HBL:s Anna-Lena Laurén är Årets journalist

Anna-Lena Laurén får det mest prestigefyllda pris en finländsk journalist kan få, Stora journalistpriset i kategorin Årets journalist. – Jag är stolt och glad. Det här visar att journalistiken på svenska i Finland är lika bra som den på finska, säger hon.

Galan sändes direkt i tv. Anna-Lena Laurén satt liksom de andra nominerade i sin hemmasoffa när hon nåddes av beskedet.
Hennes texter får en på ett unikt sätt att förstå Ryssland och vanliga människor där – och dessutom för en publik i två länder. Så säger prisjuryn om varför Anna-Lena Laurén fick priset Årets journalist på prisgalan Stora journalistpriset.
Men hennes läsare i Sverige och Finland är lika på ett sätt, och därför behöver hon inte skriva olika artiklar.
– Både i Finland och i Sverige är man mest intresserad av hur människor lever, hur människor tänker, vad människor äter och vad de skrattar åt. Vardagliga saker. Vad det är för en människa i Ryssland – det är precis lika stort i Sverige som i Finland, säger Laurén som är Rysslandskorrespondent både för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet.
Anna-Lena Laurén var nominerad för samma pris en gång tidigare, men den här gången vann hon med sin människonära rapportering från Ryssland.
Just det människonära är en stor orsak till att hon får det antagligen mest prestigefyllda pris en finländsk journalist kan få. På den punkten är hon sällan långt ifrån vad hon lärt sig tidigt i karriären, redan på lokaltidningen Åbo Underrättelser. Att inte ringakta något, att allt är intressant, att prata med alla människor. Det är i samtal med människor allt finns – ingen information finns först ute på nätet, säger Laurén.
– Jag är glad och stolt, och också stolt över att jobba för Hufvudstadsbladet, säger Laurén, som gläds åt att det också är ett erkännande för den finlandssvenska journalistiken.

Här är årets vinnare

Årets journalist: Anna-Lena Laurén, Hufvudstadsbladet/Dagens Nyheter, för sin bevakning av Ryssland.
Årets artikel: Henrik Kärkkäinen, bevakningen av informationsläckan på psykoterapicentret Vastaamo i Ilta-Sanomat.
Årets journalistiska bragd: Terhi Pirilä-Porvali, tidigare chefredaktör för tidningen Ilmajoki, som inte ville böja sig att bordlägga en kritisk artikel om en lokal beslutsfattare.
Årets journalistiska chef: Aino Heikkonen, tidningen Etelä-Saimaa, som bland annat utökat sina digitala prenumerationer med en tredjedel.
Stora journalistpriset är den största prisgalan för journalistik i Finland, och priserna har delats ut sedan 2001. För själva arrangemangen står i tur och ordning Yle, Sanoma och MTV, I år är arrangören Yle. På grund av coronaepidemin ordnades galan utan publik i Yles studio i Böle.
– Det bevisar att journalistiken på svenska i Finland är lika bra som den på finska, vi gör intressanta saker och annorlunda saker, det håller måttet. Vi har egna medier, egna artiklar och egen bevakning – det är inte någon översättningsbyrå.
Huvudstadsbladets ställföreträdande chefredaktör Lena Skogberg är också hon glad både för Laurén och för den finlandssvenska pressen.
Av juryn får hon tack för att hon jobbar med publik i två länder och har starka läsarskaror i båda länderna, säger Skogberg.
– Hon vågar kritisera makten, men gör det med en egen röst, och det är genomgående att hon står på vanliga människors sida. Hon har en säregen förmåga att ta fram människor – inte ett folk utan människor – och där har hon gjort en journalistisk bragd, säger Skogberg.
I sin senaste bok, Sammetsdiktaturen, beskriver Anna-Lena Laurén hur det blivit allt svårare och mer tidskrävande att få tag i myndigheter eller intervjuer med beslutsfattare i Ryssland, och även om man får det blir det ”sällan annat än ett statiskt uppropande av färdiga fraser”.
Det gäller att ha öronen öppna för nyanser, säger pristagaren Anna-Lena Laurén. På det sättet föddes reportaget om skillnaderna mellan inställningen till vargen i Ryssland och i Finland eller Sverige. – Trots att det rör sig mycket rovdjur har jag aldrig varit med om att man hatar dem, säger hon om Ryssland. – Man pratar om dem som om dåligt väder.
Också det har bidragit till att synvinkeln ofta är de vanliga människornas. Men också där gäller det att ta tid på sig och gräva runt lite, fråga flera gånger och komma förbi de vanligaste fraserna, säger Laurén.
– Ryssland är ett väldigt verbalt samhälle. Både det talade och skrivna ordet värderas högt, men människor har ofta färdigt formulerade saker de ska säga. Jag jobbar med att komma förbi det, säger Laurén, som ägnar tid åt att sitta länge med den hon intervjuar.
Till exempel kunde folk under hennes resor i Ukraina utbrista i frasen ”huvudsaken är att det inte är krig”.
– Så säger folk ofta. Det låter ju bra, men det är också ett sätt att låta bli att svara. Det är inget jag nöjer mig med. Det finns många stående uttryck som inte riktigt är svar på frågorna, därför måste man fråga upprepade gånger och på olika sätt. Många blir säkert trötta på mig, säger Laurén och skrattar sitt ljudliga skratt.

Anna-Lena Laurén

Född: 1976
Journalist och författare. Korrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet i Ryssland.
Familj: Dottern Sissel, hunden Sotis och föräldrarna i Pargas.
Bor: I S:t Petersburg, tidigare i Moskva.
Läser just nu: Michail Zygar: ”Vse svobodny” om när Jeltsin omvaldes till president 1996.
Laurén har fått Topeliuspriset 2003, finländska statens pris för informationsspridning 2010, Suomen Kuvalehtis journalistpris 2013 och år 2015 svenska publicistklubbens pris Guldpennan. Laurén har även tidigare varit nominerad till Årets journalist.

ANDRA LÄSER