Den blåvita flaggans brokiga historia – så här gick det till när Finland fick sin flagga

Att Finlands nationella identitet skulle färgas blåvit var allt annat än självklart. Under hetsiga flaggdebatter – påverkade av Krimkriget och inbördeskriget – presenterades tiotals fantasifulla flaggkandidater. En del påminde om dagens somaliska och katalanska flaggor, andra om polkagrisar.

En seg dragkamp löper som en röd tråd genom berättelsen om hur Finland fick sin flagga: duellen mellan rödgult och blåvitt.

De rödgula färgerna, som länge ledde kapplöpningen, härstammar från Finlands vapen: det stridslystna gula lejonet med ett rakt svärd i näven på röd botten. Lejonvapnet skapades för Finland på 1500-talet till kung Gustav Vasas begravning. Det var folkungaättens gamla lejon, en uråldrig symbol för mod och handlingskraft, som trampar på den ryska – eller möjligen den turkiska eller mongoliska – kroksabeln.

Det svenska lejonet etablerades som symbol för Finland och höll ställningarna också under ryska tiden. Någon egen flagga hade Finland inte, men under "det galna året" 1848 stack det rödgula lejonet upp nosen på en halvofficiell fana. Det skedde på Floradagen i Gumtäkt, där studenter för första gången sjöng Vårt land och svängde studentkårens vita fana som prytts med ett lejonvapen.

Rysk flagga ett gissel

Men det dröjde ända till 1860-talet innan debatten om en egen flagga kom i gång på allvar. Bakgrunden var krigisk, drivkraften ekonomisk.

– Under Krimkriget vaknade inom den finländska sjöfarten ett stort behov av en egen handelsflagga. De finländska fartygen seglade ju under rysk flagg, och då de starka franska och engelska flottorna var Rysslands fiender i kriget sänktes eller kapades många finländska fartyg, säger Anders Segersven, erfaren heraldiker och vice ordförande i Heraldiska sällskapet i Finland.

Fenomenet som fick namnet "den stora flaggdebatten" blossade nu upp i dagstidningarna. Politiker, kulturpersonligheter och andra som såg sig manade skickade in en uppsjö av förslag, som livligt rosades och sågades.

Nu framträdde flera blåvita flaggalternativ vid sidan om de rödgula. De blåvita färgerna kom från den ryska örlogsflaggan, vit med ett blått andreaskors.

En av dem som starkt argumenterade för blåvitt var Zacharias Topelius.

– Topelius var lojalist, och många med honom tänkte att det var klokast med tanke på relationen till Ryssland att ta färgerna ur den ryska krigsflaggan. Topelius kom visserligen på en hel del poetisk natursymbolik för det blåvita: högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön. Förslaget med ett blått kors på vit botten kastades fram redan nu, men många befarade att en nordisk korsflagga skulle uppfattas som separatistisk i Ryssland, berättar Segersven.

Fantasin flödar

Förslaget Topelius presenterade hade blå och vita diagonala ränder, med en vit stjärna i mitten – inte alldeles olik Somalias flagga i dag. Filologen och politikern Otto Donner bidrog med ett kanske ännu djärvare förslag: en blå, diagonal rand på vit botten, med två mörkröda hörn. Samtidens dom var att flaggan passade bättre för godis och slickepinnar än uppe i en flaggstång.

Aleksis Kivi gav sig in i debatten med en variant av Donners flagga, där de röda hörnen var borttagna. Andra talade för raka ränder, i stil med Kataloniens, Greklands eller USA:s nuvarande flaggor.

Segelklubbarna såg för sin del inga problem med den nordiska korsvarianten, utan var tidigt ute med ett blått kors på vit botten. Större offentligt stöd i det här skedet hade kanske ändå lejonflaggan, ett gult lejon på en röd flagga, som presenterats av Fredrik Nylander, stadsläkare i Uleåborg.

Flaggdebatten kom också att följa språkpolitiska linjer. De blåvita versionerna förknippades med fennomanerna, medan svekomanerna flaggade för nordiska kors i röd-gul-blå kombinationer. Den så kallade Dagbladsflaggan, ett gul-blått kors på röd botten, fick stor synlighet.

Florerade vid villorna

Någon konsensus nådde man inte, för frågan togs aldrig upp i lantdagen. Följden blev att en myriad olika inofficiella finländska flaggor existerade parallellt under 1800-talets sista decennier.

– Ryska myndigheter förbjöd flaggningar som kunde tolkas som politisk aktivitet, men på sina villor kunde finländarna flagga hur de ville. Därför vajade en brokig samling flaggor runtom i landet. En del av dem finns fortfarande kvar på sommarstugorna, säger Segersven.

