Du har också sett bilderna. En ukrainsk babusja som gråtande ropar på hjälp. En man på cykel avrättad. Rangliga trähus jämnade med marken. En teater jämnad med marken. Ja, hela städer som jämnats med marken.
Jag fick nog av alla fragmentariska uppdateringar. Och den där nyss nämnda frustrationen. Jag måste själv åka till Ukraina, driven av journalistisk och personlig nyfikenhet. En vecka för att försöka förstå.
Irpin. Ett fält har röjts upp för att skapa plats för nya gravplatser.
Ryssland på 1990-talet var galet fritt och roligt för en resenär.
Efter att järnridån försvann kring 1989–1990 – tillfälligt, vilket vi aldrig skulle ha anat då – reste jag flera gånger i Öst- och Centraleuropa. Det är fortfarande min favoritsysselsättning. Då för trettio år sedan ville jag förstå hur frihet smakar i Litauen, Albanien, Tjeckoslovakien och Sibirien. Ryssland på 1990-talet var galet fritt och roligt för en resenär. Men kaotiskt för den som levde där.
Trettio år har gått. En ny generation har fötts, en cirkel är sluten. På grund av Rysslands invasionsförsök kan det kännas som om Europa förlorat mer än vi vann det där magiska året 1989.
Alla blickar är alltså på Ukraina. Så säg mig: Vad är det som händer där?
Bussen anländer tre timmar för tidigt till Lviv i västra Ukraina. Här har jag varit för fem år sedan. Jag minns Lvivs centrum som en blomstrande kaféstad. Glamour. Centraleuropa.
Bussen anländer tre timmar för tidigt till Lviv i västra Ukraina. Här har jag varit för fem år sedan. Jag minns Lvivs centrum som en blomstrande kaféstad. Glamour. Centraleuropa.
Nu ligger staden i en mörk dimma. Klockan är sex på morgonen. Spöklika figurer sveper förbi, deras andedräkter uppslukas av dimman, blir dimma och dimman omfamnar mig, kväver mig. En stad utan gatubelysning är ingen stad. Den är något annat. Som en gravgård med levande döda. Bara att de här inte alls är döda. Nej, för dem är det en vanlig tisdagsmorgon. De rusar ut ur lokaltåget, de är på väg till jobbet, sakta mumlande. Ljuskäglorna från bilarna är det enda man kan fixera blicken på. Att tala med skuggorna är svårt. Speciellt om man som jag försöker med en kombination av engelska och knagglig ryska.
En stad utan gatubelysning är ingen stad. Det är något annat.
– Ursäkta, var är järnvägsstationen, alltså den stora stationen, inte lokalstationen?
Skuggorna svarar inte. Eller så svarar de undvikande. Vet inte. Ditåt! Nej, ditåt!
Om någon timme ljusnar det. Jag hittar stationen. Tar ett foto av den ståtliga byggnaden, järnvägsfreak som jag är. En tant rusar fram. Viftar framför mig. Förbjuder mig att ta bilder. Hon säger att det är krig. Fotografering förbjudet. Försvinn.
Skuggorna svarar inte. Eller så svarar de undvikande. Vet inte. Ditåt! Nej, ditåt!
Om någon timme ljusnar det. Jag hittar stationen. Tar ett foto av den ståtliga byggnaden, järnvägsfreak som jag är. En tant rusar fram. Viftar framför mig. Förbjuder mig att ta bilder. Hon säger att det är krig. Fotografering förbjudet. Försvinn.
Jag promenerar till centrum. Strömmen är på igen. Får en stund av den där lvivska kaféglamouren. Den fyllda croissanten. Jasminte. Internet.
Tåget till Kiev avgår enligt tidtabellen, prick på minuten. Jag är ensam i en kupé för sex personer. Alla fönsterrutor är tejpade med genomskinlig tejp för att dämpa effekterna av glassplitter om bomberna faller. Efter några timmar kränger tåget till, gnisslar, stannar. Det är fullständigt tyst. Solen har gått ner. Alla lampor släcks.
Det där ständiga mörkret.
Det där ständiga mörkret.
De ukrainska statsjärnvägarna (UZ) är en av många symboler för landets resiliens. Man kan redan förköpa sommarens biljetter till det (tillfälligt) ockuperade Krim.
Vagnsvärdinnan svär. Hon går med snabba steg i korridoren, först åt ena hållet, sedan tillbaka. Drar ner fönstergardinerna. Mannen i kupén intill säger att det är bombanfall både bakom oss i Lviv och framför oss i Kiev, de värsta på många månader. Att tåget inte kan åka. Varken framåt eller tillbaka.
Tystnaden byts av ett svagt eko från en skärm några kupéer längre bort. Kanske ett barn som ser på en tv-serie. På något sätt känns det tryggt.
Några timmar senare åker vi iväg. Utanför Kievs tågstation möts jag av Kostja. Han är min värd under veckan i Ukraina. Han är Fixaren som Yles korre Antti Kuronen har sammanfört mig med. Kostja är fyrtio plus. Pigg, men med en ledsen blick
Fixaren Kostja.
Flyglarmet har tystnat. Kioskerna är öppna. Folk väntar på sina vänner utanför stationen. Normalt. Allt är normalt. Men ändå på något sätt så mörkt, disigt och lågmält. Kanske det är det man gör efter ett bombanfall mot sin egen stad: mumlar, skyndar vidare, håller låg profil? Vad vet jag.
Vi ska bo på Hotel Ukraina (tidigare Hotel Moskva) som är strategiskt placerat med blick ut över Majdan mitt i tremiljonersstaden. Det är ett pompöst, nästan groteskt, sovjethotell. Det var hit de skottskadade demonstranterna vid Majdanupproret släpades 2014.
Allt är normalt. Men ändå på något sätt så mörkt, disigt och lågmält.
Hotellet är mörklagt. Och iskallt. Jag är inte säker på om det finns andra gäster över huvud taget.
Du har kanske sett skräckfilmen The shining med Jack Nicholson? Det har både Kostja och jag gjort. Och vi bestämmer att det är här filmens ukrainska version ska spelas in. Så nu sitter jag i trettonde våningen, ser ut över det nattliga Majdantorget där den enda rörelsen i miljonstadens centrum är en patrullerande polisbil.
Majdan i absoluta centrum av Kiev.
Efter midnatt kommer flyglarmet. Ett larm som antagligen ljuder över hela landet, men som också flödar in i Hotell Ukrainas trettonde våning där en förskräckt finlandssvensk som varit i en timme i Ukrainas huvudstad samlar ihop sina grejer och trippar nerför trapporna. Jag tror det jag känner kallas rädsla. Hur ofta är jag rädd så där normalt, vare sig hemma eller på resa? Egentligen aldrig. Så jag ringer Kostja.
Han säger att jag ska ta det lugnt. Att han tänker sova vidare. Sedan ringer jag Antti Kuronen, som i det här skedet är någonstans i östra Ukraina. Jag väcker honom, men han säger, ganska världsvant ska det tilläggas, ”ta det luugnt”. Jack Nicholson nere i receptionen sitter intill en skylt som visar riktningen till bombskyddet. Nicholson iakttar mig småleende, verkar läsa mina tankar:
– Äh, lägg av, tillbaka till sängs med dig.
Man ska lita på ortsborna och sina vänner var än man reser.
Trygghet. Den där viktigaste känslan. Man ska lita på ortsborna och sina vänner var än man reser. På trettonde våningen somnar jag nu under dubbla täcken, förvissad om att Nicholson, Antti och Kostja skyddar mig mot all ondska.
Det finns förstås inget humoristiskt med ett flyglarm. Alla ukrainare har en flyglarmsapp på sin telefon som ljuder samtidigt som det allmänna larmet. Myndigheterna vädjar om att folk ska ta varningarna på allvar och faktiskt söka skydd. Men tio månader av krig har satt sina spår. Människans längtan efter normalitet är större än skräcken.
Det är därför de sover vidare.
Nästa dag promenerar vi i stan, lunchar, åker bil. Sandsäckar framför fönster. Statyer som är inkapslade. Avspärrade gator
Kriget kommer i vågor till Kiev. Det vi läser om i nyheterna är attackerna och konsekvenserna. Men livet – det bara fortgår om så i mörker eller kyla. Därför kan jag på den välbesökta lunchrestaurangen, precis som alla andra, lugnt välja vilken kålsallad som ska vara harnir till kycklingen, notera att man får två liter öl till specialpris just i dag, köa i it-butiken för ett simkort.
Grönt ljus! Strömavbrott eller inte, oftast fungerar trafikljusen i Kiev. Dessutom är designen ståtlig och tydlig.
Kafékulturen från Lviv har spridit sig till stora delar av Ukraina. Det kommer att komma en dag då resten av Europa reser till Ukraina för att gå på kafé.
Jag hade ingen klar uppfattning om hur en storstad ser ut under krig men jag börjar ana. Allt och alla strävar helt enkelt efter den där normaliteten.
– Livet börjar komma tillbaka, bekräftar Kostja och ser menande på trafiken. Det är inte som före kriget, men mycket mer än i våras.
Han har svårt att begripa att jag kommit landvägen ner till Ukraina. Varför? frågar han flera gånger och skakar på huvudet. Jag mumlar att flyg är dåligt för miljön och att jag dessutom tycker mer om buss och tåg. Man ser mera, hinner fundera och jobba och …
– Ja, du vet väl att avokado också flygs in? För du äter väl avokado?
– Jepp. Det händer att jag äter avokado, medger jag.
Jag får känslan att Kostja anser sig ha vunnit den debatten.
Sovkupé i dagtåg. Något för VR att fundera på?
Jag har en träff med journalisten Olga Kalinovskaja vid 5 Kanal. Det är en tv-kanal som den forna presidenten Petro Porosjenko tidigare ägde. De andra huvudkanalerna sänder fortfarande maraton om kriget, det kommer samma nyheter, samma inslag, samma rapporter i flera kanaler dag ut och dag in. Det är propaganda – självklart. Landet är i krig.
Kalinovskaja är stilig och prydlig men hennes blick brinner. Hon säger att den ukrainska journalistiken har en enda uppgift just nu.
– Vi ska hjälpa våra trupper att segra.
Att segra.
Jag bestämmer att jag ska avsluta varje träff, samtal och intervju med den, vilket jag medger, förutsägbara frågan: Hur ska detta krig sluta?
På kvällen äter Kostja och jag på en populär tatarisk restaurang i centrum. Kostja, som tidigare arbetat som pressfotograf, berättar om sin familj. Exfrun har flytt med deras fjortonåriga son till Portugal. Den nuvarande frun har flytt med deras treåriga son till Tjeckien. Han har träffat treåringen en enda gång sedan februari, den äldre inte alls. Han klagar inte, säger han, hans kompisar vid fronten har det mycket värre. Men jag börjar förstå de där sorgsna ögonen.
Ja, folk går på restaurang i Kiev även under krig.
Jag ser mig omkring. Det är unga hipsters och det är medelålders. När biffen glider in och jag skannar av klientelet finns det, jag lovar, ingenting här och nu som skulle skvallra om att det här landet befinner sig i krig.
Förutom då att krogen stänger klockan 21. Och att utegångsförbudet slår till klockan 23.
Nästa dag vill Kostja och Antti, som nu dykt upp i Kiev, visa mig något. Vi åker trettio kilometer nordväst från Kiev. Några vägspärrar och kontroller och söndersprängda broar senare kommer vi till Irpin. Det är hit en välmående medelklass vill flytta för att få lite lugn och ro och grönska. Kievs Gäddvik, typ. Bara att nu står vi vid delvis söndersprängda och nerbrända höghus. Irpin var svårt utsatt direkt då Ryssland försökte omringa och inta Kiev i februari–mars 2022. Närmare 300 civila dog under en månad i slaget om staden.
