Debussys starka färger

Radions symfoniorkester.

Dirigent Hannu Lintu. Olli Mustonen, piano; Riitta Nelimarkka, visualisering. Debussy/Matthews, Prokofjev, Musorgskij/Ravel. Musikhuset 6.4.

Musik gav upphov till bilder och bilder gav upphov till musik vid Radions symfoniorkesters onsdagskonsert. Konserten inleddes med Claude Debussys preludier med Riitta Nelimarkkas visualisering och avslutades med Modest Musorgskijs Tavlor på en utställning, inspirerade av Viktor Hartmanns konst.

Debussy skrev sina 24 pianopreludier 1909–1913 och samtliga orkestrerades av brittiska Colin Matthews 2001–2006. Tillsammans med dirigenten Hannu Lintu valde Nelimarkka ut fem stycken: La fille aux cheveux de lin, La puerta del vino, Bruyères, Des pas sur la neige och La cathédrale engloutie.

Nelimarkka har sammanställt en yppig video där collageartade bilder av människofigurer, växter och byggnader drömlikt flyter in i varandra, ofta med tydliga associationer till Debussys deskriptiva titlar. I Des pas sur la neige (Spår i snön) visar hon dessutom garntofsar i snön.

Var och en av de fem preludierna har fått en egen färg – gul, röd, grön, vit och blå – och färgerna är starka och läckra. Ställvis fokuserar Nelimarkka på själva färgens struktur på en mikroskopisk nivå, och ibland förvandlas bilderna till abstrakta fält.

Matthews orkestreringar är mycket stilfulla. Den mjuka stråkklangen smekte örat, och allra mest imponerades jag av La cathédrale engloutie (Den sjunkna katedralen) med två harpor, blåsarkörer och en sofistikerad användning av slagverk.

Matthews har inte följt originalen slentrianmässigt utan har gjort förändringar i till exempel tempona. I stort sett har dock varken Matthews eller Nelimarkka brutit mot förväntningarna, och kanske just därför kändes helheten balanserad.

Tavlor på en utställning, ursprungligen en pianosvit från 1874, hördes i Maurice Ravels ofta framförda orkesterarrangemang (1922) där även ovanligare blåsinstrument såsom saxofon och tuba har solistiska roller.

Den mustiga färgpaletten fascinerade, men tolkningen förblev ojämn. De snabbare avsnitten var slagkraftiga, medan de långsammare avsnitten, i synnerhet det omfattande och drömmande Det gamla slottet, saknade intensitet.

Av de tavlor som inspirerade Musorgskij finns alla inte bevarade, men jag skulle mycket gärna ha sett dem som finns kvar.

Mellan Debussy och Musorgskij hördes Sergej Prokofjevs (1891–1953) femte pianokonsert (1932), en sällan framförd och märkvärdig komposition. Intrycket är abstrakt och antiromantiskt – i programbladet beskriver Lintu verket mycket träffande som en "pointillistisk-futuristisk resa".

Olli Mustonen kastade sig in i konsertens bisarra karnevalsstämning. De stora gesterna föreföll ändamålsenliga som en del av en fängslande och minutiös balett på klaviaturen, där tonerna föll som iskalla regndroppar.

Anna Pulkkis

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning