De svenska ålfiskarna kämpar för sina traditioner – trots att ålen håller på att försvinna

Mats Svensson fiskar ål ungefär varannan dag under en 90-dagarsperiod varje år. Lejekarlen Thomas Henrysson visar upp ett av dagens fångstexemplar. Bild: Izabella Rosengren

Sedan 1960-talet har det europeiska ålbeståndet minskat med 95 procent. Länge pekades fisket ut som anledningen, men på senare tid har det kommit fram att vattenkraftverk ligger bakom en stor del av dödsfallen. Vid den skånska kusten i sydöstra Sverige hålls fortfarande de traditionsrika ålagillena och ålfisket fortsätter i hela Norden.

Solen är på väg ner, men termometern på husväggen i Friseboda söder om Åhus nära Kristianstad i Skåne visar fortfarande 20 grader trots att det är i mitten av oktober. Tack vare värmen som fortsatt in på hösten har Mats Svensson och Thomas Henrysson fått upp ovanligt stora mängder ål. De tror dock inte att det är en trend som kommer att hålla i sig.

– Vi räknar med att detta är ett extremt år, nästa år blir det troligtvis sämre. Många ålar väljer nog att vandra ut nu på grund av de gynnsamma förhållandena, säger Mats Svensson.

Och det är just när ålarna vandrar ut, det vill säga när de bestämmer sig för att vända tillbaka till Sargassohavet där de föddes för att leka och sedan dö, som de fångas. Då är de drygt tolv femton år gamla och kallas blankål.

EU:s fiskeministrar enades i fjol om ett tre månader långt ålfiskestopp i Östersjön, Nordsjön och Atlanten. I Sverige är ålen fredad mellan november och januari. I Finland är fredningsperioden oktober till januari. Bild: Izabella Rosengren

Mats Svensson och Thomas Henrysson styr vant ut den lilla båten, en tjugo fot lång snipa, till den största homman – en strutliknande ryssja – som ligger vinkelrätt mot stranden. Sikten ner till fem meters djup är glasklar och vattnet är spegelblankt. Åtminstone tills måsarna förstår vad som är på gång och under höga skrin trängs om en plats nära båten. Först kommer inget annat än sill, en vanlig bifångst, men en efter en dyker ålarna upp. Långa, svartvita och slemmiga.

Thomas Henrysson kastar dem i en mindre korg och där utstöter de missnöjt smackande ljud. Fiskmåsarna är vilda av förtjusning över sillbuffén för till skillnad från de högst levande ålarna är sillen redan död eller på gränsen till död när de slängs tillbaka i havet igen.

Mats Svensson fiskar ål ungefär varannan dag under en 90-dagarsperiod varje år. Det är det maximala antalet dagar som varje ålfiskare får disponera fritt över året, med undantag för november-januari då ålen är fredad. Sammanlagt får varje fiskare ta upp 8,5 ton ål per år, siffror väldigt få kommer upp i enligt Mats Svensson.

När fiskmåsarna har tagit vad de vill ha ligger resterna av tusentals döda sillar på botten och glänser som silver i det kristallklara vattnet. Fiskmåspopulationen är mycket välgödd. Bild: Izabella Rosengren

Finland har inget maxtak på antal ton och det är tillåtet att fiska hela året förutom oktober-januari då ålen är fredad. Det här är nya regler som gäller från och med i år.

I Finland fångas ål huvudsakligen av fritidsfiskare och den årliga fångsten rör sig mellan 10 000 och 12 000 kilo enligt färska uppgifter från Jord- och skogsbruksministeriet. Hälften av fångsten kommer från insjöarna och hälften från havsområdena. Kommersiellt ålfiske förekommer nästan inte alls i insjöarna, på havsområdena har den kommersiella fångsten rört sig om ca 1000 kilo per år.

WWF: Sluta äta ål!

