Demokratin är i grunden nationell

Demokratin i EU ökar inte bara av ett parlament och medborgarinitiativ. Medborgarna måste tydligt se hur de kan påverka.

Efter att 1994 rejält ha överskridit 50 procent har deltagandet i valet till Europaparlamentet bara gått nedåt. I EU-valen 2009 och 2014 har det rört sig kring 43 procent, med himmelsvida skillnader mellan olika länder.

Belgien och Luxemburg toppar listan men får räknas bort på grund av sin allmänna valplikt. Där det är frivilligt att rösta är Malta i en klass för sig med ett deltagande på 75 procent i EU-valet 2014, medan Slovakien står för bottennoteringen på 13 procent. I Finland var deltagandet knappt 40 procent, över tio procentenheter lägre än i Sverige.

Det är en märklig paradox att ivern att engagera sig i EU är minst i många forna kommunistländer där fria demokratiska val inte tidigare ordnats. Sitter det fortfarande i ryggmärgen att det är lönlöst att försöka påverka, att besluten i varje fall fattas över medborgarnas huvuden? För EU på något vis tankarna till sovjetväldet?

Även deltagandet i de nationella parlamentsvalen väcker huvudbry i många länder. En undersökning av riksdagsvalet i Finland 2015 visar att äldre och högre utbildade röstar betydligt flitigare än yngre och lägre utbildade. Det är säkerligen inte ett mönster som är unikt för Finland. Det går igen i EU-valet, där det blir ännu mer tillspetsat att det är de välutbildade och välunderrättade som väljer representanter å allas vägnar.

Det är ett bekymmer för demokratin på alla nivåer att unga kan ha starka politiska åsikter utan att komma att tänka på att de borde gå till valbåset för att få sin röst hörd. Kanske lever de i en villfarelse om att bli hörda när de lägger ut sina åsikter på sociala medier.

Enligt en undersökning av Svenska institutet för europapolitiska studier är det inte en EU-skepsis som är den drivande faktorn bakom det låga deltagandet i EU-valen. Den främsta orsaken är en uppfattning om att så lite står på spel i dessa val. Valet till Europaparlamentet tolkas som ett andra rangens val i förhållande till det nationella parlamentsvalet.

Allt är på sätt och vis i ordning när de nationella parlamenten går först. Demokratin har aldrig utlokaliserats till EU utan är fortfarande förankrad i nationalstaterna. EU är ett samarbetsorgan mellan stater, inte en federal stat.

Problemet är att EU:s legitimitet kräver demokratisk förankring. Pratet om att EU är fjärmat från medborgarna är inte taget ur luften. Unionen tar beslut om saker som påverkar allas liv och vardag men på ett svåröverskådligt sätt. Det finns stora brister i hur angelägna de nationella EU-debatterna verkar och också i mediernas bevakning av EU-frågor.

Hur många av EU-ländernas medborgare känner till maktfördelningen mellan kommissionen, ministerrådet, Europeiska rådet och parlamentet? Hur många vet vilka politikområden som omfattas av EU:s exklusiva befogenheter och vilka som styrs av delade befogenheter mellan unionen och medlemsländerna?

Många har hört karikerade rykten om direktiv för krokiga gurkor och knöliga morötter, men få har bilden av vilka alla helheter som behandlas inom EU.

Det skulle dock vara en illusion att en enkel institutionell struktur gör EU mer demokratiskt. Ett samordnat beslutsfattande mellan 28, snart 27 länder kräver en viss komplexitet, just för att garantera att alla blir hörda och ingen överkörd. Demokratin ökar inte bara av att öka det valda parlamentets befogenheter; tvärtom kunde det leda till ett slags majoritetsdiktatur från stora länders och starka politiska gruppers sida.

I ett försök att öka demokratin och kontakten med medborgarna införde EU ett medborgarinitiativ. Minst en miljon medborgare från minst sju länder kan teckna på ett initiativ för nya EU-lagar.

Medborgarinitiativet får kritik för att vara skendemokrati. Av över 50 influtna initiativ är det mindre än en handfull som tagit sig över tröskeln att behandlas av kommissionen. Inget av dem har lett till ny EU-lagstiftning. De är inte alls samma vitamininjektion för demokratin som medborgarinitiativen till riksdagen i Finland.

Så mycket är klart att EU:s utveckling mot större federalism gjort halt, kanske för gott. Trycket på att föra tillbaka en del av EU:s makt till nationalstaterna handlar om var den demokratiska förankringen i grund och botten finns. Det ändrar inte faktum att det finns gott om utmaningar som löses bäst på överstatlig nivå.

Mikael Kosk Journalist

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Diamanter är det ultimata vintageköpet

Mer läsning