Den finska mannen segar på

Teatteri Jurkkas lilla scen har blivit en fängelsecell för Pekka Laihos olycksdrabbade man.Bild: Marko Mäkinen

Teater Jurkkas Ylpeys handlar om den bräckliga maskuliniteten och dess ödesdigra konsekvenser.

Ylpeys. Manus och skådespel: Pekka Laiho. Regi: Pasi Lampela. Ljusdesign: Saku Kaukiainen.

Genom ett fiktivt men typiskt trovärdigt finskt mansöde illustrerar Pekka Laiho hur stolthet tillfälligtvis kan skyla över bräcklighet men hur känslorna som pyr under en kall fasad ändå tär och gnager på själen tills de plötsligt kan krevera.

Pekka Laiho spelar en ung man, Veikko som växer upp i ett vanligt hem i Helsingfors. Men redan från början får vi veta att den här historien kommer att få ett allt annat än vanligt slut: den trånga scenens mörker simulerar nämligen en fängelsecell där vår huvudperson sitter efter ett hittills ospecificerat fruktansvärt dåd. Hans monolog är ett försök att komma tillrätta med vad som lett honom hit.

Hans barndom är vanlig nog: förutom en handfull verbala vredesutbrott som är så få att han kommer ihåg dem, är hans far en lugn om än passiv och inåtvänd karaktär i hans minne. Problemen börjar då vår huvudperson tröttnar på sin utbildning, rymmer från det tråkiga hemmet och beger sig ut till sjöss. På sjön får han jobb som springpojke i köket på ett fraktfartyg men hans liv förpestas av kockens sexuella trakasserier och sjömännens retfulla gliringar. Bitterheten som börjar pyra i honom kommer att följa med också efter att han mönstrat av fartygen och försökt skapa sig ett nytt liv.

Också annars kommer hans väg att kantas av olyckor och tragedier som inte strängt taget är hans fel över huvud taget. Men han återhämtar sig, segar på, bygger upp sitt liv då det faller i spillror. Den första fängelsedomen är inte det som får hans existens att kantra, inte heller då hans livs kärlek rycks bort från honom i cancer. Nej, vad som slutligen får honom på fall är hans eget sätt att handskas med, eller låta bli att handskas med, sina egna trauman. Alkoholen spelar en roll som i de flesta finska tragedier, men det mest typiskt finska är hans envishet, som hjälper honom upp från bottnen men som också hänger kvar som en boja kring foten och hindrar honom att någonsin konfrontera sina demoner.

Fascinerande resa

Laiho gör sin roll imponerande. Först äntrar han scenen som en grånad bjässe: det är lätt att föreställa sig honom som en avdankad sjöbuse som livet på land gjort lite lös i konturerna. I sin 50-talsrockarfrilla påminner han lite om en åldrande Sylvester Stallone. Då han brusar upp är det lätt att se honom som farlig och destruktiv som i sin krafts dagar, men då han krymper ihop under sorgens och ångerns tyngd faller åren av honom på ett annat sätt. Han blir mjuk och vek, och den skrämda tonåringen skymtar fram. Däremellan är han en gammal man som minns, ömsom nostalgisk och ömsom bitter.

För den som likt mig ofta förundrat sig över det mörka, destruktiva och självdestruktiva stråk som går igenom den finländska maskulina konstruktionen blir Ylpeys en fascinerande resa. Även om katharsisen, som så ofta också i verkligheten, också här kommer för sent efter att en ensam ålderdom tillbringats bakom galler och en oskyldig människas blod har spillts.

Otto Ekman Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00