Dekadens utan hantverk

Rebekah av Ville Kylätasku. Samtliga nu utställda målningar av Kylätasku är utförda på PVC-botten. Bild: J. Angel Gil Lema

I Ville Kylätaskus arbete saknar Helen Korpak känslan av solid kunskap om teknik. Men Jannis Varelas högaktar traditionen.

Ville Kylätasku: Själens speldosa. Galerie Forsblom, Lönnrotsgatan 5. Till den 22.12.

Jag hade inte trott att jag någonsin skulle komma att använda mig av uttrycket "annat var det förr i världen", men man ska aldrig säga aldrig. Galerie Forsbloms pågående soloutställningar av finländska Ville Kylätasku och grekiska Jannis Varelas väcker nämligen en lust att utforska evolutionen av målaren i den västerländska konsthistorien.

Att konstnären är något annat (och förmer) än en hantverkare är, som känt, ett relativt modernt påhitt. Att ett framgångsrikt konstnärskap kan existera utan en disciplinerad utbildning som bas är ett än mer modernt påfund. Annat var det förr i världen.

Cennino Cennini skrev i början av 1400-talet Il Libro dell'arte (Boken om målarkonsten), i vilken han gav klara instruktioner för konstnärlig utbildning: små begåvade gossar skulle som lärlingar under en mästare först lära sig förbereda målfärg och paneler i sex år, och sedan spendera sex år till för att lära sig måla. Vid sidan av detta skulle det tecknas hela tiden, även under helgerna. Idén om att en målare måste bemästra vissa aspekter levde länge kvar i västerländsk kultur, och än i dag inleds undervisningen i konstskolor med lektioner i croquis.

Denna undervisning är dock främst symbolisk, och ingen kräver längre att en blivande abstrakt målare måste lära sig att perfekt avbilda tredimensionalitet och anatomi. Jag ser inget problem med denna utveckling – de traditionella kraven matchar inte den moderna definitionen av konstnären. Däremot kan jag ibland sakna känslan av att en målning bygger på en solid, fenomenal kunskap om teknik och historia. Känslan av att konstnären kunde ha målat vad som helst, men medvetet valde just precis detta utförande och motiv. Den saknaden uppstår i Ville Kylätaskus Själens speldosa.

Fult material

I utställningens statement talas det om glimrande strobljus, tung svärta och matt vit färg. De associationer beskrivningarna väcker matchar inte realiteten. Kylätasku har inspirerats av rave i Berlin och valt att utföra samtliga verk på PVC-botten. Det är ett fult material som inte klarar av att bära upp målfärg, och som reflekterar ljus på ett irriterande sätt. Svärta applicerad på denna glansiga plast blir aldrig tung och mesmeriserande, och inga färger kan penetrera det. Allting flyter på ytan.

Referenserna till nattlivet fortsätter även bortom PVC:n. Kylätasku är mycket konkret: han åkallar känslan av dansgolv genom att pryda några målningar med avtryck gjorda med adidasskor. Å andra sidan är han konstnären som tidigare använt (fejk?)kokain för att skriva Blow me på en tavla, som kallar en målning på en vulva för Wet eller American Dream och som taggat sina bilder på instagram med #millionaire.

I rättvisans namn är Kylätasku bättre än så här. Hans konst är helt ogenerat riktad till rika samlare, och marknadsförs flitigt på internet av konstnären själv. Tack vare nätnärvaron ger redan en snabb genomgång av sökresultat på Google bevis på att Kylätaskus oeuvre är så pass mångsidig att en soloutställning kunde kuraterats på ett antal olika sätt.

Till exempel verkar en soloutställning i Wien i somras ha blandat PVC-bottnade verk med målningar traditionellt utförda på duk. Dokumentationsbilder från den helheten visar sensuella abstrakta målningar kontrasterade med mer hårda verk. Liknande dynamik saknas dessvärre på Forsblom. Dessutom har galleriet valt att samtidigt i sitt andra utställningsutrymme visa den tekniskt oerhört skickliga Jannis Varelas charmiga målningar, vilket ofrånkomligen leder till jämförelser.

Det är här tankarna om konsthistorien tränger sig fram. Varelas har helt klart gått den klassiska vägen: det syns att han kan anatomi och realism, och att han har total kontroll över sina färger och material. Det syns även att det är tack vare denna disciplinerade kunskap som Varelas kan skapa galna målningar som blandar samman tusen olika saker. Där Varelas vördnadsfullt bygger på en tradition är Kylätasku snarare någon som eftersträvar den moderna konstnärsidentiteten i sin mest sunkiga inkarnation: sex, droger och rock'n'roll (eller i hans fall snarare tekno). Utställningen på ett av Helsingfors största gallerier är exempel på att det verkar fungera bra, men man saknar den disciplin Cennini åberopade: lite mer hantverk och förnuft i denna smått självgoda dekadens.

Helen Korpak Konstkritiker

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39