Nästa dag vill Kostja och Antti, som nu dykt upp i Kiev, visa mig något. Vi åker trettio kilometer nordväst från Kiev. Några vägspärrar och kontroller och söndersprängda broar senare kommer vi till Irpin. Det är hit en välmående medelklass vill flytta för att få lite lugn och ro och grönska. Kievs Gäddvik, typ. Bara att nu står vi vid delvis söndersprängda och nerbrända höghus. Irpin var svårt utsatt direkt då Ryssland försökte omringa och inta Kiev i februari–mars 2022. Närmare 300 civila dog under en månad i slaget om staden.
En man med kryckor kommer gående längs den slitna vägen som kantas av vacker tallskog. Jo, visst kan han tala med oss, säger han. Han ingick i den territoriella försvarsstyrkan som finns i hela Ukraina – en blandning av deltidsreservister och lokala civila frivilliga. När de ryska trupperna dök upp tog alla som kunde till vapen.
Utan det territoriella försvaret, som består av ortsbor som getts vapen, hade städer som Irpin inte kunnat stå emot den ryska invasionsstyrkan. Ett halvt år senare sitter kulan fortfarande kvar i benet.
– Vi hade väldigt lite trupper här i början, säger han bistert och pekar med kryckan ut platser de försvarade.
Inne i kroppen har han fortfarande en kula och smärtan är ständigt där. Egentligen orkar han inte prata längre så han går vidare.
En mamma, läraren Olena, kommer gående med en pojke. Pojken håller i två leksaksbilar och har en glad uppsyn. Allt ser ut som vanligt. Kievs Gäddvik. Bara att …
– Vi gömde oss i flera veckor på olika platser. I tio dagar levde vi i en källare utan fönster. Vi hörde hur stridsplanen ven över oss. Hur det bombades. Hur det brann.
Allt bubblar fram. Olena börjar gråta. Pojken ser nyfiket på sin mamma men är till synes oberörd. Han nynnar glatt men lågmält vidare på en sång.
Olena med sin son. Sonen som slutat prata.
– Och pojken, han har slutat prata. Han minns precis allt, och lider av ett allvarligt trauma, men psykologen försöker hjälpa.
– Vår lägenhet är delvis plundrad, tillägger Olena i förbifarten.
Hur kriget slutar?
– Med seger.
De förstörda husen i Irpin påminner mig om Sovjets sönderfall. Jag tänker på Sibirien på nittiotalet när allt – till och med hela städer – bara lämnades vind för våg. Men det var inte en följd av krig. Det var imperiets förruttnelse inifrån.
Jag tänker på Sibirien på 1990-talet när allt – till och med hela städer – bara lämnades vind för våg.
Just den förruttnelse som Vladimir Putin, och många med honom, föraktar så innerligt. Ett självförakt som statsledningen inte kunde lösa på något annat sätt än genom att starta ett meningslöst krig med grannen.
Kiev. Ryssland försöker skjuta sönder energiproduktionen. Och så missar man – och träffar bostadshus.
Tillbaka på hotellrummet ser jag Zelenskyj på tv. Han är där i rutan varenda kväll. Och jag minns hur jag under våren 2022 försökte hitta någon form av tröst i den ukrainska men ryskspråkiga tv-serien Folkets tjänare (första säsongen från 2015, alla säsonger finns på Yle Arenan). Den numera världsberömda serien är en blandning av tarvlig humor och träffsäker samhällssatir om en historielärare, som spelas av Zelenskyi, som på ett bananskal väljs till president i Ukraina. Serien kunde lätt avfärdas som banal, men jag tycker den är viktig. För det land som förmår ironisera över sig själv, som driver med korruptionen, som sparkar uppåt, så att alla skrattar, ja, så att till och med ryssarna skrattade med/åt sitt grannland – det landet har en mogenhet.
En mogenhet som jag påstår att saknas i Ryssland.
