Den finländska straffrätten, blind för våld och hierarki, måste reformeras

Bild: Wilfred Hildonen

#Metoo/dammenbrister har synliggjort hur utbrett maskulinistiskt våld är.

Sedan #metoo började och slog igenom i världen, Europa, Sverige, och senast i Svenskfinland, har jag tagit del av många berättelser om sexuellt och könat våld, som kommer väldigt nära. Många stunder av igenkänning. Den otrygga, sexualiserade skol- och arbetsmiljön; ängsligheten för att röra sig fritt ute på gatorna; oförmågan och okunskapen att säga nej; våldtäkterna som det tog åratal att erkänna, för att inte nämna bearbeta ... Skammen som offren ofta har känt, den absoluta tystnaden.

#Metoo och #dammenbrister är en till bekräftelse på att officiell statistik och offerundersökningar bara är toppen av isberget. För att göra något åt detta, behövs en uppdatering av sociala och juridiska normer.

Tidigare denna månad dömde Åbo hovrätt en 23-årig man för grovt sexuellt utnyttjande av en 10-årig flicka. Fall av sexuellt utnyttjande av barn är ofta tabubelagda, och når tyvärr – som många andra sexualbrott – sällan domstolarna. Mannen i fallet friades på åtalspunkten grov våldtäkt. Enligt Helsingin Sanomats rapportering berodde friandet på att rätten inte fann bevis på att den 10-åriga flickan befunnit sig i ett tillstånd av rädsla eller en hjälplös situation. Domen har fått den finländska juristkåren, och även allmänheten, att diskutera hur den finländska strafflagen definierar sexuellt våld och (inte) tar i beaktande offrets ställning.

Den finländska straffrätten utgår från gärningsmannens perspektiv. Detta gäller alla brott, även våldtäkt. Detta är för att brottets subjektiva element, det som pågick i gärningsmannens huvud vid tillfället, ska kunna bedömas. Det finns mycket litteratur om hur rätten ska bedöma det som gärningsmannen tänkte. Vad gäller offrets ställning, däremot – något som sexualbrottsreformen från 2014 försökte inkludera – finns det ganska lite att läsa inom straffrättsdoktrinen. I Finland räknades det inte som våldtäkt att ha samlag med en sovande person (detta bedömdes som sexuellt utnyttjande) fram till för några år sedan. Efter reformen finns det fortfarande en del luckor i hur "hjälplöst tillstånd" i brottsbeskrivningen för våldtäkt ska tolkas. Åbo hovrätts dom väcker en del frågor på denna punkt.

Den finländska straffrätten utgår formellt från en objektiv uppfattning och definition av våld. De feministiska straffrättsjuristerna Minna Ruuskanen och Johanna Niemi har visat att denna "objektivitet" ofta är baserad på former av våld som ofta drabbar män. Fysiskt våld, utomhus, av en person som offret inte är i beroendeförhållande till och som är ungefär lika stark som offret. Denna "objektivitet", visar det sig, är ofta problematisk för att bedöma till exempel våld i nära förhållanden, den form av våld som kvinnor i Finland ofta(st) utsätts för.

Det kanske inte är så konstigt att straffrätten utgår från manlig erfarenhet. I vårt land är straffrätten fortfarande mansdominerad på de juridiska fakulteterna, särskilt ju högre upp i hierarkin man kommer. För tillfället sitter bara en kvinna på en verksam straffrättsprofessur i Finland, det är Minna Kimpimäki vid Lapplands universitet (som även uttalat sig i Yles A-studio denna månad om att den finländska strafflagen bör revideras).

När juridikstuderande läser straffrätt i Finland läser de fortfarande litteratur som ganska okritiskt presenterar strafflagen och dess juridiska tolkning – som fortsättningsvis bygger på våldtäkt som utgår från våld, snarare än avsaknad av samtycke – och som enbart undantagsvis hänvisar till den inhemska feministiska litteraturen i någon enstaka fotnot.

Under min egen tid som juridikstuderande vid Helsingfors universitet stötte jag personligen på antifeministiska, rasistiska och diskriminerande attityder hos en del, särskilt manliga, medstuderande. Det påstods ibland att "ett nej inte egentligen betyder nej", att det bara är rasifierade män som våldtar etcetera. I de finländska juridiska ämnesföreningarna sjungs det fortfarande snapsvisor som skämtar om våldtäkt och sexuellt våld, särskilt mot en utsatt grupp, de prostituerade. Jag behöver knappast påpeka att bland de personer som studerar vid juridiska fakulteter finns framtidens advokater, domare, åklagare, politiker, och juridikprofessorer.

#Metoo/dammenbrister har synliggjort hur utbrett maskulinistiskt våld är. Det finns överallt. #Metoo/dammenbrister har visat att diskriminerande, våldsamma och hierarkiska samhälleliga strukturer inte bara är feministisk fantasi. Den finländska straffrätten, som är blind för dessa strukturer, bör ifrågasättas, och reformeras. Inte bara på pappret, utan även i den juridiska utbildningen, i praktiken, och i rättssalarna.

Vi kan inte längre blunda.

Daniela Alaattinoğlu jurist, doktorand vid European University Institute, Florens, Italien.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00