Den autodidakta alkemisten ville inte förklara

Bretonska flickor. Detta är ett tema som Gauguin många gånger återvänder till, med keramik, gravyrer och målningar. Ett slags genremålning där en rad nästan likadana flickor har placerats ut i landskapet. Paul Gauguin: De bretonska småflickornas ringdans 1888, olja på duk, 73 x 92,7 cm. Washington, National Gallery of Art, M & Mme Paul Mellons samling, © National Gallery of Art, Washington Bild: Paul Gauguin

Att utforska det okända är temat för utställningen över Paul Gauguin på Grand Palais i Paris. Parallellt med en lång rad kända målningar visas Gauguin som skulptör i trä, med keramik och gravyrer. Han experimenterade med välkända motiv i för konsten helt nya material och blev en föregångare för modernismen.

Gauguin l'alchimiste

Grand Palais, Paris , till 22.1.2018

Paul Gauguin (1848–1903) drevs av ett behov av att ge sig ut på okända vatten, inte bara genom de välkända resorna, utan också i medel och material.

Detta är något som uppmärksammas av höstens stora utställning på Grand Palais i Paris: hur de olika teknikerna påverkar varandra, hur de tredimensionella skulpturerna lockar till djup och förenkling i målningarna.

Många av Gauguins material var helt nya inom västerländsk konst, och den här delen av hans produktion har hittills i stort sett förbisetts som mindre värdefull. Men genom sin experimentlust blev Gauguin en föregångare för modernism och abstraktion. Inom skulpturen var det mera fritt fram för konstnärens egna idéer än inom måleriet där traditionerna vägde tungt.

Gauguin ville inte avbilda motiv, utan sin egen upplevelse av dem. Från och med hösten 1889 när Gauguin besökte van Gogh i Arles blev hans estetiska ambitioner, hans syn på symbolismen, mer klart definierade: Konstnärens uppgift är inte att förklara, utan att antyda.

Hans målning av en melankolisk flicka med fruktmotiv från Bretagne blir nu en bild av förtvivlan, i en pose som Gauguin har sett hos en peruansk mumie i ett Parismuseum. Under sin långa vistelse på Tahiti kommer han att fortsätta använda motivet som anknyter till döden. Då heter målningen Varifrån kommer vi? Vad är vi? Vart går vi? (1897).

Många material

Paul Gauguin, autodidakt som konstnär, började sin bana som börsmäklare, med fritidsintresset teckning och målning. Genom Camille Pissarro kom han i kontakt med impressionisterna och flera av hans tidiga verk påverkades av Pissarro och Degas, till exempel blev den senares unga balettdansös i vax blev en viktig inspirationskälla. Gauguin gjorde en rad vaxskulpturer av sina egna barn.

Ganska snabbt övergav han impressionisternas teknik med måleri ute i naturen och pittoreska naturscenerier. Han övergick till ateljémåleri med noggrant komponerade, syntetiska, symboliska bilder. Vissa motiv och teman, som de bretonska kvinnorna, med eller utan folkdräkt, böjda över sitt arbete på åkrar och ängar eller dansande folkdans, återkommer ständigt under resor och årtionden, inte naturtroget avbildade, men som uttryck för känslor och idéer. Mot slutet av 1880-talet använder han äldre skisser och teckningar av barn i Bretagne, nu som badande androgyna figurer, förevigade i en lång rad material, som pastellmålningar, modeller för solfjädrar eller keramik.

Gauguins teman utvecklas ständigt. En målning av en badande kvinna i Normandie från 1885 blir några år senare förebilden för en gåtfullt animalisk kvinna som kastar sig i havets vågor, men också för den fascinerande träreliefen Soyez mystérieuses (ungefär: Var gåtfulla).

Stengods är något som börjar intressera Gauguin allt mer. Han lär sig småningom också tekniken för keramikkonsten och producerar, utan medhjälpare, krukor och vaser med de mest fantasifulla former och dekorationer. Det som hade betraktats som hantverk blir nu konst. Inspiration har han tagit från alla länder och tider, precolombiansk andisk konst, Bretagne, Egypten, Grekland. Inspirationskällor visas också på utställningen, jämsides med Gauguins, för hans samtid, överraskande skapelser.

Polynesien

Paul Gauguin, vars mor härstammade från Peru där han själv vistades några år i sin barndom, var på ständig jakt efter sin egen identitet, okända miljöer och länder där han bäst kunde förverkliga sig själv, "sitt vilda jag" och sin konst. Med början i Pont Aven och den välkända bretonska konstnärskolonin, gick hans livsresa också via Panama, Martinique och Arles för att sluta på Stillahavsöarna Tahiti och Marquesas.

När Gauguin anländer till Tahiti 1891 finns det inte mycket kvar av det drömda ursprungliga "paradiset", även om Polynesien helt nyligen har tagits över av Frankrike. De gamla ritualerna hade förbjudits som osedliga och fallit ur bruk under inverkan av katolska präster och missionärer. De traditionella kultföremålen var också mycket få, men det som saknades skapar Gauguin själv utifrån beskrivningar i böcker.

Han byggde upp ett tahitiskt pantheon utan att ta någon hänsyn till ursprunget för bilderna. Motiven kan komma från Tahiti, men också från Marquesasöarna eller Påskön. Gemensamt för dem är att de är mer eller mindre abstrakta, mångtydiga och dekorativa. Han fängslas av de androgyna, melankoliska, lättjefulla, men förföriska kvinnorna, som i Gauguins föreställningsvärld hör samman med naturen. Många av de främsta målningarna har kommit till under denna första period på Tahiti. Ett praktexempel är målningen Kvinnor från Tahiti; Vadå! Är du svartsjuk?

Tillvaron är enkel, men Gauguin fyller den givmilda naturen med betydelse. Hans tahitiska sambo Teha'amana är nu symbolen för den fria och oanständiga Eva, men också ett slags modergudinna. (Att hon bara lär ha varit 13 år vid giftermålet har gett upphov till diskussioner om den nästan 50-åriga Gauguins anständighet. Red.anm.). Hans landskap är besjälade, panteistiska. Till den traditionella tahitiska tankevärlden hör de avlidnas själar som besöker människorna, särskilt nattetid. Gauguin gestaltar en sådan tupapau som en gammal kvinna i kåpa, en skrämmande skepnad i bakgrunden till många målningar, en påminnelse om döden, mitt i paradiset.

1901 flyttar Gauguin slutligen från Tahiti vidare ut mot det outforskade, till Marquesasöarna, där han bosätter sig i en hydda kallad Njutningens hus. Där avled han 1903. Huset är dekorerat med träpelare och friser i trä med många av konstnärens kända motiv. Inte bara Njutningens hus utan Gauguins experimenterande i en lång rad material, hans symboltänkande och huset, som bildar ett syntetiskt konstverk i sig, gör att man som finländare kan tänka sig ett inflytande på Gallen-Kallela som 1884–89 studerade i Paris. Också Gallen-Kallela skapade ju senare ett eget, framgångsrikt pantheon med figurer ur Kalevala.

Gunn Gestrin frilansjournalist i Paris

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning