoaren var vokalmusik med sopranen Tuuli Lindberg och tenoren Taavi Oramo. Oramos tenor har det som italienarna kallar för squillo, en klang som tränger sig på. Lindberg lät lite mera dämpad än vad jag minns henne från andra sammanhang, kanske var hon lätt förkyld. Men hennes förnämliga frasering och stilkänsla var en sann njutning. Båda solisterna var helt integrerade i ensemblen som med sitt musicerande lyfte fram textens betydelser på spännande vis.

Ensemblen kompletterades av välspelande Maija Lampelas viola da gamba och Marianna Henriksson vid orgeln. Den intressant tematiserade konserten drog fullt hus.

Jan Granberg

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00