En annan dag åker Kostja och jag i snöslask norrut till Tjernihiv. Strax söder om staden rinner floden Desna. Du har antagligen sett bilder i nyhetsflödet på den kollapsade bron över floden, för i slutet av mars sprängde de ryska trupperna den i luften (Ryssland dementerar detta) för att förhindra underhållet av den nästan helt belägrade staden. I ett krig är en bombad bro bara en detalj. Något som når över tröskeln i några timmar.
Mer än ett halvt år senare styrs trafiken över tillfälliga pontonbroar samtidigt som tiotals arbetare och byggmaskiner jobbar med att återställa bron.
Katarinakyrkan, vid infarten söderifrån till Tjernihiv. De ryska trupperna belägrade staden under våren 2022, men så här nära kom de aldrig.
Hur länge tog det att spränga bron i luften? Tio sekunder? Var det värt det?
Staden har knappt 300 000 invånare och är ett populärt resmål för ukrainare. Stoltheten är transfigurationskatedralen som har anor från år 1030 och som finns på Unescos världsarvslista. Ett nygift par håller traditionsenligt kalas i parken, folk flanerar omkring bland kyrkorna och så åks det kälke. Det är vinterlördag och det kunde väl vara vilken finländsk kälkbacke som helst.
Staden har knappt 300 000 invånare och är ett populärt resmål för ukrainare. Stoltheten är transfigurationskatedralen som har anor från år 1030 och som finns på Unescos världsarvslista. Ett nygift par håller traditionsenligt kalas i parken, folk flanerar omkring bland kyrkorna och så åks det kälke. Det är vinterlördag och det kunde väl vara vilken finländsk kälkbacke som helst.
Nedanför backen inspekterar Oxana med lätt orolig blick den elvaåriga dotterns framfart med kälken. Oxana är före detta lärare i engelska, hon talar tydligt och ser målmedveten ut. Men när jag ber henne berätta om våren rinner allt ur henne, hon darrar, gråter. Ursäkta mig, snyftar hon.
Redan den första dagen flydde hon med sin dotter. Det var tretton timmar trafikstockning söderut.
Grannarna som blev kvar sa att den enda som inte var rädd var den 94-åriga grannen.
– Jag var livrädd hela våren, jag kunde inte sova. Grannarna som blev kvar sa att den enda som inte var rädd var den 94-åriga grannen. Hon satt i sin lägenhet på fjärde våningen medan till exempel min mamma och min syster mer eller mindre bodde i källaren i sex veckor.
Avloppen fungerade inte så invånarna använde utedassen och tog vatten från floden. Tack vare nödtransporter fanns det mat – efter att bron sprängdes fraktades allt per båt.
– Alla hjälpte varandra. I vårt bostadshus hade vi chattar i gång hela tiden där vi frågade: vem behöver vad? De som blev kvar lagade mat åt varandra. Vi som flydde fixade mat och mediciner till våra grannar. Förut kände jag inte ens dem, mina egna grannar, säger Oxana och kastar om till ett gapskratt.
Hon säger att alla drar åt samma håll. Att hela Ukraina drar åt samma håll.
Det finns ett ord på god finlandssvenska för det hon beskriver: talkoanda. Du minns ordet, eller hur? Ett fenomen som, föga överraskande, har sitt ursprung i våra krig.
Visa mig nu det samhälle i väst som i dag kan stoltsera med en orubblig talkoanda. Där alla drar åt samma håll för en gemensam sak. Själv tycker jag mig mest se splittring. Är det med andra ord så att den moderna människans alternativ är a) välstånd, trygghet och en medföljande ängslighet och splittring – eller b) det värsta: krig, kris och en medföljande talkoanda?
Om det är så: Vad är det för fel på oss?
– Det känns som om jag fått ett andra liv. Det är som om jag fångat nuet, jag vet att det låter fjantigt, men så är det. Plötsligt har jag börjat ta hand om min datja ännu bättre, jag planterar nytt och håller på, ja, jag blir lycklig varje gång solen går upp.
