Den försmådda sopransaxofonen i centrum

Kalevi Aho har borrat sig in i snart sagt alla instruments innersta väsen. När han tar sig an den sensuella sopransaxofonen skriver han sensibelt avfattad lyrisk musik med tilltalande elegiska undertoner.

Samtida konstmusik

Kalevi Aho

Sopransaxofonkonsert, Kvintett för piano och blåsare, Solo I. Anders Paulsson, sopransaxofon, Lapplands kammarorkester under John Storgårds, Markku Moilanen, oboe, Pekka Niskanen, klarinett, Antal Mojzer, fagott, Ilkka Puputti, valthorn, Väinö Jalkanen, piano, Jaakko Kuusisto, violin. (BIS)

Vad är det i Kalevi Ahos musik som spontant tycks tilltala den genomsnittliga konstmusiklyssnaren och som lett till att han, efter att tidvis varit satt mer eller mindre på undantag, i dag är Finlands i vissa hänseenden internationellt mest spelade tonsättare efter Sibelius?

Det är det sannerligen inte lätt att sätta fingret på. Åtminstone handlar det inte om att Aho, såsom många kolleger, skapat sig ett lätt igenkännbart subjektivt tilltal: en karakteristisk harmonisk, melodisk och klanglig gestik.

Hos Aho tycks varje enskilt stycke (de är många – hade han använt opusnummer hade han nu varit uppe i cirka 130) ta sig formen av ett unikt projekt, samtidigt som varje verk ändå på ett besynnerligt sätt uppvisar en tydligt identifierbar musikalisk dna-uppsättning à la Aho.

När Aho så tar sig an den oerhört uttrycksfulla och sensuella sopransaxofonen – som det, på grund av altsaxofonens ohemula konstmusikaliska dominans, skrivits alltför lite för – har den för honom så typiska emotionellt laddade expressiviteten och uttrycksmässiga intensiteten gett utrymme åt en sensibelt avfattad lyrism med tilltalande elegiska undertoner.

Stillastående, andlöst vibrerande – stundtals mikrotonalt färgade – partier kontrasterar mot omväxlande enigmatiskt lättfotat förbiflimrande och mer rytmiskt pregnanta passager och över allt svävar sopransaxens ändlösa, eteriskt tecknade melodibågar.

Sagolikt skön saxklang

En del multifona effekter i första satsens kadens balanserar upp en i övrigt genomgående kultiverad saxklang och skall man komma med någon invändning är det antagligen att Aho i högre grad kunde ha utforskat instrumentets klangligt mer pregnanta lägre register.

Den ett drygt år tidigare (hösten 2013) komponerade kvintetten för oboe, klarinett, fagott, valthorn och piano – tillkommen som en pendang till Mozarts mästerverk för samma besättning – är överlag av robustare natur, även om ett expansivt lyriskt element gör sig gällande även här. Aho balanserar skickligt instrumenten mot varandra och energin i de snabba satserna (2 & 4) är så medryckande att man beredvilligt har överseende med en viss anonymitet i den fritonala melodiken.

Anders Paulsson, som Aho skrivit sopransaxofonkonserten för, spelar med en sagolikt skön ton och en teknik som får även de mest infernaliska knepigheterna att låta fullkomligt självklara. John Storgårds är sedan många år tillbaka väl förtrogen med Ahos estetik och guidar sina lappländska musiker med säker hand genom partituret. Orkesterns blåsare gör väl ifrån sig även i kvintetten och speciellt noterar vi Väinö Jalkanens flyhänta pianospel.

Och visst spetsar man öronen när början av Solo I (1975, det första av hittills tolv verk för olika soloinstrument) klingar som en blandning av dragspel och harmonium. Ändå är det en violin – suveränt trakterad av Jaakko Kuusisto – och om effekten var avsiktlig är den nog rasande skickligt realiserad.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42