Delaktighet i temporära gemenskaper

Horrible Mixtures. Stina Nyberg som instruktör i en föreställning om mindfulness.Bild: Casper Hedberg

Festivalen Sivuaskel/Side step: Horrible Mixtures. Koreografi och framställning: Stina Nyberg. constructing ruins – a guided tour. Koreografi och dans: Julian Weber. Framställning: Annegret Schalke och Ivo Serra. Zodiak den 7.2.

För årets Side Stepfestival har man valt ut föreställningar som på olika sätt bryter den traditionella och separerande konstellationen med läktare och scen. Det gör man till förmån för andra typer av möten och för olika former av delaktighet i temporära gemenskaper, som konstnärer och publik utgör eller skapar, inom ramen för och loppet av en föreställning.

Inom denna typ av immersiva, "uppslukande" eller inkluderande föreställningar används ofta korsbefruktningar mellan eller översättningar av olika format. Det kan gälla sceniska estetiker eller olika konstformer men lika väl ske i förhållande till utomkonstnärliga företeelser och element.

Festivalöppningens föreställningar är fungerande exempel på detta. De visar att delaktigheten kan iscensättas lågmält och koncentrerat som i Stina Nybergs intima Horrible Mixtures för endast tjugofem deltagare eller yvigt, kaotiskt och mera storstilat, som i Julian Webers Constructing ruins – a guided tour för tre eller fyra gånger så många deltagare.

I Horrible Mixtures möts Stina Nyberg och publik i ett avgränsat rum där deltagarna sitter i ring kring en central uppsättning av runda speglar och hängande orkidéer. Iklädd kostym samt utpräglat lugn och tydlig agerar Stina Nyberg instruktör och ledare för en session som har drag av exempelvis mindfulness, facilitering, handledning och lek i olika turer. Gemenskapen växlar och växer under föreställningens gång. Själv upptäcker jag att jag reflekterar över maktpositioner och aktivitet och passivitet, både under och efter den korta seansen.

I Constructing ruins – a guided tour vandrar vi fritt runt i ett stort öppet utrymme. Annegret Schalke och Ivo Serra i vita skjortor och shorts samt överdrivet höga träskor av den typ geishor använder, kliver groteskt omkring och guidar och föreläser. På ett fint sätt blir det allmänna och konstteoretiska när det gäller beteende, förväntningar och estetiskt betraktande, även konkret och tillämpat på det ögonblickliga vi alla deltar i. Det överdrivna, karikerade och expressiva i framställningen skapar en ironisk distans och lockar till kontinuerlig reflektion och avläsning. Julian Weber är själv en Spidermanlik udda figur som krälar omkring i svart och inledningsvis har en täckande hjälm. Mot slutet blir de tre mera en trio.

Det inledande avsnittet med obruten guidning, föreläsning och tankeväckande legeringar av utställnings- och scenformatet, tycktes mig mest substansfyllt och motiverat i helheten. Jag hade svårt att se de avslutande kortare delarna där vi i aulan hör "en filmregissörs credo" eller tillbaka i salen ser de tre agera ordlöst i dimråder och till musik, som mycket mera än staffage. Även om läktaren saknas är mötet mellan scenkonstnärer och publik i detta format mera traditionellt.

Jan-Peter Kaiku

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00