Jag försöker fråga Oxana om hur kriget över huvud taget är möjligt. Vi utomstående fick lära oss att Ukraina och Ryssland är broders- och systerfolk. Att ett krig därför, trots att det egentligen redan började i februari 2014, är en omöjlighet. I Tjernihiv har de flesta ryska som modersmål, så det måste väl ändå ha kommit som en chock när ryska trupper invaderade?
Ryssland är inte som Ukraina. Vi är fria, vi är inte rädda för makten
– Vet du, suckar hon överseende … Ryssland är inte som Ukraina. Vi är fria, vi är inte rädda för makten. Vi kan säga vad vi vill om våra politiker. Och vi älskar att jobba. Se på Rysslands datjor och deras åkrar: allt är misskött.
Det där är en fras som upprepas var du än rör dig i Ukraina. Skillnaden mellan oss och dem. Det är också något som den ukrainska propagandan i sociala medier gärna anspelar på: Skillnaden mellan oss och dem är skillnaden mellan Europa och Ryssland.
Strax söder om Tjernihiv ligger byn Jahidne (Ягідне). Det är en av otaliga byar längs de ukrainska landsvägarna som verkar se identiska ut. Rangliga trähus i glesa rader längs skumpiga sandvägar, röken som slingrar sig upp ur skorstenarna. Allt är aningen slitet, det är fattigt.
Men Jahidne (stavningen varierar i den engelskspråkiga mediebevakningen: Yagodnoe/Yahidne) är ändå inte vilken by som helst.
Ukraina lärde mig en sak: tala med den som jobbar i en kiosk.
Klockan är redan fyra och det skymmer. Vi skumpar oss fram men hittar ingen alls så vi stannar vid kiosken. Här säljer Olga lök, öl och godis och allt däremellan. Hur var det under belägringen? Vad hände här?
Olga sväljer. Sänker huvudet med de blåa ögonen. Men allt kommer ut. Igen.
– Den tredje mars dök de första ryssarna soldaterna upp, samlade ihop oss och sa: Vi är här för att befria er.
Olga, liksom hennes man och deras nittonåriga son, hörde till de drygt 300 bybor som sedan låstes in i skolans källare. Där hölls de alla, i praktiken hela byn, fängslade i mer än tre veckor. Fallet har dokumenterats av de ukrainska myndigheterna, journalister och människorättsaktivister.
Jag har visserligen läst om fallet – kanske några inlägg på Twitter – men det är en helt annan sak att stå öga mot öga med en som var där.
Enligt Olga tvingades alla män klä av sig nakna. Allas telefoner konfiskerades. Utredningarna visar att en man ändå lyckades smuggla in en telefon och därför finns det bildbevis. Byborna tvingades ner i skolans källare där det finns en gymnastiksal plus några mindre källarrum. Den yngsta var bara någon månad gammal, den äldsta över nittio år. När en av byns män ropade ”slava Ukraini” sköt de honom direkt, vittnar Olga.
– De lät kroppen ligga kvar utanför skolan i tre veckor.
Hela tiden låg hotet över dem: Om en enda telefon hittas i källaren skjuter de en tredjedel av männen.
Olgas stämma är monoton, förstrött arrangerar hon kexpaket medan hon berättar.
– Det värsta var luften. Det fanns ingen luft att andas. Ibland tilläts vi gå ut på toaletten men det hjälpte inte. När vi bönade och bad om att barnen måste få luft sade ett av befälen att han helt enkelt inte bryr sig om hur det går för oss.
Olgas stämma är monoton, förstrött arrangerar hon kexpaket medan hon berättar. Ibland pausar hon och pekar, ditåt, mot skolan, som om de ryska soldaterna fortfarande var kvar. På sätt och vis är de där fortfarande. Vissa minnen går aldrig att radera.
Olgas vän Alla, som satt inspärrad i samma skola med sin mamma och bror, kommer förbi. Hon sätter sig på en pall inne i kiosken, men jag får känslan av att hon inte jobbar där. Hon är bara en vän. En vän som har samma grymma minnen. I brist på något vettigt att säga frågar jag hur många som omkom, om de kände dem?
