De värdelösa?

Man vill inte tro att statsminister Juha Sipilä iscensätter en regeringskris för att Timo Soini ska få fortsätta som utrikesminister. Men när Jussi Halla-aho hade blivit ny soini i det som fram till för några veckor sedan var Soinis och ingen annans parti gällde det för Sipilä att rädda regeringen. Det ska vara statsministerns första reflex.

Vi vet inte om Sipiläs knä reagerade innan den lilla hammaren slog till.

Han flög till Åbo. Han möttes av en bil och lät chauffören göra den omtalade u-svängen någonstans före Nådendal. Nästan samtidigt i huvudstaden: Simon Elo – av alla – går i spetsen för en grupp avfällingar som strax ska berätta att minst 20 soiniter stöder regeringen Sipilä. Det nya alternativet har sedermera blivit blått.

Skillnaden mellan Elo och Halla-aho har aldrig varit tydligare. Men de facto är den fortfarande omöjlig att få syn på. Den ena bär Soinis utrikestron på sina axlar. Den andra återvänder till Bryssel för att per korrespondens leda ett avsågat parti. Andra skillnader är svåra att se.

Medier bidrog snabbt med sitt kärnkunnande, rubricerande processen som teater. Allt från A-studio till Slaget efter tolv visste att Sipilä bluffade. Med upprepandets makt att förvandla antaganden till bevis hade man nått dit man ville: Man kunde ställa frågan vad skeenden av det här slaget betyder för "politikens trovärdighet" – detta journalistikens trumfkort som i självbilden är av högre valör än substanskorten.

Oppositionen hade bara att svara nej och ja i de framsträckta mikrofonerna: Det skedda ökar väl inte förtroendet för politiken? Ett nyval med normala regeringsförhandlingar hade väl varit mera demokratiskt?

Väljarnas politiska minne sägs vara kort. Oppositionspolitikernas är selektivt. När regeringen Jyrki Katainen tillträdde 2011 efter de mest turbulenta förhandlingarna i modern tid bestod kabinettet av sex partier. När regeringen Katainen avgick 2015 hade man under resans gång förlorat två partier – Vänsterförbundet och De gröna. Det hade skett betydande förändringar i regeringsbasen.

Vem ropade då efter nyval? Inte SDP – som satt i regeringen. Inte Vänsterförbundet som hade lämnat. Inte De gröna. Gemensamt för dem är att de nu anser att det vore mera demokratiskt. "Politikens trovärdighet" är ett bungybegrepp.

"Att 'få Finland på fötter' eller att höja sysselsättningsgraden är medel i ett samhällsbygge, värderingarna syns i hur man når dem, men framför allt i vad man gör med framgången. Så fortfarande svävar vi i okunskap om vilket samhälle – och för vem – Sipilä, Soini och Orpo ser för sin inre blick när de lägger sig för natten."

Det parlamentariska systemet bygger på att regeringar har parlamentets förtroende. De har det fram till att motsatsen uttrycks per omröstning i riksdagen. Hur oppositionen tolkar opinionen är en fråga om politisk ändamålsenlighet. Oppositionen ska ryta till eftersom man i början av 1990-talet förlorade sina konstitutionella muskler (den kvalificerade minoritetens relativa styrka avskaffades). Men det enda misstroende som betyder något på kort sikt är riksdagens.

Juha Sipilä valde aktivt 2015. Han satsade på en minimalistisk regeringsbas med det uttalade målet att regeringen ska vara handlingskraftig. I någon mån vägleddes han av Centerräven Timo Laaninen, men hans huvudsakliga sufflör var Timo Soini. När Sipilä hösten 2015 hotade med att gå till presidenten – det var inte sommar, han hade inte behövt flyga – med regeringens avskedsansökan utmanade han Samlingspartiet i ett chicken race. Soini satt i Sipiläs bil när Stubbs väjde.

En så lojal regeringsbroder ger man inte på båten i första hand – i all synnerhet som man inte hade sett till att det fanns besättning nog utan honom. Regeringen Sipiläs minimalism betydde ju också att man inte hade råd att mista ett parti. Sipilä hade byggt in en politisk risk som få av hans företrädare har gjort.

Händelserna efter Sannfinländarnas partikongress var bedrövliga att ta till sig – men inte för att man inte utlyste nyval. Det ska man göra om det politiska läget låser sig. Riksdagsupplösning och nyval ligger lägst ned i den parlamentariska verktygslådan. Det finns en mening med det. De ska användas som en sista utväg vid faktisk kris. Och vem avgör när kris föreligger? Den som förutsätts styra men inte förmår. Statsministern. Det är så det är tänkt i författningen.

Regeringen Sipilä var inte krisdrabbad för att Halla-aho röstades fram som en garant för dess fortbestånd. Halla-aho är i sin rasism självfallet en omöjlighet i en finländsk regeringskrets. (Men hur Simon Elo står för det motsatta övergår mina insikter.)

Det bedrövliga var att regeringsduon Juha Sipilä och Petteri Orpo så lättvindigt rörde sig med det seriösa ordet värdegrund. En intellektuellt utsvulten omgivning fick för några timmar för sig att våra toppolitiker ville diskutera värderingar.

Vi insåg snabbt att Sipilä och Orpo hade plockat in ett kulissord. Man hade aldrig för avsikt att definiera, problematisera eller operationalisera det. På eftermiddagen tisdagen efter Sannfinländarnas kongress behövdes ordet inte längre.

Det som hände under de två dagarna var en relativt liten sak – vägd mot faktum att det fanns en parlamentarisk väg som relativt odramatiskt tryggade regeringens framtid. Det som inte hände är att vi fortfarande inte vet vilken regeringen Sipiläs värdegrund är.

Att "få Finland på fötter" eller att höja sysselsättningsgraden är medel i ett samhällsbygge, värderingarna syns i hur man når dem, men framför allt i vad man gör med framgången. Så fortfarande svävar vi i okunskap om vilket samhälle – och för vem – Sipilä, Soini och Orpo ser för sin inre blick när de lägger sig för natten.

Den bristen har präglat regeringen Sipilä sedan dess första dag. Dessvärre verkar den intellektuella anemin vara kronisk i finländsk politik. Det är som om man tyckte att man inte har eller gör några val mellan valen. Koalitionsregeringar är per definition brokiga. Om de dessutom är "värdelösa" är också ett val.

Torbjörn Kevin

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00