De subtila valörernas och schatteringarnas fest

Jeremy Denk visade sig vara en utomordentligt lyhörd och sensitiv klavermagiker vid Mänttä musikfestspel.Bild: Ville Hautakangas

Jeremy Denks recital vid Mänttä musikfestspel visade att konstnärlige ledaren Niklas Pokki har den rätta vittringen när det gäller pianister som skapat sig en spännande profil och passar in i Mänttäfilosofin.

Mänttä musikfestspel. Jeremy Denks recital i Serlachiusmuseet Gösta, 2.8.

Brahms, Beethoven, Schubert.

Mänttä musikfestspel har under årens lopp hittat en optimal balans mellan inhemska, yngre och äldre, förmågor och internationella namn som, på några undantag när, kanske inte representerat den allra stjärnklarast skimrande pianisttoppen men oftast kommit bra nära.

Inte sällan har man fångat upp pianister som befunnit sig mer eller mindre i början av sin karriär eller alternativt namn som, av en eller annan orsak, hamnat aningen utanför den intensivaste berömmelsemässiga ljuskäglan, men som för den skull sannerligen inte har behövt vara sämre musiker.

Ett bra exempel är 48-årige New Yorkaren Jeremy Denk, som är ett avsevärt större namn i hemlandet än internationellt, men konstnärlige Mänttäledaren Niklas Pokki visade sig än en gång ha den rätta vittringen när det gäller pianister som skapat sig en spännande profil och även i övrigt passar in i den befriande informella och kultbefriade Mänttäfilosofin.

Rikt varierad anslagspalett

Denk hade i och för sig i sista stund bytt ut precis hela sitt program, som hade bestått av bland annat Schumanns C-durfantasi, Beethovens Rule Britannia-variationer och ett splitternytt stycke av John Adams. Det ersättande programmet var dock av sådant slag att det inte fanns speciellt mycket rum för besvikelse, även om jag personligen nog väldigt gärna hade hört Mendelssohns alltför sällan spelade Variations sérieuses.

Denk, som även gjort sig ett namn som vasspennad musikskribent och -bloggare, visade sig dessutom vara en utomordentligt lyhörd och sensitiv klavermagiker, vars kulörmässigt rikt varierade anslagspalett kom väl till användning i Schuberts stora B-dursonat, som i Denks händer utformade sig till en valörernas, nyansernas och de subtila schatteringarnas fest.

Med risk för att bli tjatig vill jag än en gång påminna om att det är självklart att just till exempel Schubert bör göras på en klangkänslig och intim Bösendorfer och inte på en av de stora scenernas volymstarka Steinway. Samtidigt påmindes man återigen om att det i sista hand ändå är musikern, som åtminstone till en del avgör vilket sound som lockas ur det ena eller andra instrumentet.

Gedigna variationer

Beethoven och Brahms var en gedigen kombination vid Sonja Fräkis onsdagsrecital och visade sig fungera ypperligt även denna gång. Brahms Schumannvariationer är ett av hans starkaste tidiga solopianoverk och Denk mejslade ut de olika karaktärerna med känsla och smak. Beethovens märkliga E-dursonat op. 109, som avslutas med en brett upplagd variationssats, gjordes i sin tur med en säker känsla för musikens arkitektur.

Mänttäfestspelen erbjuder även i år mästerklassundervisning och ger, som sig bör, också i övrigt rejält med utrymme åt våra unga löften, som fick en egen konsert i torsdags. Maj Lind-vinnaren Mackenzie Melemed förlänades, liksom Maj Lind-finalisten Hannu Alasaarela, ävenså en egen recital.

Årets jubilar Oskar Merikanto har givetvis även fått sin beskärda del av uppmärksamheten. Folke Gräsbeck höll en föreläsningskonsert med pianomusiken som ämne och söndagens 150-årsdag firas vederbörligen med Gräsbecks och Johanna Rusanens liedkonsert i Filppula kyrka, inte långt ifrån Merikantos sommarviste.

Armeniske mästerpianisten Sergej Babyan avslutar samma kväll årets festspel. Nästa år infaller sedan det egentliga 20-årsjubileet – den första Mänttäfestivalen gick av stapeln 1999 – och det återstår att se om Pokki då äntligen lyckas förverkliga den mångåriga drömmen att engagera Stephen Hough. Till mina personliga drömmar hör även figurer som Boris Berezovsky, Jean-Yves Thibaudet, Steven Osborne och Yuja Wang, men det är fullt möjligt att de förblir önskedrömmar.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33