Radikala utopier kan förändra våra liv

Jag känner en omedelbar, paradoxal samhörighet med Rosi, huvudpersonen i Analogtheaters Nur Utopien Sind Noch Realistisch. På ytan kunde vi inte vara mer olika: hon är en åldrande tysk kvinna som trots en kylig och dominerande mamma, synskada och nervskada som gjort henne rörelsehindrad, redan levt ett rikt liv med stora och små romanser, barn och resor till alla världens hörn. Jag själv är en (om man inte räknar en mild närsynthet) fysiskt frisk och kapabel trettioårig finlandssvensk man vars enda egentliga problem är att jag ibland brottas med den stereotypt "millenniala" känslan av att vuxenlivet fastnat i startgroparna.