Den delade maktens logik

"De som oroar sig för Niinistös eventuellt växande aptit vill inte acceptera att ändamålet (konkurrenskraftsavtalet 2015) helgar medlen (presidentiell aktivitet i inrikespolitiken)."

Nu kommer böckerna om president Sauli Niinistö – lyckligtvis, demokratier som för en kontinuerlig diskussion om makten och dess gränser har redan i själva fenomenet ett vaccin mot övertramp som kan se oskyldiga ut men senare visa sig vara fatala.

Att presidenten i december 2015 kallade till sig ett balanserat sammansatt gäng ledare från arbetsgivar- och arbetstagarlägren kan te sig rimligt.

Debattungen i offentligheten förra veckan var trots det ingen storm i ett vattenglas. Den har en funktion. Presidenten ska känna sig bevakad.

Det är nödvändigt inte minst när den sittande är en populär politiker med erfarenhet från rikspolitikens alla nivåer.

Han skaffade sig sporrar via en Viinanensk hårdförhet. Den personliga stramheten och den retoriska snabbheten är en medfödd kvalitet som i vår – så är det bara – relativa amatörism på politisk toppnivå är hård valuta.

Folket har glömt att Niinistö som finansminister väckte tanken – om än inte föreslog – att bibliotekslånen kunde bli avgiftsbelagda.

Som president har han portionerat ut lämpliga doser av relativ radikalism till exempel när det gäller näringslivets chefslöner.

Det är lättköpta poänger när man beaktar att presidenten inte ställs inför uppgiften att realisera "löftena" i praktisk politik.

Det är lättare att bilda opinion om man sitter isolerad från inrikespolitiken.

Givet Niinistös historia kan man förstå att han gärna vill spränga den isoleringen. I någon mån är den dessutom fiktiv.

Som president för han till exempel regelbundna samtal med partiledare och andra inflytelserika personer. Det är en del av jobbet – inte minst eftersom han delar sitt egentliga bord, utrikespolitiken, med regeringen (läs: statsministern).

Senhösten 2015 var Niinistö oroad av landets ekonomiska utsikter och det konkurrenskraftsavtal som såg ut att gå mot skrotning. På det omtalade mötet på Talludden delgav han arbetsmarknadens centrala aktörer sin oro – uppmanande dem att inse allvaret.

Givet orosmolnen borde presidenten ha informerat om mötet. Att det förblev hemligt fram till Mörttinens och Nurmis bok i augusti 2018 tyder på att man hade vädjat om tystnad.

En snäll förklaring kan vara att presidenten ville ge arbetsmarknadens parter en miljö utan offentlighet i ett kritiskt skede.

En mindre snäll är att presidenten naturligtvis är medveten om gränsen för ämbetets behörighet.

Hur som helst, den som vill få förnyad inbjudan tiger.

Det finns en orsak till att Finland inför ämbetsperioden 2000–2006 stiftade en grundlag som gjorde presidenten till en inrikespolitisk eunuck.

Det berodde inte i huvudsak på att världen såg fredligare ut efter Sovjetunionens implosion.

Vi ville skapa garantier för att politiken inte skulle drabbas av de olägenheter som följde av att Kekkonen via utrikespolitiken tog kommandot också över inrikespolitiken.

Den riksdag som 1998 hade mod att (nästan) normalparlamentarisera landet hade letts till den nödvändiga kirurgin av Mauno Koivisto.

Parlamentarismens centrala princip är att den verkställande nivån – regeringen – inte kan verka utan stöd av parlamentet.

2000 års grundlagsreform gjorde riksdagen/partierna myndiga. Man fick bilda regering på egen hand – utan hårdför guidning av den enda instans som inte fått mandat i valet, presidenten.

Återfört till i dag:

En finländsk regering är inte längre presidentens regering. Tidigare presidenter hade – i kulisserna – investerat i en viss regeringsbas. Man vallade regeringen, stödde den, och hade grundlagens stöd i den hanteringen.

Icke så längre, och väl så.

Men var är problemet om Niinistö har erfarenhet och popularitet att stödja sig på?

Exakt här:

I synnerhet vid mörkläggning är tillgången till presidenten en stark men snävt fördelad valuta. Partierna står inte på samma linje. Det är ett osunt fenomen.

Och här:

Ju starkare, envetnare och aktivare en sittande president agerar i inrikespolitiken desto mera börjar oredovisade och dolda faktorer spela en roll. Osunt också det.

Fråga Alexander Stubb om han i ordförandevalet 2016 tävlade inte bara med Petteri Orpo utan förmodligen också mot ryktet att presidenten hellre såg Orpo.

Bara ordet president skapar av historiska orsaker fortfarande distortioner i politiken.

De som oroar sig för Niinistös eventuellt växande aptit vill inte acceptera att ändamålet (konkurrenskraftsavtalet 2015) helgar medlen (presidentiell aktivitet i inrikespolitiken).

Men det handlar mindre om det aktuella fallet än om en fruktan att de ska bli fler.

Överdriven fruktan?

Tja, när det gäller maktens glidningar är det i regel för sent att reagera när det är – för sent.

Debatten förra veckan ska ses mot den preventiva fonden.

Reaktionerna provocerade presidenten till en skriftlig kommentar där han förnekar att mötet i december skulle ha hemlighållits.

Stolpe ut. Mötet hade de facto förblivit hemligt. Att presidenten en tid senare yttrade liknande ord är ingen ursäkt. Lyssnaren svävade fortfarande i ovetskap om mötet.

Det är skillnad på om presidenten tillkännager en åsikt, ett resonemang i en inrikespolitisk fråga, och på att presidenten yttrar liknande ord inför en församling som han själv sammankallat.

Det är ofrånkomligt att vår politiska historia ger ett dylikt presidentiellt ingripande en annan betydelse.

Det var naturligtvis Niinistös strävan. Ex-finansministern förblev vid en läst som han lämnat bakom sig.

Niinistö har upprepade gånger visat att han är för starkare presidentbefogenheter än vad grundlagen ger ämbetet.

Men nu är det begränsningen från 2000 – specificerad 2012 – som gäller. Den insikten får gärna sjunka in också i Talludden.

Det är nämligen en insikt om en längre sikt – framåt och inte bakåt mot en mörk tid i vår parlamentarism.

Torbjörn Kevin

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33