Många lät sy sina egna flaggor för villaflaggstängerna, och då märkte man att varianterna med diagonala ränder inte var så praktiska. De var knepiga att sy och höll dåligt, kunde bland annat Fredrika Runeberg rapportera.

Flaggdebatten kom av sig för en stund, men låg hela tiden och bubblade under ytan. Lejonflaggan hade övertaget kring sekelskiftet, och uppfattades av många som en inofficiell statsflagga.

Bild: Maija Hurme

"Förfärligt"

När Finland förklarade sig självständigt i december 1917 blev det plötsligt bråttom: nu skulle flaggtvisten en gång för alla få en lösning. Den specialtillsatta flaggkommittén bestående av kommerserådet Lars Krogius, arkitekten Eliel Saarinen och filosofie doktor Uuno T. Sirelius föreslog att lejonflaggan med Finlands vapen på carmincinnoberröd bakgrund skulle bli Finlands flagga.

Den rödgula lejonflaggan hissades bland annat på isbrytaren Volynetz när det vita gardet kapade fartyget av bolsjevikerna på våren 1918. Bild: HBL-arkiv/Niklas Tallqvist

Men när förslaget presenterades för riksdagen återkom de gamla färg- och symboltvisterna med förnyad stormstyrka. Också kompromissförslag med alla fyra färger – rött, gult, vitt och blått – framfördes. Konstnären Akseli Gallen-Kallela inkallades som expert och utdömde grundlagsutskottets fyrfärgade förslag som "alldeles förfärligt".

Själv förespråkade Gallen-Kallela ett vitt kors på blå botten, men många ansåg att den på avstånd påminde för mycket om Sveriges flagga. Följaktligen framstod den röda lejonflaggan alltjämt som ett starkt alternativ.

Kriget avgör tvisten

Men så kom inbördeskriget och vände upp-och-ner på både landet och flaggdiskussionen. Den vita segern tippade slutgiltigt över vågen i blåvit favör.

– För den segrande vita sidan var det otänkbart med en röd flagga. Mannerheims trupper hade redan under kriget använt blåvita flaggor, likaså under segerparaden i maj 1918, säger Segersven.

Nu när Finland lösgjort sig från Ryssland såg man inte längre hinder för att införa en korsflagga enligt nordisk modell. Och det skulle gå snabbt. Konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen vid uniformkommitténs ritbyrå tog sig an uppdraget. Det påstås att de ritade Finlands flagga i Hotell Fennias kabinett på pingstnatten 1918.

Snellmans och Tuukkanens statsflagga hade ett marinblått kors på vit botten, med Finlands vapen i den kvadrat som bildas av korsets armar. Sjöfarts- och handelsflaggan var likadan, men renons på vapnet.

I riksdagen blev det ännu en omgång av het debatt och penn- och pekfingerfäktande. Men den 28 maj 1918 godkände riksdagen flaggorna som Finlands officiella. Redan samma kväll hissades den blåvita korsflaggan i stången utanför riksdagen.

– Flaggan blev snabbt allmänt accepterad och har egentligen inte utmanats sedan dess. De rödgula flaggorna förlorade kampen, och lever nu närmast kvar i den finlandssvenska fanan och i SFP:s och Folktingets färger. Finlands identitet är blåvit, med lejonet i mitten, säger Segersven.

Ett svenskt lejon omgivet av den ryska krigsflottans färger?

– Jo, men man ska kanske inte fästa så stor vikt vid det. Det finns ett begränsat antal färger och symboler inom heraldiken, och alltid är det någon någonstans som redan använt det ena och det andra. Det gäller att skapa en egen identitet kring den färgkombination man valt.

Övriga källor: Kajanti, Caius: Siniristilippumme 1997, finskheraldik.blogspot.fi, www15.uta.fi/yky/arkisto/suomi80.

Bakgrund

Sträng flagglag

Den som använder Finlands flagga ska använda en flagga med rätta proportioner och färger.

Nationalflaggan är rektangulär och dess proportioner är: höjd 11 och bredd 18 måttenheter, bredden på korsets arm är 3 måttenheter, fältens höjd 4, de inre fältens längd 5 och de yttre fältens längd 10 måttenheter.

Finlands flagga får inte förses med några extra figurer och man får inte saluföra flaggor som klart skiljer sig till färg och proportioner från den regelmässiga flaggan.

Den som förstör Finlands flagga eller använder den på ett vanvördigt sätt, olovligen avlägsnar den och saluför en felaktig flagga döms till böter.

Källa: Inrikesministeriet

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00