Delikata franska klangfärger

Bild: Pressbild

Det gick en klar fransk röd tråd genom Tapiola Sinfoniettas enormt välplanerade konsertprogram.

Klassiskt

Tapiola Sinfonietta i Tapiolasalen 18.5. Dirigent: Olari Elts. Solist: Lawrence Power, altviolin. Dutilleux, Tüür, Roussel.

Den som har en fäbless för att tänka konserthelheter ur den synvinkeln kunde skönja en klar fransk röd tråd genom torsdagens enormt välplanerade, flott upplagda och innovativa Tapiola Sinfonietta-program. Två av tonsättarna var i och för sig fransmän, men även den tredje infogade sig snällt i en estetisk kontext som utan överdrift kunde kallas typiskt fransk.

Erkki-Sven Tüür, vars mångfasetterade och mestadels intuitivt engagerande musik vi fått höra glädjande ofta när landsmannen Olari Elts stått på Hagalundpodiet, rör sig i sin utomordentligt välskrivna och -klingande altviolinkonsert Illuminatio (2008) i beprövade galliska klangfärgs- och spektralsfärer.

Tüur är dock aldrig en simpel plagiatör utan förlänar uttrycket en stark prägel av personlig närvaro, som manifesteras av bland annat en stundtals nog så robust rytmik och imponerande tuttiurladdningar. Framför allt framstod den i alla solokonserter så delikata relationen solist och orkester emellan som ovanligt konstruktiv i sin ständigt pågående interaktiva växelverkan.

Steget från Tüür till, exempelvis, Henri Dutilleux var med andra ord inte fasligt långt och även om vi hörde två exempel på Dutilleux innan hans mogna stil hade blommat ut på allvar, fanns här många ingredienser som skvallrade om vad som komma skulle.

Dutilleux hör till historiens fåtaliga tonsättare som sannolikt aldrig satt en ton fel och de inledande och avslutande Stravinskyallusionerna i den av Elts sammanställda sviten ur baletten Le Loup (Vargen, 1953) var alltför uppenbara för att vara oavsiktliga. I övrigt var det frågan om oerhört läckert instrumenterad och melodiskt sensuell musik, vilket även gällde det retsamt korta inledningsstycket, Sérénade ur verket Variations sur le nom de Marguerite Long (1956).

Balettemat gick igen även i sviten ur Albert Roussels läckert finstämda musik till Le Festin de l'araignée (Spindelns gästabud, 1913) – hans mest kända verk i genren efter Bacchus et Ariane – och allra senast här stod det klart att självaste Ravel agerade något av estetisk gudfader för hela konserten.

Franskt raffinemang är kanske inte det man i första hand förknippar Olari Elts med, men han tycks en gång för alla vara lika hemma i stil som stil och Sinfoniettamusikerna verkade trivas förträffligt med såväl honom som kvällens repertoar. Engelske altisten Lawrence Power presterade ett mäkta sensibelt och, vid behov, temperamentsfullt spel i Tüürkonserten, där solostämman relativt ofta rörde sig i eteriska violinsfärer.

Mats Liljeroos Musikkritiker

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46