Demokrati stinker

Att ett gigantiskt beslut som brexit baseras på en skillnad på några procentenheter som förorsakats av protestanda och dåliga kunskaper är långt ifrån det västerländska demokratiidealet.

Det viktigaste att förstå när det gäller resultatet från Storbritanniens brexit-folkomröstning är inte själva resultatet, utan vem som röstade på de olika alternativen. De som röstade för att Storbritannien ska lämna EU hörde till de äldre åldersgrupperna, medan de som ville att landet skulle förbli en del av EU var unga eller i medelåldern. Bland under trettioåringar var stödet för brexit egentligen mycket svagt. Folk i pensionsåldern avgjorde den tajta omröstningen.

Detta innebär, att de som fick sin vilja igenom inte är de som kommer att få kämpa med konsekvenserna. De är inte längre med i arbetslivet och av naturliga skäl inte lika länge kvar över huvud taget jämfört med människor i 20- eller 30-års ålder. Dessutom brukar de äldsta åldersgrupperna ha de sämsta kunskaperna om EU. Brexit-beslutet bestämdes alltså av ett litet antal medborgare med en låg insats i ett spel, som de hade en mycket bristfällig uppfattning om.

Vissa kommentatorer gjorde en lyckad jämförelse om hur de äldsta väljarna pruttade i hissen och sedan lämnade alla andra i den medan de själva steg ut. Och nu blev resten av befolkningen i den illa lukten som de känner sig oskyldiga till. Så kan det gå i en demokrati.

Förståeligt nog är det nu många, till exempel politiker, som använder situationen för att motivera varför folkomröstningar inte borde arrangeras över huvud taget. De anser att de folkvalda politikerna, som, i motsats till medborgarna, sätter sig in i de politiska sakfrågorna är kompetenta nog att fatta de stora besluten. I fallet Storbritannien har de folkvalda politikerna i alla fall inte varit tillräckligt kompetenta för att handskas med de växande inkomstklyftorna i landet. Brexit-resultatet är en reaktion på allmänt missnöje som har med mycket annat än bara EU att göra. För de brittiska politikerna utgör EU förstås det perfekta svepskälet.

Men vad ska vi tro om folkomröstningar? Min bestämda åsikt är, att det är ett användbart instrument som stärker folkvälde, om det används på rätt sätt, alltså inte som i Brexit. Resultatet var ju inget tydligt uttryck av folkets vilja, utan visade att på det hela taget är folket extremt tudelat. Därför borde en folkomröstning enbart användas som underlag för beslut om en kvalificerad majoritet och ett på förhand bestämt valdeltagande uppnås. Om till exempel minst 75 procent av röstberättigade har tagit ställning och minst 60 procent av dem är av samma åsikt, kan man betydligt bättre bedöma vad folket tycker.

Att ett gigantiskt beslut som brexit baseras på en skillnad på några procentenheter som förorsakats av protestanda och dåliga kunskaper är långt ifrån det västerländska demokratiidealet. EU, som trots många varningar inte har tagit medborgaråsikten på allvar, är förstås lika långt från alla demokratiideal. Optimisten i mig vill tro att brexit tvingar fram åtminstone en mer demokratiskt EU. Annars sprids den illa lukten över Europa.

Lauri Rapeli Forskningschef vid Åbo Akademi

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

6 saker att tänka på när du jämför lån

Mer läsning