– Förstås! Det var ju våra grannar!
Och så börjar de rabbla upp namn, tar fingrarna till hjälp för att räkna dödsfallen och säger sedan slutligen: Åtta män sköts i byn medan tio eller elva stycken, alla äldre personer, dog i källaren. Enligt utredningarna dog de av hunger eller bakomliggande sjukdomar, utredningarna pekar också på att hela sjutton civila avrättades i byn.
Många sov direkt på det iskalla betonggolvet, andra hade plankor eller enkla skolstolar att sova på. Det fanns ingen el och för det mesta fick hinkar fungera som toalett. Männen fick aldrig gå ut ur källaren på över tre veckor.
Många sov direkt på det iskalla betonggolvet, andra hade plankor eller enkla skolstolar att sova på. Det fanns ingen el och för det mesta fick hinkar fungera som toalett. Männen fick aldrig gå ut ur källaren på över tre veckor.
– Vi fick helt enkelt inte göra något alls. Bara vara. När vi vädjade om att få gå efter vinterkläder lät de slutligen några gå men det fanns ett villkor: Lär er den ryska nationalsången och sjung den för oss och …
Mitt i en mening undrar Olga om vi inte vill ha kaffe? Samtidigt kommer en äldre man förbi och köper en liter mjölk.
Vi förstod då att det bara finns två möjligheter: Antingen blir vi avrättade eller så håller ryssarna på att fly.
– Ja, han var också med i källaren, säger Olga när mannen vandrar iväg.
Den 30 mars uppstod det plötsligt kaos bland ockupanterna. Alla inspärrade kommenderades ut för toabesök och sedan raskt in igen.
– Vi förstod då att det bara finns två möjligheter: Antingen blir vi avrättade eller så håller ryssarna på att fly.
I två timmar höll soldaterna på med sin febrila aktivitet. Sen blev det plötsligt tyst.
Alldeles tyst.
Vad kände ni då?
Olga och Alla tittar på varandra.
– Vi kände allt och ingenting. Skräck. Äkta, genuin skräck.
Några vågade sig så småningom upp ur källaren, ut. Det första de såg var en drönare som svävade ovanför skolan, snart kom några ukrainska förtrupper och sedan följde volontärerna och sjukvårdspersonalen.
Kvinnorna undrar varifrån jag kommer. Från Finland?
– Oj då, hälsa Suomi, säger Alla. Jag har plockat mycket jordgubbar i Karttula!
De ukrainska åklagarmyndigheterna har åtalat nio ryska soldater för krigsbrott för händelserna i Jahidne. Olga och Alla rycker på axlarna. De har själva vittnat i utredningarna men är inte så säkra på att rättvisa någonsin kommer att skipas.
– Hur kriget kommer att gå? Zelenskyi verkar vara rätt man på rätt plats, det skulle vi inte ha trott före kriget, småler de, och fortsätter:
– Det slutar med seger. Självklart.
I bilen säger Kostja och jag inte så mycket till varandra. Det är det där mörkret igen. För att göra något tar jag fram ipadden. Gör min dagliga franskläxa på duolingo. Monotont upprepar jag de franska fraserna som appen kräver. Kostja stirrar bara framåt tills han plötsligt utbrister:
– Vad är det för fel på dig? Vad har du för problem?
Jag blir rädd att jag betett mig olämpligt, kanske respektlöst. Jag säger sorry, det är bara min franskläxa.
– Ja, ja, jag förstår det. Men varför uttalar du det där franska r:et så där … hårt och rått?
Jag förstår honom. Han har inte bara rätt i sak. Han har en längtan efter normala världsliga problem.
Sedan den 24 februari har Twitter alltså varit min främsta källa – som ett sjukligt beroende – för att få snabba uppdateringar om kriget.
Frontreportern Illia Ponomarenko på nättidningen Kyiv Independent är en av de främsta källorna på engelska, inte bara för mig utan för mer än en miljon följare. Honom måste jag träffa. Jag intervjuar honom på redaktionen i centrala Kiev. Han berättar han att han sover dåligt, jobbar för mycket, går på övervarv. Så hur orkar han?
