Måste kvinnorna läras att döda?

De kvinnor som inte valt officersyrket behövs alltid på en viktig plats i samhällsmaskineriet såsom alla kvinnor under senaste krig; kvinnorna hade arbetsplikt då!

Jag är fredsvän och motståndare till dödsstraffet, men jag är realist och tror inte att Finland kan klara sig utan en egen armé. Finlands folk har i århundraden levat på gränsen mellan väst och öst. I mer än 500 år var vi en del av det svenska riket och vår kultur, vårt samhällsskick och vårt rättssystem är nordiskt-västerländskt. Vi vet dock av bitter erfarenhet att det är värden som måste försvaras: i första hand genom fredlig samverkan och diplomati, men i sista hand måste vi kunna göra det med vapen i hand.
Vid fredsslutet 1944 var jag en vaken 11-åring som hade upplevt kriget på hemmafronten och jag minns hur hela folket, män och kvinnor var engagerade och bidrog aktivt och gjorde sin plikt på sin plats: en stor del av männen med vapen i hand, men även många kvinnor var i livsfara i närheten av fronten som sjukvårdare, hästskötare, spanare i höga luftbevakningstorn och så vidare. Många av dessa kvinnor blev dödade av fiendens kulor och bomber. Dåförtiden var det inte tal om att kvinnor skulle få militär utbildning, men då fanns inte heller kvinnliga präster eller kvinnliga sjökaptener. Världen har förändrats och nu är i stort sett alla yrken, även officersyrket, öppna för kvinnor genom ett frivilligt yrkesval. Det är rätt och bra för samhället.
Frågan om allmän värnplikt är dock någonting annat. Det är inte en ettårig nöjesresa i skog och mark, utan en seriös skola där man lär sig att döda fiender ifall olyckan av ett krig drabbar oss. Då jag blev 18 år var det min plikt att utbilda mig för ett tänkbart krig, vilket ju inte föreföll otänkbart, men för alla finländare dock ovälkommet. Jag kände det som en svår, men nödvändig plikt; Finland behövde ju ha en försvarsmakt och tack vare dess insatser var vi ju då och är fortfarande en fri nation. Jag kände inte lust och förväntan, men det var min naturliga plikt. Jag utbildades till eldledare vid kustartilleriet, men hoppades att inte få användning för utbildningen. Senare blev jag läkare och kvarstod i reserven som sanitetslöjtnant tills jag blev för gammal.
Att vissa av dagens kvinnor frivilligt vill välja militärbanan som yrke är helt i sin ordning, den som väljer militäryrket vet ju vilka risker det för med sig och personligen tror jag att det är bra att ha både män och kvinnor som officerare, präster, sjöbefäl och så vidare. Däremot ställer jag mig mycket skeptisk till att genom lag tvinga kvinnor att genomgå en nästan ettårig utbildning att döda människor.
Vi behöver ha en försvarsmakt med tillräckligt många välutbildade reservister såsom vi har i dag (möjligen borde den ges mera ekonomiska resurser för utbildning och materiel). I en krigssituation behöver alla medborgare hjälpa till och göra en insats där var och ens kunskap och erfarenhet bäst utnyttjas. De kvinnor som inte valt officersyrket behövs alltid på en viktig plats i samhällsmaskineriet såsom alla kvinnor under senaste krig; kvinnorna hade arbetsplikt då! Jag tror att det nuvarande systemet som möjliggör frivillig värnplikt för kvinnor är bra!

Ossian Svensson,

Tusby

ANDRA LÄSER