Anledningen till att ålen fredas är att ålen har minskat med 95 procent sedan 1960-talet, vilket har fått till följd att både svenska och finska WWF har uppmanat folk att sluta äta ål. Dock utan märkbart resultat då det till exempel fortfarande går att hitta ål på smörgåsbordet på Sverigebåtarna. I Sverige är ålen fortfarande en delikatess på julbordet och på de speciella ålagillen som hålls under hösten, fester då man äter olika ålrätter.

Det råder delade meningar om varför ålbeståndet har minskat och troligtvis rör det sig om flera olika faktorer. De som har blivit utpekade som några av de största bovarna är ålfiskarna och således har det länge varit tal om att förbjuda ålfiske i Östersjön. År 2007 införde Sverige ett ålfiskeförbud vilket innebar att bara etablerade yrkesfiskare fick dispens att fiska.

Följden blev att familjer som hade varit ålfiskare i generationer inte fick tillstånd att föra traditionen vidare. När den etablerade ålfiskaren inte vill eller kan mer får verksamheten inte lämnas över till nästa generation utan måste läggas ner. I dag finns bara sex ålfiskare kvar på "ålakusten", det vill säga nordvästra Skåne.

Vattenverk med i dramat

På senare tid har de svenska fiskarna dock fått någon form av återupprättelse sedan det framkommit att stora mängder ål dör i vattenkraftstationer. Dels fastnar de stora ålarna i turbinerna, dels klarar de små ålarna inte av att ta sig upp för fisktrapporna och fastnar. Således är människors elkonsumtion en minst lika stor orsak till ålens vara eller inte vara som fisket är.

– Ålen har kanske möjlighet att ta sig igenom en barriär på vattenkraftverket, men ligger det flera stycken i rad blir det problem. Vattenkraft är ett betydligt större problem än fiske, säger Olli Sivonen på finska WWF.

Om ålen inte mäter 70 cm eller mera måste den släppas tillbaka ner i vattnet. Bild: Izabella Rosengren

Bild: HBL

Sammanlagt dör runt 150 000 kilo ål i de svenska vattenkraftverken varje år jämfört med drygt 280 000 kilo som fiskarna tar upp.

– Problemet med kraftverken kunde ju åtgärdas – om det fanns vilja. Det kostar inte särskilt mycket. Men de hänvisar ju till miljödomar från början av 1900-talet som fortfarande gäller. Så de följer kraven, men frågan är hur kraven ser ut, säger Mats Svensson.

Johan Tielman är miljöchef för vattenkraftsverksamheten på den svenska energikoncernen Uniper. Han menar att svensk vattenkraft gör mycket för att hitta lösningar på ålfrågan. De stora svenska vattenkraftsbolagen jobbar tillsammans med havs- och miljömyndigheter för att utveckla metoder som ska underlätta ålens vandring och överlevnad. Bland annat sätter man ut fångstburar.

– De här burarna fångar upp ålen när de kommer till kraftverken och hindrar dem från att hamna i turbinerna. När de hamnat i buren tar vi upp dem och flyttar dem nedströms. Tekniken tillämpas i dag vid ett fåtal kraftverk, men går inte att använda vid alla kraftverk, berättar han.

Tielman berättar att andra vattendrag har andra lösningar. Till exempel använder sig vissa av dem av yrkesfiskare som fångar ålen och sedan säljer den till kraftbolagen som därefter släpper ut dem nedströms. Kostnaderna delas upp efter hur stor påverkan på ålen varje kraftverk har. Fångstburarna och yrkesfiskarna brukar sammanlagt rädda drygt 15 000-17 000 ålar per år.

Dessutom planteras ålyngel i åar och sjöar.

– Vi har ett ansvar för miljön i våra vattendrag och för att begränsa den påverkan vi har. Vi har också möjlighet att bidra till framtagandet av nya tekniska lösningar. Sen är ju vattenkraften oerhört viktig för elförsörjningen och det finns avvägningar man måste göra vad gäller miljökrav och tillgång till elproduktion.

Dagens fångst landar på dryga 30 kilo. Efter vägning körs ålarna iväg till rökeriet för att avlivas och rökas. Bild: Izabella Rosengren

Efter drygt en timme på havet baxas båten och ålarna upp på stranden. Vågen stannar på 30 kilo – inte rekord, men oväntat bra med tanke på att de inte fick några ålar alls dagen innan.

