Den finlandssvenska medievärlden är ingen ö

Bild: Wilfred Hildonen

Svenska Yle och den finlandssvenska medievärlden är ingen isolerad ö och användningen av finlandssvenska medier är inget nollsummespel

Fredrik Sonck skriver i HBL 16.6 en välkommet ambitiös analys av public service, med särskilt fokus på det svenska utbudet.

Det är lätt att hålla med bland annat om att Yle – och också andra medier – noggrant måste överväga eventuell publicering på tredje parters plattformar, som till exempel Facebook. Det handlar inte bara om pengar och data, utan också om vilken makt de globala tjänsterna kan få över våra publicistiska beslut. För att inte tala om den aktuella diskussionen om hur plattformarna tenderar att stödja spridningen av innehåll som präglas av motsättningar, och de följder det kan ha för samhället.

Men när det gäller analysen av Yle saknas en central dimension. Svenska Yle och den finlandssvenska medievärlden är ingen isolerad ö och användningen av finlandssvenska medier är inget nollsummespel. Tvärtom hör de svenskspråkiga medierna i Finland till de mest konkurrensutsatta eftersom det finska, det rikssvenska och det engelskspråkiga innehållet i dag finns högst ett klick bort.

När en användare upplever att HBL eller Svenska Yle inte är tillräckligt relevant är alternativet många gånger en tjänst som inte är finlandssvensk. Om Svenska Yle inte levererar är jämförelseobjektet ofta det finskspråkiga innehållet, medan de yngre generationerna hittar sina nyheter på engelska på olika globala plattformar. Dessvärre har det också blivit allt vanligare att aktivt välja bort nyheter helt och hållet.

Om Svenska Yles webb försämras betyder det därför inte nödvändigtvis att HBL får fler prenumeranter, verkligheten är mer komplicerad än så.

Flera mediechefer har under de senaste veckorna uttryckt en uppfattning om att Svenska Yle fokuserar allt mer på textproduktion på webben. Med tanke på att smarttelefoner dominerar medieanvändningen i allt äldre ålderskategorier är det svårt att sköta public service-uppdraget helt utan text på webben. Vi ser också ett värde i att erbjuda en digital plattform där hela Svenskfinland kan mötas. Men webbtexter är inte vårt huvudfokus och i själva verket producerar vi betydligt färre texter än tidigare. Överlag satsar Svenska Yle fortsättningsvis främst på utvecklingen av video och audio, och det är video och audio som står för den överlägset största delen av våra kostnader och den största kontaktytan till publiken.

Det är också ett missförstånd att Svenska Yle skulle satsa mer på textproduktion än resten av Yle i förhållande till resurserna. I verkligheten är det tvärtom och en mycket liten del av produktionen är webbexklusiv, vilket betyder att det mesta innehållet ges ut i olika former i flera kanaler.

Den största skillnaden till det finska är att vår kvantitet i många fall är så mycket mindre att det krävs andra tekniska lösningar, bland annat när det gäller utgivningen av regionala nyheter.

Sonck drar i sin text slutsatsen att Yle gör sina prioriteringar utifrån liknande kriterier som kommersiella medier. Det är sant att vi fokuserar mycket på att undersöka hur innehållet används. Anledningen till det är att de som betalar Yle-skatt har rätt att förvänta sig att någonting i vårt utbud är relevant för dem. Ett samhällsstärkande innehåll kan inte fylla sin funktion om det inte når ut till de tilltänkta användarna.

I många fall är målgrupperna små, specifika och nischade, i andra strävar vi efter bred räckvidd för att också skapa gemensamma samtalsämnen och mötesplatser för många. När vi tidigare i år gav ut nyskrivet videoinnehåll för de allra yngsta, när vi tolkade riksdagsvaldebatten till finlandssvenskt teckenspråk eller när vi inledde en satsning på finlandssvenskt audiodrama utgick vi från en mycket liten publik, men trots det bedömer vi att insatserna är värda skattepengarna. Under den bästa sändningstiden på radio försöker vi däremot se till att innehållet berör många av dem som då har vilja och möjlighet att lyssna.

I vår definition av public service utgår vi från den lag och det uppdrag som formulerats i parlamentariskt samförstånd, och som i stort sett ser ut som ramarna för public service i de övriga nordiska grannländerna.

Under det senaste året har Svenska Yle, Svensk Presstjänst och flera tidningar diskuterat olika former av samarbete, bland annat inom kompetensutveckling. Vi fortsätter gärna att fundera på hur vi kunde dela material eller utbildningsinsatser.

Minoritetsmedier är sårbara, och bland annat av den orsaken tillåter EU den form av statsstöd som just nu kanaliseras till de finlandssvenska tidningarna via Svensk Presstjänst. De närmaste åren ser dessvärre inte alls lättare ut. Förutom resurser krävs därför sannolikt också mycket gemensam tankekraft om svenskspråkiga medier i Finland alls ska ha en relevans.

Marit af Björkesten direktör, Svenska Yle Svar

Ofta har Yle-företrädare närmast ryckt på axlarna åt privata mediers verksamhetsförutsättningar, men nu vill jag tacka Marit af Björkesten för att hon närmar sig frågeställningarna på ett sakligt sätt. Hon har naturligtvis rätt i att det finlandssvenska mediefältet inte är någon isolerad ö och att dynamiken mellan finlandssvenska medier inte är något nollsummespel.

Som jag vill läsa hennes text är vi inte bara eniga om det självklara faktum att minoritetsmedier är sårbara, utan också om att Svenska Yle inte kan betrakta sig som en isolerad aktör i förhållande till de privata aktörernas sårbarhet. Må vara att utgångspunkter, lägesanalys och slutsatser därefter går åt lite olika håll – behovet av gemensamt tankearbete, gärna sådant som vågar röra sig utanför ramarna, vore ytterst välkommet.

Sen glider af Björkesten lite på svaret beträffande ett par detaljer. Att jag skrivit att Svenska Yle bekymrar sig för mycket om räckvidd betyder inte att Svenska Yle helt ska strunta i frågan om hur man når ut. Att jag skrivit att Svenska Yle är (för) aggressiva med textbaserade webbnyheter betyder inte att journalistiken inte ska vara mångmedial. Här kan vi gärna jämföra Svenska Yles webbpublicering med public service i Sverige.

Fredrik Sonck kulturchef, Hufvudstadsbladet

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning