Delad vårdnad ger fördelar

Bild: Leif Weckström

"Tycker du att det känns konstigt att byta hem varje vecka?"

"Nä, varför skulle jag göra det? Många i min klass byter ju."

Min son verkar inte intresserad av frågan, han vill i stället prata om Donald Trump, rasism, bilmärken och annat som upptar elvaåringars hjärnor under promenader på stan.

Och egentligen är ju frågan ställd mest för min egen skull. Barnen har bott varannan vecka hos mig sedan ett år och ibland undrar jag om de vill prata om förändringen. Så man försöker ställa en försiktig fråga vid rätt ögonblick för att kolla att de inte är totalt traumatiserade, men lyckas i stället låta som en tjänsteman på en socialbyrå.

Min barberare, som också är frånskild, brukar säga att defaultläget för varje frånskild förälder är dåligt samvete. Det får oss att överkompensera. Känna oss stressade. Vi söker efter något slags kvitto på att allt är under kontroll, kanske narcissistiskt motiverat. När vi kanske borde vänta tills barnen är äldre – tids nog kommer vi antagligen att få veta exakt allt vi gjort fel.

I Finland fanns år 2014 omkring 52 000 nyfamiljer. I Sverige talar man numera om "bonusfamilj" i stället för det kliniska "plastfamilj". Ämnet tycks uppta vår kultur just nu: regissören Johanna Vuoksenmaa undersökte fenomenet i serien Ex-onnelliset i höstas, och häromveckan var det premiär för SVT:s nya dramakomedi Bonusfamiljen, en serie som har alla möjligheter att bli nya Solsidan, men med ett allvarligare grundackord.

I Vuoksenmaas version fick familjerna pröva på att bo i specialdesignade bostäder där en rörlig vägg delade upp vardagsrummet en gång i veckan, ungefär som ett slags tillfällig Berlinmur mellan mamma och pappa.

Varannan-vecka-systemet tycks vanligast bland alla frånskilda jag känner, men är inte helt okontroversiellt i Finland, där vi fortfarande håller hårt på gamla familjenormer. För två år sedan publicerade Yle en intervju med barnpsykiatern Jari Sinkkonen som menade att det veckovisa systemet känns "konstruerat" och att föräldrarna själv borde pröva att packa varje söndag innan de tvingar barnen till det.

Visst känner jag igen Sinkkonens beskrivning av hur barnens saker alltid befinner sig i fel hem, men något alternativ erbjuder barnpsykiatern inte.

Däremot visar en färsk undersökning från Socialstyrelsen i Sverige att barn som bor med båda föräldrarna efter en separation mår bättre än barn som bor med endast ena föräldern. Det syns när det gäller sömnsvårigheter, ont i magen och allmän nedstämdhet. Undersökningen gäller skolbarn över tio år, men tecken finns på att även mindre barn reagerar likadant.

Enligt barnpsykologen Malin Bergström kan det bero på att det uppdelade systemet ger ett mera "fullödigt föräldraskap" från båda föräldrarna, och att det är överordnat nackdelarna med att behöva flytta mellan två olika hem.

Ja, jag hör redan protesterna: båda föräldrarna är inte alltid lika tillgängliga efter en separation. Att använda statistik på det här sättet riskerar att skuldbelägga ensamstående vuxna ännu mera.

Å andra sidan gillar jag forskarnas tankar om att fördelarna med delad vårdnad är att vissa vuxna tycks blomma upp i sitt föräldraskap när de får huvudansvaret varannan vecka. Det flyttar fokus från det avvikande och lyfter fram fördelar i en situation som för många av dagens barn inte är särskilt avvikande längre.

20.2.2017, kl. 11.05: I kolumnen stod det att Jari Sinkkonen är barnspsykolog, men han är barnpsykiater.

Philip Teir Författare och journalist

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00