Trots motgångar i form av vattenkraftverk, restriktioner och generationsförbud är Mats Svensson hyfsat hoppfull inför framtiden – förutsatt att det inte blir ett totalförbud mot fiske av vuxna ålar, något EU röstade om senast 2017.

– Håller man uppe ett par år kommer kulturen att försvinna helt. Folk måste ju börja göra annat för att försörja sig vilket innebär att ingen kommer att vilja eller kunna gå tillbaka till ålfisket. Vi måste ha ett levande fiske annars dör traditionen ut.

För att propagera för fortsatt ålfiske arbetar han bland annat med att få hela ålakusten skyddad som ett immateriellt världsarv, vilket innebär att traditionen och kulturen skulle skyddas enligt Unescokriterier.

Mats Svensson anser dock att den allra viktigaste faktorn för att nå framgång i frågan om ålfiskets vara eller inte vara är att flytta fokus från enskilda fiskare till ålens och fiskets betydelse för Östersjön.

– Det går inte att bara prata om vår egen lilla del, vi måste prata om vatten i allmänhet. Östersjön och ålen måste upp på en högre nivå. Alla måste samverka för att rädda ålen och ålkulturen.

Den europeiska ålen ((Anguilla anguilla) kläcks i Sargassohavet mellan Puerto Rico och Bermuda. Med hjälp av golfströmmen driver de små larverna österut och efter cirka tre år når de den europeiska kusten. Vid den tidpunkten är ålarna nästan helt genomskinliga och kallas därför för glasål.

När de kommer närmare kusten och vattnet blir varmare blir ålarna mer gulaktiga i färgen och kallas därför för gulål. Antingen väljer de då att stanna vid kusten eller att vandra vidare in i floder, åar och sjöar. Här mognar de och får en mörkbrun färg med vit undersida. Efter 12-18 år blir de könsmogna och startar sin vandring tillbaka till havs och hela vägen till Sargassohavet där de leker, lägger ägg och troligtvis dör. Under denna period kallas ålen för blankål.

Ålen förflyttar sig på botten och äter det mesta som den hittar där. De är endast aktiva på natten. När de har startat sin färd tillbaka till Sargassohavet igen sägs det dock att matsmältningsorganen tillbakabildas, att analöppningen växer igen och att de endast lever på sina egna fettreserver. Väl framme i Sargassohavet upptar rommen merparten av honans volym. Ålar som av någon anledning inte återvänder till sin födelseplats blir i regel mycket gamla. Världsrekordet innehas av den så kallade Branteviksålen som tros ha blivit över 150 år gammal.

Runt 97 procent av all ål vi äter är odlad, vilket innebär att man har fångat in vild glasål och låtit den växa till sig. Det är en omfattande verksamhet och varje år producerar ålodlingar drygt 270 000 ton ål till ett värde av 10 miljarder kronor. Största delen av odlingen sker i Asien av den japanska ålen, men även europeisk ål odlas. Ålodling är således något negativt när det gäller bevarandet av ål eftersom man då minskar antalet ålyngel som får chansen att växa upp och reproducera sig.

På den svenska västkusten är ålfiske helt förbjudet men tillåts på östkusten där ålfisket har långa traditioner. Tjuvfisket på ål är också rätt omfattande och Havs- och vattenmyndigheten beslagtar årligen ett stort antal olagliga ryssjor.

Källa: WWF, Havet.nu och SLU

Ålagille

Har sin grund i de ålastämmor som hölls hos de skånska ålfiskarna, när de skulle betala prästerna sitt tionde eller ränta till markägarna. Det är speciellt längs den skånska kusten mellan Åhus och Sandhammaren som ålagillen hålls. Den långa kustremsan i Hanöbukten kallas även för Ålakusten.

Ett äkta ålagille består av minst fyra sorters ål, till exempel ålasoppa, rökt ål, stekt ål, kokt ål, halmad ål och luad ål, som sköljs ner med hemmagjord bäsk.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning