Vi behöver inte vargen

I HBL har nyligen kulturlivets betydelse diskuterats efter ett inlägg av Trygve Söderling (HBL 2.9) om vad som är viktigt under en pandemi. Och landsbygdens, i synnerhet glesbygdens beroende av stadsbor med god skattebetalningsförmåga har framhållits av Torsten Fagerholm (ledaren 2.9).

Vad har de här frågorna gemensamt? Jo, att vi kan leva och utveckla konst och vetenskap, ha företagsamhet och ett mångsidigt näringsliv bara när vi har grundbehoven fyllda: mat, vatten, tak över huvudet, värme.

Städerna och stadskulturen vore otänkbara om vi inte hade en effektiv livsmedelsproduktion, som frigör majoriteten för andra sysslor. Maten, vattnet och energin – med undantag från fossil energi – kommer än så länge från landet. Landsbygden är leverantör av råvaror (och tidigare också livskraftiga människor) som gör att städerna och näringslivet i dem kan blomstra.

Om man ser saken i ett bredare perspektiv är en växelverkan, samverkan, mellan stad– och landsbygd helt nödvändig. Detta gäller inte bara i Finland utan över hela världen. Det har många stadsbor glömt eller i sin inskränkthet aldrig insett.

Vad kulturen beträffar så gäller nog det gamla ordspråket att människan inte lever av bröd allenast. Inte i alla fall ett rikt liv i ordets vidare betydelse. Men en ”lyx” som vi gott kan klara oss utan – det är vargarna! Att låta vargen breda ut sig i kulturbygderna är okultur i högsta grad – det är ett skändande av våra fäders arbete.

Det är främst vargforskare och Naturresursinstitutets byråkrater, som av vargen får mera arbete, och en och annan vargkramare och blåögd stadsbo, som gläder sig åt vargens utbredning. Som Nils Torvalds påpekade i sin kolumn (HBL 3.9) är biodiversiteten inte EU:s kompetensområde.

Finland har varit vargfritt i över 100 år utan att någon tagit skada. Det är dags att sluta oroa sig för att vargen ska dö ut genom inavel (artikel i HBL 3.9) och i stället beslutsamt göra vårt land vargfritt igen. Det vore en kulturgärning som sparade pengar för annan, verklig kultur.