Den älskande Wolfgang Amadé

Stadsorkestern var i bästa form under Susanna Mälkkis ledning på fredag.Bild: Stefan Bremer

Paradnumren i Mozarts Stora c-mollmässa är oerhört krävande, vilket hörs trots att sopranerna sjunger mycket väl.

Helsingfors stadsorkester, dirigent Susanna Mälkki. Musikhusets kör, körledare Nils Schweckendiek. Sibelius: Den älskande, Mozart: Stora c-mollmässan, HC Robbins Landons edition. Solister Karina Gauvin, Katija Dragojevic, Jussi Myllys och Kristian Lindroos.

Musikhuset 9.2.

Mozart skrev sin Stora c-mollmässa av kärlek till sin nyblivna hustru som sjöng sopranpartiet. Den var ett försök att få faderlig förlåtelse för giftermålet med Constanze Weber, som ingicks dagen före faderns ytterst motvilliga tillstånd kom fram till Wien. Verket blev aldrig riktigt färdigt men det som finns är härligaste musik.

Mässan framfördes i S:t Peterskyrkan i Mozarts förra hemstad Salzburg, alltså inte i katedralen där hans förhatlige före detta arbetsgivare biskop Colloredo härskade. Mässan kompletterades förmodligen med satser ur tidigare verk. Men stora famnen av pappa Leopold eller ens av systern Nannerl fick varken Wolfgang eller hustrun Constanze.

Mozartlitteraturen spekulerar över orsakerna till att c-mollmässan aldrig fullbordades. Man kan hänvisa till tidigare motvilligt skrivna mässor i biskopens tjänst, till operakonstens stora dragningskraft och efterfrågan på annan musik i Wien. De facto skrev han inga fler stora religiösa verk före Requiem, som inte heller blev färdigt. Men ingenting förklarar varför mässan blev så stortartad.

Susanna Mälkki startar mjukt de underbara tongångarna i Kyrie och kören svarar snyggt. Den kanadensiska sopranen Karina Gauvin sjunger Christe eleison läckert men smått. Solot påminner i någon mån om Mozarts senare operaarior med sina figurer och överraskande låga toner. Den andra sopranen eller mezzon, svenskan Katija Dragojevic, sjunger Laudamus te med fyllig och smidig, elegant stämma. Hon har förresten också sjungit Askungen och Carmen på Nationaloperan. Stiligt klingande tenoren Jussi Myllys och duktige barytonen Kristian Lindroos hade betydligt mindre att sjunga.

Högform

Mässans stora pärla är sopranens andra aria Et incarnatus est, som Gauvin sjöng med andäktig inlevelse. Paradnumren är oerhört krävande och hur väl båda sopranerna än sjöng, så hördes svårigheterna nog. Det gäller egentligen också Musikhusets kör som gjorde väl ifrån sig trots de krävande körstämmorna. Ståtligt lät Sanctus och Credo som Mozart hade svårt att fullborda. Önskade man sig ytterligare någonting, så var det kanske en ännu mer polerad klang.

Stadsorkestern var i bästa form under Susanna Mälkkis ledning. Hon hade mjukhård kontroll över helheten. Speciellt imponerade de sköna linjerna, den nyanserade dynamiken och de icke överdrivna tempovalen.

Men HSO:s konsert började inte med Mozart utan med Sibelius svit Den älskande, som finns i olika versioner för kör och med eller utan orkester. Här spelades den lilla varianten för stråkorkester op. 14 (1912) som Sibelius själv ofta dirigerade mellan sina symfonier. Stolt lär han ha sagt: "Det är något av svartmylla över den". Men förläggarna ville inte ta emot myllan. Den älskliga juvelen tolkades här varmt av Mälkki, men vad gjorde den före Mozarts stora mässa? Den måtte väl anspela på den förälskade Wolfgang Amadé.

Jan Granberg

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18