Hämnd. Jag vill ha hämnd. Den by jag växte upp i är jämnad med marken
Han tvekar inte en sekund:
– Hämnd. Jag vill ha hämnd. Den by jag växte upp i är jämnad med marken. Jag studerade i Mariupol, jag hade min första kärlek där, alla mina minnen finns där. Men också den staden har de fullkomligt demolerat. Vi måste få hämnd, upprepar han och stirrar stint ner i bordet.
Den här gången behöver jag inte ens fråga hur kriget slutar.
En vecka i Ukraina gör en lite hårdare, lite mer subjektiv, lite argare. Så det är skönt då Kostja tar Antti och mig till sin datja på andra sidan floden i Kiev. Trädgården har diverse odlingar som nu är täckta av snö, huset är lite vingligt. Ja, jag vet, jag borde verkligen reparera och fixa, säger Kostja ursäktande.
Men det är mysigt: Det är elavbrott igen och det är noll grader inomhus och det är stearinljus. Kostja drar fram den japanska whiskyn, berättar om sin pappa som vägrar slänga saker medan han gör en svepande rörelse över de sprängfyllda bokhyllorna i stugan. Det här är ju déjà vu! Det påminner extremt mycket om samma sorts slumpartade situationer som man ständigt stöter på i Ryssland – Ukrainas fiende. Den där stjärnhimlen. Det där sovjetiska fönstergallret format som en sol. Känslan av att resa i tiden.
– Kippis! utropar Kostja.
Och det måste medges att han uttalar det ganska bra.
Vi har bytt hotell. Fotbolls-VM på skärmarna. På det här hotellet bor allehanda journalister och annat internationellt pack. På natten träffar vi en amerikansk legosoldat som säger sig ha erfarenhet av bland annat Irak och Afghanistan. Det är mycket lättare att kriga här, säger han.
– Tidigare har lokalbefolkningen hatat mig och mitt kompani. Vi har inte kunnat lita på någon. Men här älskar de oss!
Han låter det sjunka in och så fortsätter han:
– För mig har skiljelinjen mellan rätt och fel i ett krig aldrig varit så här tydlig.
Det där ringer länge i mina öron. Ja, det ringer fortfarande. Jag åkte till Ukraina för att i min frustration försöka förstå något.
En hel generation ukrainska och ryska män kommer att lida i många år.
Utan att ens besöka fronten är det ändå – självklart – uppenbart att krig är det värsta. Att bevittna unga män på proteskliniken i Kiev ta sina första nya steg är tillräckligt för att övertyga vem som helst. En hel generation ukrainska och ryska män kommer att lida i många år. Tiotusentals, om inte hundratusentals, ukrainska och ryska barn kommer aldrig att se sin pappa igen. Återuppbyggnaden kommer att vara ofattbart dyr. Möjligen kommer Ryska federationen att kollapsa med allt vad det innebär.
Krigets verklighet: minor spränger bort unga mäns ben och efterfrågan på proteser är stor.
Men samtidigt. Jag, som gärna skulle kalla mig själv fredsvän, hade nog inte trott att jag skulle komma hem från Ukraina med en legosoldats ord ringande i öronen: ”Skiljelinjen i det här kriget är mycket tydlig”.
Rätt och fel i ett krig är förstås ofta grumligt.
Men det finns ändå en klar skiljelinje i det här kriget.
Den mellan rätt och fel.
Korrigering 12.1 kl. 9.45: Namnet på byn Jahidne har ändrats.
- Kriget i Ukraina
- Sociala medier
- Medier
- Familj
- Medier
- Ukraina
- Familjeliv
- Tjernihiv
- Albanien
- Antti Kuronen
- Litauen
- Yahidne
- Desna
- Vladimir Putin
- Irpin
- Petro Porosjenko
- Europa
- Portugal
- Centraleuropa
- Lviv
- Sibirien
- Ryssland
- Krim
- Kiev
